Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kring lians hals. Hon liatle blifvit
brännande het af att tala sä länge. ’".Tag har
inte sagt annat, än som var sant, att jag
hade gått djupt i skogen, så att Camilla
iute kunde finna mig, och att jag hade
sprungit efter den lilla himlen. Men jag ville
ej då berätta dig, att jag hade fallit, eme-
dan du och mamma då skulle blifvit
ängsliga och kanske trott, att det var derför
jag var sjuk, och bannat Camilla för det
att hon lemnat mig: fast det bara var för
att uppfylla en önskan af mig, som hon
gick, och..
”Och” frågade grefven, djupt bedröfvad.
"Och, pappa, jag har inte heller förr kun-
nat — jag vet inte, luir det är med mig i
dag — berätta sålunda allt, livad jag tänkte.
Men du kan tro mig, att det var en
härlig, härlig vandring. Jag hade aldrig förr
varit ensam eller känt sorg, oro eller
ängslan någonsin i mitt lif. Der inne i skogen
var det, som om Guds starka hand lade sig
öfver mitt hufvud, så att intet ondt
kunde skada mig, och jag blef glad
och trygg och lugn.’”
Grefvinuan hade kommit in under
slutet af denna berättelse. Nu gick
hon fram mod tårar på kinden och
svepte oin sin dotter, som derpå
sjönk trött och utmattad tillbaka.
"Nu skall Marianne komma fram
till mig, att jag riktigt får stiga
henne farväl”, sade hon med ett
leende i sina ögon. Och hon tog
den lilla bondflickan om de friska,
röda kinderna, lcyste henne och sade:
”Farväl! Ilelsa skogen från mig,
och helsa den lilla, muntra hinden.
Korallbandet skall du taga ifrån
den och binda det omkring din egen
hals och aldrig glömma mig,
Marianne!”
Den lilla bondflickans tårar föllo
ned och bildade mörka fläckar på
det röda sidentäcket, som låg öfver
det sjuka barnet, och hon kunde ej
säga något annat än:
”1 morgon — kommer jag — och
har — den med mig!”
„Ja i morgon!” svarade Agnes
med strålande ögon.
Marianne gick. Agnes räckte upp
ar-marne mot sina föräldrar, tog dem om
halsen, lcyste dom ömt och sade, att nu ville
hon sofva.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
