Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 18 mars 1937 - Hemortens luftförsvarsproblem, av Richard Åkerman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
sidoboH övertoge
b ekåmpninqen
1500 m flygvåg
30 sek.
Ijudiid-
*3000m
flygväg
- 10 km
flygväg
skyddsföremo
lefc hitre gräm
90 cm str/h
Cföljestrlk)
150 cm\ sir /k
{ledarst rik)
lyssnarapparal
22, t
krustor! 3 min
flygvåg 8,6 •
fi 6 min.
Fig. 1. Schematisk framställning av ’’förberedelsetiden"
att få rapporten från den yttersta
luftbevaknings-stationen till jaktflygarnas startplats. Under dessa
12 min. ha fiendens bombplan flugit 12X6 km. Först
72 km innanför den yttersta luftbevakningslinjen äro
jaktflygarna i detta fall tillräckligt högt för att kunna
få någon verkan. Detta är en av jaktflygets största
svagheter. En annan är, att det icke självt kan i
luften uppsöka sin motståndare utan måste välja
beredskapsläge på en plats, som motståndaren med
säkerhet passerar. Det ligger dock något onaturligt i
detta, att världens snabbaste stridsmaskiner skola
vara bundna vid en punkt. Utomlands söker man
därför dirigera dem från marken. Detta fordrar ett
mycket tätt nät av luftbevakningsstationer, ungefär
en per mil både på djupet och bredden inom det
område, varöver jakten skall verka. Tvekan har
även rått i frågan, huruvida jaktplanen skulle vara
mäktiga en strid med välbestyckade bombplan. Så
synes emellertid vara fallet, att döma av tämligen
samstämmiga underrättelser från Spanien. Särskilt
de ryska, snabba jaktplanen förefalla där vara
mycket effektiva.
Luftvärnsartilleriet har sedan världskriget gått
starkt framåt, väl så mycket som sin motståndare
bombflyget, men, torde man kunna påstå, jämnare
än detta. Skottvidderna ha stadigt ökats och nya
pjästyper sett dagen. Konstruktioner och
skjut-metoder ha utarbetats i lugn och ro och vila därför
på säkra och vederhäftiga grunder. Bofors har hållit
sig väl framme och dess konstruktioner torde nu
vara förstklassiga, vilket bl. a. visas av det intresse
de väcka världen runt. Av särskild betydelse har
varit utvecklingen av eldledningsinstrumenteringen.
Denna medger nu ett mycket smidigt följande av
målens rörelser med elden. Man kan nog våga
påstå, att s. k. undanmanövrer på höjder under 1 500 m
i regel icke äro möjliga att göra effektiva åtminstone
med tunga och medeltunga bombplan. Tillräckligt
tvära och oregelbundna manövrer kunna där
knappast utföras. Luftvärnsartilleriets verkan har under
och efter världskriget starkt stegrats, från 11500
skott för att nedskjuta ett flygplan till vad man nu
räknar med, ca 40. Don sista siffran är visserligen
teoretisk, beräknad ur de givetvis ännu bättre
freds-skjutresultaten. Den bekräftas dock av
samstämmiga vittnesbörd från Spanien. Det talas t. o. m.
om 100 % verkan av luftvärnsartilleri av tysk
tillverkning och med servispersonal av okänd
nationalitet. Detta får väl ändock betraktas som
överdrift. Tydligt är i alla händelser, att i luftkriget
anfall och försvar åtminstone äro jämna. Med den
bristande kännedom, som föreligger om de verkliga
styrkeförhållandena där nere, gör man kanske klokast
i att ej draga längre gående slutsatser. Vad, som
nu nämnts, att ryska jaktplan visat stor verkan mot
tyskbyggda bombplan, och tyskt luftvärnsartilleri
med en instrumentering mycket lik den svenska,
kunnat verksamt bekämpa även mycket moderna
ryska bombplan, kan dock vara värt att hålla i
minnet, då det svenska luftförsvaret diskuteras.
Luftvärnsartilleriets största svaghet är dess
svårigheter att verka mot mål i mörker och än
mer mot mål i eller över moln. I förra fallet, i
mörker, understödjas luftvärnsbatterierna av
strålkastare. Ett strålkastarförsvar är dock en relativt
vidlyftig organisation. På grund av att
lyssnar-apparaterna äro beroende av ljudet, och emedan
skillnaden mellan ljudets och bombplanens
hastighet blir allt mindre och mindre, måste
lyssnar-apparaterna och de med dem förenade
ledarstrål-kastarna skjutas långt fram. T. o. m. om
försvaret bara avser en punkt blir det en lång periferi,
som måste på var fjärde kilometer fyllas med
strålkastare, och åtgången på sådana blir stor. Någon för-
102
18 mars 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
