Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Termisk ^Tidskrift
är större än vattnets uppåtriktade
strömningshastighet. Sandfångaren utföres som en rund brunn, nedtill
avslutad med en konisk sandficka (se fig. 4 och 5.).
Vid ena kanten, inuti brunnen eller också utanför
densamma, är det nedåtriktade inloppet placerat,
vilket ansluter till tilloppsrännan. Inloppstrumman
slutar strax ovanför sandfickan. Sedan vattnet läm-
Fig. 4. Schematisk sektion av Blunk’s sandfångare.
Strömningen vid låg vattenmängd visas t. v., vid större
vattenmängd t. h.
nat nyssnämnda trumma, passerar det brunnen
nedifrån och uppåt, varvid sanden sjunker ned och
samlas i fickan. För att vid olika vattenmängder kunna
hålla en jämn hastighet, ca 10 cm/s är lämpligt,
uppdelas tvärsnittet med cirkulära väggar i koncentriska
ringar. Väggarna, vilkas överkanter stiga successivt
mot mitten, tjänstgöra som skibord. Vid små
vattenmängder överströmmas det yttersta skibordet och
endast den motsvarande, yttersta ringen genomström
mas. Vid ökad vattenmängd träda de övriga
ski-borden successivt i verksamhet och samtidigt alltså
även motsvarande delar av sandfångaren. Genom att
vattnet i de inre delarna vid liten vattenmängd blir
stillastående, sker här en slamavsättning, varigenom
sanden förorenas. Sanden måste därför tvättas, vilket
sker genom inblåsning av vatten och tryckluft.
Tömningen sker medelst en mammutpump. Den sand, som
erhålles i denna sandfångare är praktiskt taget fri
från siam. -
Sandfångarens placering i en anläggning beror på
de lokala förhållandena. Vanligtvis sättes den
nedströms om gallret, mindre ofta uppströms. I förra
fallet kan man få besvär med sandavlagringar vid
gallret, i senare fallet kan sanden bliva förorenad av
Fig. 5. Detalj av Blunk’s sandfångare med två
skibords-cylindrar. Låg vattenmängd, så att endast yttre skibordet
är i funktion. Det i inre cylindern synliga flytslammet (i
detta fall onormalt mycket) har bildats vid sandens tvättning.
trasor och andra grövre föremål i vattnet.
Placering nedströms om gallret torde i allmänhet vara att
föredraga.
E. Silar.
Silar för avloppsvatten böra icke lia alltför små
öppningar, emedan de då mycket fort sätta igen sig
och vålla svårigheter vid rensningen. De enklaste
silarna äro ordnade som fingaller med mycket små
fria öppningar, 1 mm är minimum. Rensningen sker
med borstar, fastsatta på två ändlösa kedjor.
Användandet av borstar medför den nackdelen, att en
del föroreningar kunna
pressas in mellan
stavarna och därefter
medfölja vattnet. För
undvikande av denna
olägenhet användes därför
istället stundom
sil-trummor, där
rengöringen verkställes genom
vattenspolning. Vid
Dorr’s roterande
sil-trumma utnyttjas en
del av det renade vattnet med tillhjälp av
centrifugalkraften för spolning av silytan. Det vatten, som
skall renas, passerar trumman utifrån och inåt,
varvid föroreningarna stanna på utsidan. Vid
rotationen kring den vågräta axeln lyftas desamma över
vattenytan och frigöras genom spolvattnet, som
slungas utåt, samt transporteras med detta till en
särskild ränna. Siltrumman består av perforerad plåt.
Spolningen kan även ske genom tryckvatten eller
tryckluft (system Geiger). Därvid passeras den
långsamt roterande trumman av vattnet inifrån och utåt.
Spolanordningen befinner sig ovanför trumman och
föroreningarna nedfalla på ett transportband inuti
densamma. Trumman befinner sig nämligen endast
med sin nedre del under vatten. Om mycket stora
variationer i vattenståndet förekomma, är denna typ
icke lämplig, emedan diametern i så fall måste göras
mycket stor för att tillräcklig silyta skall kunna
erhållas vid lågt vattenstånd.
Såsom redan i det föregående nämnts, är
reningseffekten vid silar mycket låg, och de komma därför
blott ifråga, där utspädningen i recipienten är stor.
F. Fettfångare och luftningsbassänger.
I allmänhet innehåller avloppsvatten icke så
mycket fett, att särskilda fettfångare äro
nödvändiga. Emellertid kan anordnandet av en fettfångare,
som vanligen utföres i form av en luftningsbassäng,
ibland vara motiverat, på grund av det gynnsamma
inflytande på vattnet, som luftningen har i en dylik.
Bl. a. inverkar luftningen fördelaktigt, om vattnet
är illaluktande, i det att svavelväte oxideras. Vidare
kan därigenom åstadkommas bättre sedimentering i
avsättningsbassängerna, men detta är en sak, som.
i hög grad beror på vattnets sammansättning.
En fettfångare anordnas vanligen som en ränna
med V-sektion (fig. 6). I bottnen inblåses luft genom
filterplattor eller perforerade rör, varvid fettet drives
mot ytan. Genom insättning av trägaller och skärmar
i rännans längdriktning på sådant sätt, att de
avgränsa det mellersta partiet med livlig vattenrörelse,
erhålles vid sidorna lugnare partier, där fettet samlar
Tömninqs- /–Inlopp
aPPnin<37 / ’Trogoller
for bi
-ledning
Träskärm
Fett- ,
skikW
Luftinblasninq
Fig. 6. Schematisk sektion
av fettfångare (Ruhrverband,
Tyskland).
Inlopp
[-Mammut-pump-]
{+Mammut-
pump+}
Sandficka
BoHenvenKI
för spolning
64
25 sept. 1937
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
