Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
TEKNISK TIDSKRIFT
15 sept. 1928
latörer är hammaren till god hjälp vid den mångfald av
båltagningar för diverse ändamål, som oundgängligen
måste göras vid varje arbete.
I nybyggnader äro visserligen numera de flesta hålen
och ursparningarna gjorda från början åtminstone på
ritningarna, men det finns dock alltid en stor del
bil-nings- och håltagningsarbeten, som måste göras under
installationsarbetets gång. Vid värme- och
sanitets-anläggningar drager detta bilningsarbete 8—12 % av
den totala arbetstiden. Denna bilningstid kan genom
användandet av den elektriska hammaren bringas ned till
en ringa bråkdel. Ännu större blir hammarens
användning vid modernisering av gamla hus, där alla hål och
slitsar skola slås upp. I dessa fall har även
byggmästaren stor användning av hammaren, då det gäller flyttning
av dörrhål eller andra arbeten i tegel och betongmurar.
Det är icke nog med att dessa arbeten bliva mycket
hastigare utförda, utan de bliva även bättre utförda på
v så vis, att materialet splittras och spjälkas mycket
mindre än vid handbilning, varigenom
efterlagnings-arbetet blir enklare och billigare. Denna fördel är även
beaktansvärd, då det gäller slitsning för inläggning av
elektriska ledningar, vilket arbete medelst hammaren
utföres avsevärt fortare och bättre än om det göres för
hand. Alla de tusentals propphål, som förekomma för
olika ändamål i ett bygge, utföras på ett mycket
rationellt sätt medelst hammaren. I hårdbränt tegel eller
betong slås exempelvis ett 100 mm djupt hål av 20 mm
diameter på 10 sekunder, och dessa hål bliva fullkomligt
runda, så att propparna passa noggrant, varförutom
materialet runt omkring blir oskadat. Vid alla slags
fasadarbeten kommer denna användning väl till pass,
och detsamma vid hissinstallationer m. m.
Vid vår tids moderna betongbyggen användes
hammaren med fördel till att skala av de murdelar, vilka
blivit för tjocka genom att formarna satt sig. Den
användes i detta sammanhang även för att giva betongytan
ett mera konstnärligt utseende.
Tillverkarna av varmvattenberedare, cisterner m. m.
hava även funnit en användning för de mindre
hammartyperna, i det att dessa lämpa sig väl för kallslagning av
kopparnit samt för drivning av plåt.
Fig. 4 visar hammaren använd för mejsling i stål.
På grund av den förut beskrivna centrifugalapparaten
blir mothållet hos hammaren praktiskt taget konstant,
vilket gör arbetet med denna hammare vida angenämare
än med andra slagverktyg.
NÅGOT OM TOPPKÖRNINGSFRÅGAN VID KRANAR.
Av civilingenjör HJALMAR NILSSON.
Ett av de problem, vilka i och med utvecklingen inom
krantekniken under de senare åren alltmer har kommit
i förgrunden, är frågan om skydd emot toppkörning,
särskilt vid elektriska kranar i allmän trafik.
Med de första elektriska kranarnas framträdande, samt
under en längre följande tid, ansågs faran för
toppkörning knappast som ett verkligt problem.
Manöverhastigheten var då relativt låg, vilket gjorde att kranföraren
ej hade någon svårighet att undvika toppkörning.
Därtill kom, att kranarnas utnyttjningstid var kort, varför
kianförarens uttröttning med därpå följande nedsättning
av uppmärksamheten ej gjorde sig nämnvärt gällande.
Man förlitade sig således helt och hållet på förarens
påpasslighet.
Med sjötrafikens utveckling stego kraven på
manöverhastighet. Svårigheten att manövrera i närheten av
toppläget blev därigenom större och kranförarens
uppmärksamhet sattes hårt på prov. Utnyttjningstiden
ökades även så småningom, varigenom förarens uttröttning
blev en viktig faktor att räkna med. Hans
uppmärksamhet slappades och körningen i närheten av toppläget
blev mindre säker, varför toppkörningar med påföljande
olyckor eller olyckstillbud blev den omedelbara följden.
Man tvingades därför att förse kranarna med
skyddsanordningar av något slag. En mängd konstruktioner
ha efter hand framkommit, av vilka följande ha kommit
mest till användning:
1) Anordningar för avgivande av varningssignal då
krankroken (med eller utan last) kommit i närheten av
toppläget.
2) Anordningar av olika slag för mildrande av
verkningarna av en eventuell toppkörning.
3) Automatiska anordningar för helt eller delvis
förhindrande av toppkörning.
Anordningar av det första slaget kunna möjligen vara
tillfyllest vid mindre lyfthastigheter och lindrig körning.
Vid större lyfthastigheter och ansträngande körning lia
sådana anordningar visat sig olämpliga och ha många
gånger haft motsatt verkan mot den åsyftade, i det de
ofta återkommande signalerna ha verkat irriterande på
kranföraren. En mycket vanlig företeelse är, att
kranföraren helt enkelt sätter anordningen ur funktion.
Av anordningar enligt den andra gruppen torde,
åtminstone vid hamnkranar, en sådan anordning vara
vanligast, där kranarmens uppbärning och infästning är så
anordnad, att densamma vid toppkörning har möjlighet
att giva efter (kranarmen lyftes). Denna anordning, och
för övrigt andra anordningar enligt samma princip,
lämpar sig endast vid mindre lyfthastigheter. Vid större
lyfthastigheter har det visat sig, att anordningen ej
lämnat den säkerhet man väntat sig.
Den tredje gruppen omfattar alla förekommande
konstruktioner av gränsströmbrytning. Vid dessa är i
princip så anordnat, att en strömbrytare, påverkad av någon
del i lyftmaskineriet, bryter huvud- eller
manöverströmmen då maskineriet har kommit i ett visst läge i
förhållande till slutläget, dvs. då krankroken har kommit
på ett visst avstånd från toppläget.
Vid kranar, där man behöver utnyttja så mycket som
möjligt av hisshöjden, brukar dessutom förefinnas en
anordning, medelst vilken gränsströmbrytaren kan
förbikopplas och körningen fortsättas till önskad höjd.
Vanligen brukar det då vara anordnat så, att fortsatt
körning endast kan ske med låg hastighet, för att man
således med minsta risk för toppkörning skall kunna utföra
manövern i fråga.
Beträffande ovan nämnda gränsströmbrytare kan man
skilja mellan sådana, vilka medelst någon form av
utväxling påverkas av någon mer eller mindre hastigt
gående del av lyftmaskineriet samt sådana, vilka påverkas
direkt av någon å linan fastsatt del.
Det förra sättet torde vara det hittills vanligaste. Detta
sätt har emellertid, åtminstone för kranar med längre
utnyttjningstid, en stor nackdel. Vid varje linombyte eller
andvändning av lina måste gränsströmbrytaren omställas
eller justeras, dels för att erhålla urkoppling på rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
