Teknisk Tidskrift / 1934. Mekanik / 17 (1871-1962) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 Febr. 1934 - C. H. Johansson: Metallernas deformations- och brottmekanism

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 11. För deformation erforderlig verksam skjuvspänning i Mgkristaller som funktion av avglidningen vid olika temperaturer. De streckade kurvorna motsvara 100 ggr större deformationshastighet än vid de heldragna, Överensstämmelsen vid 100°C visar att man under denna temperatur kan försumma återhämtningen av kristallstörningarna med tiden.

glidriktning, vilken spänning är att betrakta som en
ma-materialkonstant. Med "Verfestigungskurvor" avser
han kurvor som visa hur den erforderliga
skjuvspänningen ökar med avglidningen, I fig. 11 återges
dessa kurvor vid olika temperaturer för Mg och i
fig. 12 motsvarande kurvor för Cu, Ag, Au och Al
vid rumstemperatur enligt Taylor och Elam. Som
abskissa har i fig. 11 avsatts den kristallografiska
avglidningen, vilken definieras som medelvärdet av
avglidningen pr verksamt glidplan. Dessa kurvor
definiera i sin tur en "Verfestigungskoefficient",
varmed avses lutningen hos kurvorna. Enligt Schmids
undersökningar gäller dessutom, att det för brott
erforderliga skjuvspänningsarbetet har en för varje
metall karakteristisk storlek.[1] Vid alla dessa

Fig. 12. Verksamma skjuvspänningen vid koppar-, silver-, guld- och aluminiumkristaller som funktion av förlängningen av staven vid sträckning.

bestämningar får man taga hänsyn till att kristallstörningarna
i viss mån gå tillbaka med tiden, varvid
återhämtningshastigheten starkt stiger med
temperaturen. Detta förklarar, att man vid högre
temperaturer får olika resultat, om deformationshastigheten
ändras (jfr fig. 11). En höjning av temperaturen
medför i vissa fall att nya verksamma glidplan
tillkomma, varigenom formförändringsförmågan starkt
ökas (2 f). En intressant illustration till detta
förhållande ger fig. 13 som efter N. Schmidt (2 i) visar
hur plasticiteten vid stukning av mångkristalliniska
cylindrar av "elektronleg. AZM" plötsligt ökar vid
ca 210°C. Huruvida den kritiska skjuvspänningen
är beroende av normalspänningen i glidytan, är
tvivelaktigt. I några fall har man trott sig få positivt
resultat (3 g, 5), under det att Taylor och Farren
(4 i), som undersökte Al-kristaller vid såväl tryck
som dragning, fingo en av normalspänningen
oberoende kritisk skjuvspänning. I överensstämmelse
med vad fallet är vid vanligt polykristallint material
har man funnit att volymsändringen på grund av
plastisk deformation av enkristaller är mycket
obetydlig (4 a, 3 f). Slutligen bör nämnas att
förhållandena ej alltid äro så enkla som i de fall som ovan

Fig. 13. Stakning av cylindrar av "elektronmetall-legering AZM". En plötslig ökning av plasticiteten erhålles vid ca 210°C.

berörts. Ett exempel erbjuder järn (kubiskt
rymdcentrerat gitter), där Taylor och Elam (4 f) ej kunde
fastställa några glidplan i vanlig mening utan i stället
iakttogo oregelbundna "sliplines" med viss
genomsnittlig riktning och vinkelrätt häremot raka
glidlinjer, vilka de antogo uppkomma genom
parallellförskjutning av genomgående kristallpartier ungefär
som blyertspennor i ett knippe kunna förskjutas i
förhållande till varandra. Vid senare undersökningar
har man dock trott sig kunna tyda resultaten
genom antagande av ett komplicerat
avglidningsförlopp längs flera system glidplan, utan att dock i
detalj kunna redogöra för förloppet (4 k).

Övergår man från enkristaller till mångkristalliniska
material i vilken form de tekniskt använda
metallerna alltid föreligga, bli förhållandena
betydligt mera komplicerade. Här ligga angränsande
kristaller olika orienterade, så att den fria
avglidningen hos en viss kristall hindras av de omgivande.
Deformationen blir därför förbunden med
uppkomsten av oregelbundet fördelade inre spänningar, så
att kristallamellerna krökas, vilket till en viss grad
är möjligt utan att kristallgittrets sammanhang
brytes. I vissa fall ha kristallerna även tendens till
tvillingbildning, varvid sammanhängande
kristallpartier utföra diskontinuerliga omslag, ett förhållande
som vid flera metaller uppträder även vid
enkristall-deformation (se 2 f och 2 i). Vid plastiska material
samverka dessa faktorer så, att en formförändring
blir möjlig utan större inre sprick bildningar, vilket
inte hindrar att på ständigt växlande punkter små
hålrum kunna uppstå och åter slutas utan fara för
den makroskopiska sammanhållningen, i det att vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>