Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 sept. 1928
MEKANIK
115
nedanför mitten av bommen sitter lageranordningen för
skopskaftet, jämte bommaskineriet, som pressar skopan
framåt.
Skopskaftet är på undersidan försett med
kugg-stänger och vilar på två kuggdrev på bomaxeln. Det
kvarhålles i ingrepp av vridbart lagrade gej der, de s. k.
sadelblocken.
Det är en tvistefråga, huruvida skopskaftet skall göras
brett nog att omfatta bommen, eller om bommen skall
delas för att släppa fram skopskaftet.
Den förra anordningen (fig. 4 a) användes av B u c
y-r u s1, Pawling&Harnisch feger m. fi. samt de
fiesta europeiska tillverkare. Bommen kan här göras
mycket lätt, skopföringen blir betydligt stadigare, och
man får bättre utrymme för linorna över bommen.
Den senare anordningen (fig. 4 b) användes av
Marion, Erie, Osgood m. fi. huvudsakligen för
att minska påkänningarna i skopskaftets
förbindelsestycke strax bakom skopan. Endast ett sadelblock är
här behövligt.
En del firmor (Thew, Wilford, Link-Belt
re. fi.) använda endast en bjälke som skopskaft. De
framhålla det som en fördel, att skopan kan vika åt
sidan, om den vid grävningen möter ett hårdare föremål.
Bommaskineriet drives av en på bommen placerad
ångmaskin eller elektromotor. För dieseldrivna
maskin-skovlar finnas speciella anordningar, varom mera nedan.
På mudderverk nöjde man sig förr med endast
bromsskivor på bomaxeln. Skopan sjönk då ned till sitt
lägsta läge när hisslinan eftersläpptes, och grävningen
skedde utefter en cirkelbåge omkring bomaxeln med
bromsarna tillslagna.
Arbetsdiagram.
Kraftförhållandena under grävningen erhållas enklast
på grafisk väg, som visas i fig. 5. De verkande
krafterna äro: vikten av skaft och skopa, tom eller full,
spänningen i hisslinan och en reaktionskraft genom
bomaxelns centrum. Resultanten utgör den
tillgängliga grävkraften, som antages koncentrerad i tändernas
spets och verkande utefter tangenten till en cirkel
omkring bomaxeln. Reaktionskraften genom bomaxeln
kan sättas lika med bommaskineriets kuggtryck. (För
mycket korta skopskaft såsom vid tunnelskovlar är
denna approximation dock ej tillåtlig). När skopan
uppnått ett läge tillräckligt långt framför bomaxeln,
är det bekvämast att omräkna vikten av skopan med
avseende på momentet kring bomaxeln, så att den
reducerade kraften kan
anbringas i linfästet såsom
i skoplägena B, C och
D i fig. 5.
Man utgår från en
viss hisskraft. De
vanliga värdena ligga
mellan 5 500 och 7 500 kg
per m3 skoprymd.
Arbetsdiagrammet visar,
om tillräcklig grävkraft
och lyfthöjd kan
erhållas. Vid skopans
utgångsläge vid markytan
är grävkraften redan
tämligen konstant under ^C
skoptagets första del, —’
Normala värden ligga
mellan 1 300 och 2 000 kg per m3 skoprymd. När skopan
lyftes mot vågrätt läge avtager grävkraften, och i de
högre lägena minskas den hastigt när hiss- och
bom-maskinerna börja motverka varandra, tills bommaskinen
slutligen ger vika om gränsläget uppnåtts.
Linfästets läge vid högsta möjliga lyfthöjd erhålles
genom passning eller genom hjälpkonstruktionen visad i
fig. 5. Teoretiskt sett kan man lyfta skopan något
högre, om den drages tillbaka en smula, men i
verkligheten förhindras detta genom interferens mellan skopan
och bommen.
I praktiken föres skopan ej utefter en cirkel utan
Utefter ett slags spiralbåge, i det att hiss- och
bommaskinerna arbeta samtidigt.
Huvudmaskineriet.
Maskinskovelns huvudmaskineri är väsentligen
detsamma som lokomotivkranens. Man skiljer på två olika
typer: den s. k. järnvägstypen samt helt vridbara
skövlar.
Järnvägstypen (fig. 6), som är den ursprungliga, har
endast bommen vridbar. Bommen är monterad på en
cirkelformig skiva lagrad på ramverkets främre del.
Svängningen sker medelst en lina, som löper omkring
svängskivans periferi, med vilken den är fast förbunden.
Linans båda ändar föras över brytskivor tillbaka till
svängmaskinens lintrumma. På äldre maskinskovlar
placerade man svängskivan högre upp för att undvika
ett vippmoment vid bommens svängning. Den största
svängningsvinkeln är 90° eller 100° åt vardera sidan.
Hisslinan föres med hjälp av två brytskivor genom
svängskivans centrum och därifrån till sin lintrumma.
För att ge maskinen stadga i sidled vid bommens
svängning använder man två stödarmar med
domkrafter, en på var sida om svängningsaxeln. Stödarmarna
inställas för hand av hjälpmanskapet efter varje
förflyttning av maskinen. Undantagsvis förekomma
elektriskt manövrerade stödarmar.
Järnvägsskoveln arbetar snabbare än en vridbar
skovel av samma storlek, och fordrar mindre utrymme, men
behöver två man för manövreringen. Maskinisten har
sin plats på det fasta ramverket och sköter hiss- och
svängmaskinerna. En hjälpmaskinist står på en
plattform på bommen, varifrån han sköter bommaskinen och
öppningslinan.
Maskinskovlar av vridbar typ (fig. 7) ha hela överdelen
vridbar och kunna svänga varvet runt samt gräva på
vilken sida som helst. Maskineriet och saxbocken vila
i För skövlar av
järnvägstyp använder Bueyrus
delad bom.
Fig. 6. Maskinskovel av järnvägstyp. a ~ skopa, b = bom, c = sadelblock, d = skopskaft, e = hisslina, f =
bomångmaskin, g = bomaxel, h = svängskiva, j = stagbock, k = hisstrumma, l — drivkedja, m = vagnskoppel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
