Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkvisor - Musik - Folkärna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKÄRNA
(bågkonstruktioner, melodisk avbalansering), dels
genom de tonarter, på vilka de bygga, vilket visar
sig både i det särskilda urval av toner, som utgör
skalan, och i vissa melodiska vändningar,
”formler”, som äro bundna till tonarterna. Dessa
tonarter, varav den medeltida f. begagnar sig, erinra
närmast om de s.k. kyrkotonerna (dorisk, frygisk,
lydisk, mixolydisk o.s.v.), som voro rådande i
Europas konstmusik, då dessa visor skapades, och
som utgöra den teoretiska grundvalen för den
gregorianska sången i dess klassiska form.
Samma likheter med medeltidens tonarter och
melodibildning kännetecknar gamla f. i det övriga
Europa. I motsats härtill är de senare årh:s folkmusik
starkt präglad av dur och moll och deras
utpräglat funktionsbestämda (d.v.s. av tonika- och
dominantklangernas toner starkt beroende) melodik. —
F. (i såväl trängre som vidsträcktare betydelse)
ha sent blivit insamlade och nedskrivna. De gingo
tidigare från släkte till släkte genom muntlig
tradition. Först under 1800-talet gjordes allvarliga
försök att genom uppteckningar samla det ännu
bevarade folkvisematerialet, men vid denna
tidpunkt hade dels melodierna förändrats, särsk.
tonalt sett, dels hade icke alla upptecknare sinne
för deras tonala egendomligheter och ändrade
därför ofta egenmäktigt på melodiska vändningar,
som icke tycktes passa in i moderna tonsystem.
Resultatet av denna insamling är därför icke i alla
avseenden tillfredsställande. Det är också en av
1900-talets uppgifter på detta område att försöka
få f. så vitt möjligt förda tillbaka till deras
ursprungliga gestalt.
F. äro på visst sätt identiska med
folkdansmusiken, i det att de ofta, efter franskt mönster,
föredrogos till ringdans (jfr Rondeau); först på
ett ganska sent stadium i dansens historia skiljas
dansvisor och egentlig dansmusik från varandra.
Även på andra sätt stå f. i förbindelse med det
omgivande nationella livet. F. ha ofta inspirerat
konstmusiken och givit denna en säregen
nationell ton, så redan under 1700-talet (neapolitanska
folkvisor, sicilianos, tyska ländier m.m.), än mera
under romantiken (jfr Exotism). Under
renässansen (de nederländska skolorna) lämnade f. ofta
grundmelodien (cantus fi’rmus) till nya
kompositioner, icke minst kyrkliga, liksom de gjordes till
föremål för självständig bearbetning, särsk. av
tyska mästare (H. Isaac, L. Senfl o.a.). På det
hela taget har den konstnärliga visan ofta sökt
förnyelse genom att ösa ur f:s melodiska källor
och musikaliska principer (jfr t.ex. J. P. A. Schulz,
”Lieder im Volkston” el. Th. Laub & C. Nielsen,
"En Snes danske Viser”). Även kyrkan har sökt
stöd i f., i det att en rad av den lutherska kyrkans
bästa melodier har sitt ursprung här (jfr Koral och
Kontrafakt).
De mest kända namnen inom den musikaliska
folkviseinsamlingen och musikvetenskapliga
forskningen i Skandinavien äro i Sverige: Rääf,
A. A. Afzelius och E. G. Geijer, A. I. Arwidsson,
E. Drake, R. Dybeck, O. Hyltén-Cavallius, A.
Bondeson, J. N. Ahlström och Rosenberg. Redan
Hæff-ner och i vår tid T. Norlind ha behandlat f:s
tonala problem. I Danmark gjorde Abrahamson,
Nyerup och Rahbeck (ed. 1812—14) och A. P.
Berg-green (ed. 1842) ett stort förberedande arbete, E. T.
— i255 —
Folkärna kyrka.
SJ:s bildarkiv; foto M. Sjöbeck.
Kristensen insamlade ett mycket stort material i
Jylland, Th. Laub försökte genom rekonstruktion
av melodierna att leda dessa tillbaka till deras
förment medeltida skick; en samlad vetenskaplig ed.
är under utgivning av E. Abrahamsen och H.
Grü-ner-Nielsen; för Färöarnas vidkommande har
Hj. Thuren gjort ett utmärkt arbete. I Norge har
L. M. Lindemann utgivit Ӯldre og nyere norske
Kæmpevisemelodier” och ”30 norske
Kæmpevise-melodier”; dessutom föreligga ed. av R. Berge, C.
Elling, A. Eggen, O. Sande jämte avh. av Elling
och O. M. Sandvik. Kända folkviseforskare och
-samlare i Finland äro i äldre tid A.
Rosen-qvist och E. Lagus, i nyare Ilmari Krohn och
O. Andersson. Utanför Norden märkas i
Tyskland Liliencron, Erk och Böhme, i nyare tid W.
Heinitz, G. Becking, W. Danckert m.fl., i
Frankrike Weckerlin och Tiersot, i England
Gra-ham, Campbel, Parry, Chappel, Kennedy-Fraser,
i Ungern Béla Bartök, i Ryssland
Bala-kirev, Rimskij-Korsakov, Grigorjev, Szeroff och
Sokalski. [E.A.1C.A.M.
Litt.: S. Ek, ”Den svenska folkvisan” (1924);
”Nordisk kultur”, 9 (1931). I dessa arbeten och i R.
Steffen, ”Folkvisan” (i ”Svenska litteraturens
historia”, 1, ny uppl. 1929) finnas utförliga uppgifter
rörande litt. om f. och utgivna folkvisesamlingar.
Den grundläggande nordiska uppl. är S. Grundtvig
och A. Olrik, ”Danmarks gamle Folkeviser” (1853
ff.) med variantförteckning och utförlig
kommentar. Den senaste svenska uppl. är S. Ek och E.
Blomberg, ”Svenska f. i urval” (1939). — T.
Norlind, ”Svensk folkmusik och folkdans” (i ”Natur
och kultur”, 96, 1930); O. Andersson, ”Musik och
musikinstrument” (i ”Nordisk kultur”, 25, 1934);
W. Danckert, ”Das europäische Volkslied” (1938),
”Grundriss der Volksliedkunde” (s.å.).
Folkärna [utt. se nedan], kommun i Folkare hd i
s.ö. Dalarne, Kopparbergs län, och ingående i F.
församlings (tillika omfattande Krylbo köping)
pastorat i Hedemora kontrakt av Västerås stift, kring
Dalälven och sjön Bäsingen samt gränsande till
Västmanland; 215,90 km2, därav 193,30 land; 4,789
inv. (1948). F. kyrkobokföringsdistrikt har 2,883
inv. Närmast älven förekomma odlade
slättområden mellan småbergiga skogsmarker; norrut höjer
— 1256 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
