Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 febr. 1930
ELEKTROTEKNIK
23
/enn
0,10 amp ■
Wøximo// j/rô/n. -mots/
i - O, st
/•[a/vfågjon /enn
i - O, SO
O,åk amp.
Téare/,^ i. / an/er>n
i ’ O, H
Fig. 3. Teoretisk strömfördelning lör karakteristiska vertikalantenner.
värden motsvara samma strålningseffekt i alla fallen.
ma proportion större för en av typerna, vilken
ledningsförmåga vi än tillskriva jordytan. Det är därför
icke förmätet att antaga, att större fel ej
introduceras, om vi för en jämförande diskussion helt enkelt
använda oss av de diagram, som strängt taget endast
gälla för fullständigt "speglande jord".
Strömfördelningen utmed antennen.
Under denna förutsättning skall i det följande de
karakteristiska egenskaperna hos enkla vertikala
antenner mera ingående undersökas. Vi börja då med
en översikt av enkla sinusformiga strömfördelningar
utmed raka vertikala strålare. i fig. 3 angivas några
viktiga typer. 1/4-vågsantennen i dess ideella form,
utmed vilken strömfördelningen framställes av en
fjärdedels sinuskurva, en övergångstyp till
^-vågs-antennen, den rena 1/2-vågsantennen, vars
strömfördel-uingskurva blir en halv sinusvåg med noder i bas
och topp samt en ännu högre strålare, där en nod
finnes ett stycke upp på ledaren. För en och samma
våglängd framställas de erforderliga höjderna i fig. 3
Fig. 4. Egenvåglängd hos en rak, vertikal tråd. Kurva I: Antennen
belastad med i medeltal 20 JUH. Kurva ii: Korrigerad kurva för
obelastad antenn (exaktare beräkning). Kurva III: Korrigerad
kurva för obelastad antenn (enkel proportionering). Å0 =
antennens egenvåglängd. Anm.: Jordplåt direkt under antennen.
Anm.: Strüm-
Fig. 5. Teoretisk strömfördelning för karakteristiska
vertikalantenner. Anm. : Strömvärdena motsvara samma
strålningseifekt i alla fallen.
i samma skala samt för konstant strålningseffekt även
strömmarna. Vi se att den rena 1/2-vågsantennen
fordrar dubbelt så stor höjd som den ideella
1/4-vågsantennen. För praktiska antenner förskjutes detta
förhållande uppåt, emedan 1/4-vågsantennen alltid är
starkare förlängd vid basen, då man här ej utan vidare
kan kompensera den i praktiken ofrånkomliga
förlängningen från jordledningen, restinduktans i
kopplingsspolar osv. Under det att 1/4-vågsantennens
egenvåglängd ideellt skulle vara 4 gånger
antennhöjden, erhålles som bekant i praktiken ett större
förhållande, 4,2—5,0, varvid den lägre siffran gäller
antenner med större absolut höjd. Mätningsresultat på
en enkel, vertikal 7-trådig wire visas i fig. 4. Om man
upplägger topp på antennen, så att en T-antenn
uppstår, strålar toppen föga, dess uppgift blir att ändra
strömfördelningen till ett för den disponibla höjden
lämpligare värde. I fig. 5 visas några fall. Särskilt
märkes den "omvända kvartsvågsantennen", där
topp-nätets längd avpassats Sel, cl 11 1/4 våglängd faller på
uppledningen. Kapacitiv förkortning eller annan
lämplig belastning förutsättes som befintlig, Sti cltti
den utritade strömfördelningen verkligen är
åstadkommen. I praktiken har man helt naturligt ofta att
göra med mindre rena typer. En dylik övergångsform
visas också i fig. 5. Där har masthöjden tydligen ej
varit tillräcklig för att man skall ha kunnat
åstadkomma en ren 1/2-vågsantenn. Man har därför
upplagt ett mindre toppnät för att slippa förlänga
antennen vid basen. Någon ren nod finnes ej heller vid
antennens bas, men strömmen är här som synes liten i
förhållande till den ström, som skulle erhållas vid en
1/4-vågsantenn för samma resonansvåglängd. De
väsentliga fördelar, som detta medför, skola längre fram
diskuteras.
För att på matematisk väg kunna draga ut
konsekvenser av föreliggande strömfördelning är det
nödvändigt att skaffa sig ett uttryck på densamma.
Eftersom den från början förutsatts sinusförmig, blir
detta uttryck formeln för en sinuskurva, som utan att
i övrigt ändras, glider utmed antennen, alltså
sin {%p — 2 ^ ’ 2 )
1 = L • sin
z är här en koordinat, räknad från antennbasen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
