Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
kompakt svavelkismalm, uppträda samtidigt med
fas-förskjutningarna även stora riktnings- och
intensitetsändringar i fältet i malmens närmaste omgivning. En
relativt dålig ledare, t. e. en kopparhårdmalm eller
en zink-blymalm, ger sig däremot till känna
huvudsakligen genom den fasförskjutning den
åstadkommer i fältet, medan den ändring den förorsakar i
fältets riktning och styrka är helt obetydlig — och
för övrigt kan helt utebli.
De svenska elektriska malmletningsmetoderna
använde sig som bekant från början enbart av
riktnings-mätningar, ursprungligen (från 1913) i elektriska
växelfält i markytan (ekvipotentiallinjemätning) samt
sedermera (från 1921) även i magnetiska växelfält
över markytan. Senare tillkommo även metoder för
mätning av fältens styrka, vilka vid de s. k.
potentialmetoderna fingo användning endast för vissa
detaljundersökningar, men vid de s. k. elektromagnetiska
förfarandena utvecklades till en standardmetod för
mätning av de magnetiska växelfältens riktning och
styrka, den s. k. tvårammetoden (från 1923).
Dessa metoder, vilka använts för undersökning av
väldiga områden, stötte redan från början på den
svårigheten, att fasförskjutningen inom områden med
elektriska ledare åstadkom s. k. "suddiga nollägen",
varigenom mätningen blev tidsödande och osäker, för
att inte säga omöjlig. Över malmer med mycket god
ledningsförmåga märktes icke denna svårighet (man
erhöll "skarpa nollägen"), men ju sämre ledare man
hade att göra med, desto suddigare blevo nollägena
och desto svårare blev mätningen. Malmer med
dålig ledningsförmåga (exempelvis
kopparhårdmal-mer), vilka endast obetydligt påverka fältets riktning
och styrka men åstadkomma relativt stor
fasförskjutning, gåvo sig till känna huvudsakligen genom de
suddiga nollägen de förorsakade. Eftersom det icke
fanns något mått på "suddigheten", kom detta
fenomen icke med i fältprotokollen, och otvivelaktigt
förefinnes därför möjligheten att vissa
rekognosceringsundersökningar lämnat oupptäckta sådana
malmer med sämre ledningsförmåga, vilka visserligen
kunnat åstadkomma "suddighet" men däremot icke
nämnvärt påverkat fältets riktning och styrka.
När de svenska elektriska malmletningsmetoderna
började användas utomlands, ofta över berggrund
med mycket högre ledningsförmåga än den svenska
"kristallinen", blevo svårigheterna med
fasförskjutningen och de suddiga nollägena mera påfallande, i
synnerhet sedan de elektromagnetiska metoderna
börjat användas för s. k. strukturmätning i oljefält.
För detta senare ändamål utarbetade därför A.-b.
Elektrisk malmletning den s. k. ikompensatormetoden
(1925), vilken möjliggjorde uppmätning av såväl
fältens styrka som fas, med fullkomligt skarpa nollägen.
Denna metod, vilken några år senare fullkomnades,
så att den uppnådde en utomordentlig skärpa och
noggrannhet, har i vissa fall även använts för
malm-letningsändamål. Eftersom den emellertid erfordrar
en direkt förbindelse, via en isolerad kabel, mellan
sändareanordningen och mottagare- eller
mätanord-ningen, blir metoden oftast alltför obekväm och
långsam för malmletning, där det vanligen gäller att täcka
stora områden på kortast möjliga tid, och ofta i svår
terräng.
Sedan prospekteringsverksamheten i utländska
oljefält, på grund av den ekonomiska krisen 1930,
för tillfället så gott som upphört, utarbetades av
A.-b. Elektrisk malmletning sommaren 1931 den s. k.
Turam-metoden för malmletningsändamål. Med denna
metod, vilken snart helt utträngde den gamla
tvårammetoden, infördes mätning av växelfältens
fas-försikjutning som standard även vid elektrisk
malmletning. Denna nya metod, som är något snabbare än
tvåram-metoden, ger alltid skarpa nollägen och
erfordrar därför icke, såsom de äldre metoderna,
speciellt tränade observatörer. Undersökningar av större
områden kunna därför, genom användning av denna
Spole 1
Spole 2.
Fig. 1. Turam-apparatur.
metod, organiseras på ett helt annat, effektivare och
billigare sätt än tidigare. Andra, måhända. viktigare
fördelar, vilka framkommit under de sex år metoden
nu varit i användning i olika länder, äro dess stora
känslighet samt dess förmåga att klassificera
ledande kroppar i berggrunden efter deras ledningsförmåga.
Turam-metoden.
Fig. 1 visar en schematisk skiss av den använda
apparaturen. Denna består av tvenne solenoider,
eller induktionsspolar, vardera med 1 200 varv av
isolerad koppartråd upplindad på en rund
aluminiumram. Genom isolerade tvåledare-kablar äro dessa
spolar förbundna med "Turam"-bryggan, en enkel och
robust brygganordning sammansatt enbart av fasta
och variabla motstånd. Turam-bryggan är via en
trestegsförstärkare av speciell konstruktion
förbunden med en telefon, vilken tjänstgör som
nollinstru-ment för injusteringen, eller utbalanseringen, av
Turam-bryggan. När en observation tages, hållas de
två spolarna exempelvis båda horisontellt och på 20
meters avstånd från varandra, medan observatören
justerar de två skalorna på apparaten tills telefonen
blir tyst. (Föreligga inga fasförskjutningar behöver
endast "kvotskalan" justeras.) Skalan till höger,
fasskalan, visar då direkt i grader fasskillnaden mellan
de magnetiska växelfält, som påverka de båda
spolarna, medan den vänstra skalan, kvotskalan, ger
förhållandet mellan styrkan, eller amplituden, av de
två fälten. Med instrumentet kan man, utan att låta
spolarna byta plats med varandra, mäta
fasvinkel-skillnader av från + 25° till — 25°, och kvoter, dvs.
amplitudförhållanden, från 0,60 till ungefär 10,00.
Avläsningen sker på en tjugondedels grad på fasskalan
och på en tiondedels procent på kvotskalan; en
fullständig observation, inklusive avläsning, tar ca 15 sek.
Fig. 2 visar apparaturen. Turam-lådan, som väger
ca 2 kg, sitter vanligen fästad på förstärkaren, vilken
väger ca 9 kg.
Fig. 3 visar fältförfarandet. Observatören går
bakom den hantlangare, som bär Turam-apparaturen
på sin rygg, och som även tjänstgör som
protokollförare. För vardera induktionsspolen behövs dess-
15 jan. 1938
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
