Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I dag framstår det klart, att det icke
uteslutande var faseisternas överlägsenhet
beträffande vapen, som gjorde det möjligt för
dessa att på så kort tid erövra de stora
om-rådénå fram till franska gränsen, utan i
första hand sammanbrottet av den republikanska
arméns kampmoral.
Det måste också fastställas, att i motsats
härtill den frivilliga arbetarmilisen, som
nästan uteslutande var beväpnad med gamla gevär
och därtill var fullständigt militärt oskolad
och odisciplinerad, under krigets första
månader aldrig uppgivit sådana väldiga områden
som senare den ”antifascistiska folkhären”.
Likväl hade folkarméns soldater bakom sig en
utbildning inhämtad under månader och till
och med år, medan milisen gick till fronten utan
varje som helst skolning.
Även den frivilliga milisen gick tillbaka. När
de fascistiska styrkornas överlägsenhet i
vapenutrustning och antal var för stor, förekom
det, att panik utbröt även hos milisen. Men
också efter en panik samlade den sig åter några
kilometer bort, eller bakom nästa berg,
samlades ofta utan befäl endast driven av sitt
revolutionära ansvar och gjorde åter motstånd
mot de framträngande fascisterna.
Framförallt på Aragonfronten, vilken var
besatt av nästan uteslutande anarkistiska
milismän, icke blott tillbakaslogos alla fascisternas
angrepp, utan erövrades också terräng från
fascisterna. Tidningskorrespondenter från alla
delar av världen och av alla riktningar måste
slå fast, att visserligen voro Francos soldater
mycket bättre utrustade och bättre
disciplinerade, men att milisen utjämnade denna
överlägsenhet genom sin entusiasm och sitt
hjältemod.
Det är också ett historiskt faktum, att den
frivilliga milisen aldrig räknade mer än
100,000 man, medan den senare folkarmén
förfogade åtminstone över en halv miljon soldater.
På grund av dessa fakta påstår jag nu, att
dessa 100,000 frivilliga aldrig ledo sådana
katastrofala nederlag, som senare ledos av den
skolade och mycket bättre utrustade
republikanska armén. Malaga, Bilbao, Santander och
slutligen Katalonien prisgåvos icke av milisen
utan av militaristerna.
Det vare långt ifrån mig att vilja påstå, att
övertygelse, hjältemod och hänförelse äro
tillräckliga för att vinna ett revolutionärt krig.
Emot en militärt väl organiserad och utrustad
motståndare kan man icke kämpa med lösa
formationer. Durruti utfärdade ett upprop, i
vilket han vände sig mot de element, vilka bara
dolde sin ansvarslöshet och feghet bakom fraser
om frihet. Han krävde frivilligt
underordnande under de valda ledarna. Detta upprop
hälsades av oss milismän med jubel. Vi
fordrade också, att de nya, som kommo till
fronten, skulle underkastas en systematisk
utbildning. Yi bejakade disciplin, kommando och den
utbildning, som krigsledningen ansåg vara
nödvändig.
Samme Durruti såg sig kort tid därefter
tvungen att utfärda ett ännu skarpare upprop
mot planen om militarisering. Han förklarade
också, att vi under inga omständigheter skulle
foga oss i detta. Några dagar senare ”föll”
Durruti vid Madrid! De spanska arbetarna
och milismännen sade sig med bitterhet, att
”Durrutis död var mycket mystisk”. Hos de
flesta av oss härskade blott en mening:
genomföres militariseringen, så är icke bara
revolutionen utan också kriget förlorat.
På Rysslands bestämda begäran, vilket för
levererandet av vapen ställde en rad olika krav,
genomfördes militariseringen efter Durrutis
död. Men ifrån detta ögonblick började
nedgången av kampmoralen hos de antifascistiska
kämparna. Tiotusen av de bästa och tappraste
kamraterna lämnade fronten. Andra, som av
pliktkänsla stannade kvar, fyllde rutinmässigt
sin plikt, medan de tidigare utmärkt sig under
striderna.
Kamraterna kunde inte inse, vilket praktiskt
värde det kunde ha för kriget, att man hälsade
militäriskt på officerarna, skyldrade gevär etc.
Framförallt sade de spanska kamraterna:
”Detta är kadaverdisciplin, och med sådana
metoder kan man visserligen döda revolutionen
men icke vinna kriget”. Särskild förbittring
framkallade förordningen, att officerare skulle
sova och äta för sig själva. Likaledes
skillnaden i löner. Soldaterna sade: ”Våra familjer
måste leva av vår ringa lön. De lida brist,
medan officerarna springa omkring i städerna
med eleganta uniformer och befolka kaféerna
och bordellerna”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
