Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
––––––––––––––––––––––––––––––-f
JtS 16 ILLUSTRERAD BARNTIDNING 133
i daggryningen begifva sig hemåt. I denna
afsigt gick han till roten af en väldig gran,
uppgjorde der en eld för att värma sig och
lade sig sedan att sofva bredvid elden. Der
hade han nu ganska godt att vara och var
redan på väg att somna, då en röst
plötsligen trängde till hans öra. En stor orm
hade råkat befinna sig i granen, vid hvars
rot han gjort upp sin eld, och försökte nu
att komma ned derifrån, bedjande mannen
om bistånd, då den sjelf för eldens skull
ej vågade sänka sig till marken.
Ehuru mannen blef mycket häpen öfver
att höra ormen tala just som en menuiska,
så svarade han dock på tilltalet och sade:
„Ingalunda törs jag släppa dig derifrån, ty
då skulle du äta upp mig.11
„Jag skall icke äta upp dig, käre vän,11
sade ormen bedjande, „men om du hjulper
mig härifrån, så skall jag lära dig alla språk:
foglarnes, trädens och alltings språk!”
„Nå huru skall jag kunna hjelpu dig?11
fiågade mannen.
„Afhugg ett högt träd och ställ det hit
emot granen, så kommer jag ned långsmed
det samma!71 undervisade honom ormen.
Mannen, som tyckte, att den utlofvade
lönen var bra nog, gjorde så, och ormen
slapp ur sin nöd. När den sedan var
väl-beliållen på marken, lärde den mannen alla
språk som kunna finnas i ver Iden,
foglarnes, trädens och alla djurs och växters språk,
men nekade honom att härom yttra ett ord
åt någon. Icke ens för sin egeu hustru
skulle han få omtala saken; om han det
gjorde, så skulle han dö på stället.
Då mannen hade lärt sig språken, och
ormen begaf sig bort, inrättade han sig åter
vid elden på det beqvämaste för att sofva.
Men en stund hann knappt förlida, innan
hau åter hörde någon tala. Hundarne hade.
lagt sig att vakta vid sin husbondes fötter,
och den eua af dem begyntc nu tala till
den andra.
„Blif du här med husbonden" sade den,
„och vakta honom väl, eljes komma
var-garne om natten och äta upp honom. Jag
sjelf måste gå hem, ty det kan komina
tjufvar dit, om det ej höres hundskall på
gården.11
„Så gå då, kamrat, gå!71 svarade den
andra. „vakta du hemmet, nog skall jag här
se efter husbonden!11
Mannen som hade lärt sig alla språk,
förstod mycket väl, livad hundarno talat
med hvarandra, och tänkte för sig sjelf:
visst han J mera förstånd, än man skulle
tro! Derpå lät han den ena af hundarne
gå att se efter hemmet, såsom den hade
ärnat, men sjelf lade han sig åter att hvila,
för att slutligen få sofva, ty han var mycket
trött. Hans ögon slöto sig äfven genast,
såsom de alltid göra, du man sofver, och
mannen hoppades att sömnen skulle infinna
sig. Så skulle den äfven hafva gjort; intet
fans som hindrade. Men mannens öron
hade i ormens skola blifvit så känsliga,
att de uppfångade livarje, äfven det
svagaste ljud. Från skogen begynte nu
höras ett ovanligt susande, och hau urskilde
tydligen, huru en annan gran, då den
vaggades af vinden, sade åt den granen, vid
hvars fot han var: „ack, kamrat! kom hit
till mig, ty jag dör snart! Kom och fira
min begrafning!71
„Se! jag kan ej, broder min; tillgif mig,
jag har nattfrämmande vid min rot!"
svarade den andra.
„Kom ändock, kom!11 ropade granen
der-borta trenne gånger. Men den andra gick
likväl cj till henne. Derpå föll slutligen
granen med sådant brak, att hela skogen
ekade, och aldrig hade inan hört ett
förskräckligare buller. Men den andra
granen, vid hvars rot mannen hade gjort upp
sin natteld, sade, sedan kamraten fallit:
„dit gick du, gamla väu! På godt stod du
hela din tid, och på godt föll du äfven!11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
