Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
1LLUSTRERAD BARNTIDN1NG
M 10
kyinrad för lians dumlict och sade: „du skulle
sagt: Gud fröjde själen .a
Från hemmet gick han äter bort,
uppre-pade orden ofta, för att ej glömma dem,
och redan förr än han kom till byn tyckte
han sig finna för dem en passande
tillämpning, ty vid skogsbrvnet mötte han några
karlar, hvilka drogo ett dödt djur till
skogen för att nedgrälvas. ..Gud fröjde
själen”, sade lian, när han mötte männen.
Dessa trodde, att han ville gäcka dem,
livar-före de också gåfvo honom några stadiga
smällar.
Så tog han iifven nu miste, ehuru han
på förhand icke kunde förmoda det.
Han gick hem för att för mor berätta
huru han åter blifvit slagen.
Då sade hon: „hvarföre sade du så? Du
skulle ha sagt: här drager rackareu sitt
gamla kräk.’~
Gossen gick åter bort, och mötte ett
brudpar på vägen. Då sade han: „här drager
rackaren sitt gamla kräk.” Detta
misshagade brudgummen så, att han slog honom.
Med tunga steg beträdde han åter
gångstigen till hemmet. Ankommen dit,
berättade; han för sin moder, att det nu också
lyckats lika illa. Ilon blef ledsen på
honom, när han ständigt råkade ut för olyckor,
och sade i vresig ton: „åt ett. brudpar hade
du bort säga: så der trefligt vare det alltid.”
Hemma var ej mycket att gripa till, han
nödgades snart göra en ny vandring. Då kom
han en dag i skymningen till en by, der en
väderqvarn höll på att brinna-..detta tyckte
han vara en vacker flammande brasa,
hvarföre han sade: ,,så der trefligt. vare det
alltid.”
Qvarnens egare, som till all olycka
råkade höra detta, utfor i grymma ord mot
gossen, samt gaf honom slutligen några
slag med sin käpp.
För gossen var det numera ej ovandt att
få stryk, men ändock tyckte han ej
särdeles om det; han gick hem och beklagade sig
för sin moder, att han åter blifvit
misshandlad.
Man kan tänka sig hennes ledsnad.
„Hvarföre gick du ej och tog ett ämbare vatten
och kastade på den brinnande qvarnen, så
hade du fått belöning af egareu i stället
för stryk,” sade hon, samt gaf honom en
dugtig lexa för hans enfald.
Efter några dagar, då han åter var stadd på
vandring,kom lian i en herrgård uti ett rum.
der tvenne män sutto, som voro sysselsatta
med skrifning. Han gick tillbaka, tog från
farstun ett ämbare, som var fullt med vatten,
samt återvände till rummet med detta.
Inkommen i rummet häl de han vattnet öfver
männen, men det lyckades ej bättre, än
att dessa, våta som de voro, sprungo från
sina platser samt gåfvo honom ined tvenne
spanska rör allvarsammare stryk, än han förut
erhållit.
Enligt sin gamla vana efter utståndna
misshandlingar, gick han åter hem för att
beklaga sig för mor. Sedan han berättat
henne allt hvad som bändt honom på sista
resan, sade hon: „du hade bort sticka ditt
hufvml emellan, så hade du lärt dig skrifva
och fått på det sättet föda dig, när du ej
duger att tigga.”
Han gick åter från hemmet och kom till
en by, der tvenne stora hundar slogos med
hvarandra på en gård. Då gick han dit
och stack sitt hufvud emellan, så att
hundarna beto hufvudet af honom.
Det. berättas, att han då ännu vandrat
liera med hufvudet under armen. Så
slutas sagan om tiggargossen, och så går det,
då man ej vill göra annat än ligga på rygg
i gräset och vräka sig.
’ 3 j
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
