Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 6 juli 1935 - Industriellt rättsskydd i Norden. Londonkonferensens facit, av Åke v. Zweigbergk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
HÄFT. 27 utgiven av svenska teknologföreningen 6 JULI
ÅRG. 65 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 1935
innehåll: Industriellt rättsskydd i Norden, av Åke v. Zweigbergk. — "Den stora spinnrocken." —
Ekonomisk översikt. — Notiser.
INDUSTRIELLT RÄTTSSKYDD I NORDEN.
LONDONKONFERENSENS FACIT.
Av Åke v. Zweigbergk.
I London hölls under tiden 1 maj—2 juni 1934 en
länge beramad internationell konferens för
revision av Parisunionens konventioner å det industriella
rättsskyddets område. Angående Parisunionen och
dess konventioner må i huvudsak hänvisas till en
artikel i NIR 1933 s. 24—35. Här skall endast
nämnas, att huvudavtalet är 1883 års Pariskonvention för
skydd av den industriella äganderätten. Vidare
föreligga tre mellan vissa av unionsländerna gällande
säröverenskommelser, nämligen två
Madridöverenskommelser av 1891, den ena angående
undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar å
handelsvaror och den andra rörande internationell
registrering av fabriks- eller handelsmärken, samt
Haagöverenskommelsen av 1925 om internationell
registrering av industriella mönster eller modeller. De
tre äldre avtalen ha ändrats vid periodiskt
återkommande diplomatiska revisionskonferenser, som äro
föreskrivna i Pariskonventionen.
Londonkonferensen var en revisionskonferens av
detta slag; de närmast föregående höllos i Haag 1925
och i Washington 1911. Vid Londonkonferensen
gällde det alltså att i huvudkonventionen och de tre
säröverenskommelserna söka få till stånd tillägg och
förbättringar; på åtskilliga punkter voro sådana väl
behövliga. Konferensen skulle egentligen ha hållits
redan 1933, men ett uppskov kom till stånd,
beroende på att så många unionsländer ännu icke
biträtt Pariskonventionen i dess i Haag antagna nya
form. Den engelska regeringen såsom inbjudare
ansåg, att den nya konferensen helst icke borde äga
rum förrän alla eller så gott som alla
unionsländerna godkänt den 1925 beslutade texten. För denna
ståndpunkt kan det också anföras goda skäl. Det
är ganska betänkligt, att samtidigt tre versioner av
Pariskonventionen kunna bli gällande i förhållande
till olika unionsländer, nämligen Washingtontexten
av 1911, Haagtexten av 1925 och den vid
Londonkonferensen antagna nya texten. Emellertid blev
konferensen utlyst utan att detta villkor uppfyllts.
Ännu vid ingången av 1935 hade 13 av de 40
unionsländerna, däribland Danmark, Finland och Norge, ej
anslutit sig till Haagtexten. Sverige har med
verkan från den 1 juli 1934 biträtt denna text.
Londonkonferensen hade grundligt förberetts.
Redan i början av 1932 publicerades det officiella s. k.
programmet för konferensen, utarbetat av unionens
Internationella byrå i Bern — beträffande
Paris-konventionen i samverkan med engelska regeringen
— och innehållande åtskilliga ändringsförslag.
Programmet blev sedan ingående behandlat vid
Internationella föreningens för industriellt rättsskydd
kongress i London i maj 1932. Kongressfrågorna
diskuterades i vissa delar vid de nordiska
rättsskyddsföreningarnas delegerademöte i Köpenhamn
1931, och föreningarnas samarbetskommitté gjorde i
åtskilliga frågor ett uttalande till kongressen. —
Konferensprogrammet underkastades även en mer
officiell förberedande behandling. Åtskilliga
unionsländer togo i god tid ställning till programmet och
insände på förhand förslag till ändringar och tillägg,
vilka förslag blevo publicerade. Bl. a. gjorde de
nordiska länderna en sådan insats, och i samband
härmed hölls i augusti 1933 ett möte mellan de
nordiska patentverkscheferna, vid vilket man på flera
punkter nådde fram till ett enigt ställningstagande.
Det förefintliga tryckta materialet var sålunda
stort, när konferensen trädde samman. Men trots
den goda betänketiden blevo icke så få länder först
under konferensen färdiga med att framlägga sina
förslag. Tidtals hade man känslan av att drunkna
i den ständigt sig formerande pappersfloden, och de
många i sista stund framlagda förslagen torde ha
åtskilligt fördröjt konferensens arbete. Det blev nu
först efter mer än en månad, som man kunde skiljas
åt — ett inte särskilt önskvärt rekord i dessa
konferensers historia. Nu måste det framhållas, att
arbetsformerna voro mycket tunga. Visserligen
utfördes den huvudsakliga sakbehandlingen i sex s. k.
underkommissioner: en för de allmänna frågorna, en
för Pariskonventionens patent- och
mönsterskyddsregler, en för dess varumärkesföreskrifter, en för
konventionens bestämmelser om oriktiga
ursprungsbeteckningar och illojal konkurrens samt
Madridöverenskommelsen om oriktiga
ursprungsbeteckningar, och så de båda återstående för de två andra
säröverenskommelserna. Men om dessa
underkommissioners arbete kunde alla konferensdeltagare vara
med, och sammanträdena kommo därför icke
nämnvärt att skilja sig från generalkommissions- och
plenarmötena. Eftersom endast en underkommission
i taget sammanträdde, dröjde det naturligtvis länge,
innan alla de sex kommissionerna avverkat sitt
arbete. Och först därefter ansåg sig redaktionskommittén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
