Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förfogande för grundandet av ett par
mönster-farmer. Judiska arbetare skulle där utbildas
till jordbrukare. Förvaltare uppgjorde en
arbetsplan oeh bestämde arbetsfördelningen. Men
detta var inte i arbetarnas smak. De hade inte
kommit till Palestina för att låta sig dirigeras
av förvaltare, som inte alls hade deras
zionistiska patos eller kände deras zionistiska ansvar.
Spänningen blev slutligen så stark, att en del
arbetare lämnade den ena farmen. Genom
ingripande av Artur Ruppin, den insiktsfulla
ledaren för Palestinabyrån, som ledde det
zionistiska kolonisationsarbetet i landet,
upp-läts ett stycke nationalfondsjord åt dem, och
så grundades 1909 Daganja — den första
kollektiva kolonin (på hebreiska = kvutsa) i
Palestina.
Den andra alijans människor lyckades blott
ta de första trevande stegen mot en
samhällsform, där arbetet inte är avhängigt av
herrar och uppsyningsmän utan där social och
ekonomisk likhet råder. De saknade de
nödvändiga medlen, och de måste uppbjuda all sin
kraft för att över huvud taget kunna hålla sig
kvar i det primitiva och av tusen faror fyllda
landet.
Först med nästa invandringsvåg, den tredje
alijan, som satte in efter världskriget, blev det
riktig fart på det judiska uppbyggnadsverket
i Palestina. Det frihetsbrev, charter, som
zionismens skapare, Theodor Herzl, förgäves
strävat efter, fingo judarna 1917 med
Balfour-deklarationen, vari de tillerkändes rätten till
Palestina, vilken senare också tillförsäkrades
dem av alla i folkförbundet representerade
stater.
De två första invandringsvågorna hade
kommit från Östeuropa, den tredje var också till
övervägande del därifrån. De östeuropeiska
grupperna, som vid den stora ryska
revolutionens utbrott av en av zionismens
märkligaste gestalter, Josef Trumpeldor, förenades
i en zionistisk arbetarungdomsorganisation,
Hechaluz (Pionjären), måste företa en vådlig,
oviss färd för att komma till Palestina — utan
pass och utan pengar, rakt genom ryska
inbördeskrigets kulregn till Krim oeh
Konstantino-pel och därifrån vidare genom Anatoliens
öknar eller i lastångares kolboxar och i bräckliga
segelbåtar över Medelhavet.
Den tredje alijan bestod också av en del
medlemmar från den zionistiska
ungdomsrö-relsen i Mellaneuropa. Liksom de rysk-judiska
pionjärerna fått sin livssyn präglad av den
ryska revolutionen, så hade de
mellaneuropei-ska ungdomarnas världsbild utformats genom
deras frontupplevelser. De hade lärt sig djupt
hata kriget och voro fyllda av leda över Europa.
Belysande för deras mentalitet var, att nästan
var oeh en av dem i sin ägo hade Landauers
”Aufruf zum Sozialismus”. De ansågo
Palestina vara det land, där de skulle kunna
förverkliga sin dröm om ett liv under rättvisare
samhällsförhållanden.
Man förstår, att tredje alijans ryska och
mellaneuropeiska skikt hade alla
förutsättningar att i Palestina fortsätta på det av andra
alijan påbörjade verket — den kollektiva
kolonisationen. I kvutsan sågo de ryska
revolutionärerna medlet för uppbyggandet av ett
fritt kommunistiskt samhälle -— inte att
förväxla med den ryska statsbolsjevismen —,
medan medlemmarna från den mellaneuropeiska
zionistiska ungdomsrÖrelsen i den sågo vägen till
förverkligandet av sitt samhällsideal, väl
närmast den apolitiska socialismens och
syndikalismens väg.
Förhållandena voro nu helt annorlunda än
före kriget. Judarna hade ju fått rätt att i
Palestina skapa ett eget nationalhem, varför
invandrarskarorna blevo av betydligt större
omfattning än förut. Det var därför naturligt,
att det nu krävdes kvutsor av större format än
förkrigstidens ”lilla kvutsa”, som fotades på
principen om intim vänskap mellan
medlemmarna. Till grund för efterkrigstidens ”stora
kvutsa” ligger insikten om att man endast
genom stordrift har möjlighet att genomföra en
effektiv arbetsfördelning, skapa ett tillräckligt
stort arbetsfält för fackmän oeh anskaffa alla
behövliga maskiner. Man ville inom stora
kvut-sans ram åstadkomma en förening av
jordbruk, hantverk och industri, varigenom kvutsan
skulle kunna livnära ett större antal
människor. Några mera betydande industriella
företag kunde man på grund av bristande medel
inte grunda men flera mindre företag, som
gjorde kvutsan delvis självförsörjande.
Ännu viktigare än föreningen av jordbruk,
hantverk och småindustri inom kvutsan torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
