Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig:. 5. Laddning av ett 225 mm borrhål.
meters avstånd i rader ca 9 meter innanför den
hålrad. öom senast skjutits, samt nedborras i allmänhet
1,5—1,8 meter under sulans nivå. Borreffekten håller
sig omkring 4.8 meter per skift, och berglossningen
uppgives vara omkring 145 ton per borrad meter.
Sprängämnesförbrukningen är ungefär 150 gram per
ton berg, och borrningskostnaden exklusive allmänna
omkostnader, ränta samt amortering av
borrma-terielen uppgår till 15 öre per ton berg.
Nitroglycerin aktiebolaget har utfört ett flertal
provsprängningar med storskott från grova borrhål
och har benäget ställt till förf. förfogande följande
intressanta upplysningar från ett prov som nyligen
utförts vid ett granitbrott.
Utefter en 56 meter lång pall utfördes 5 stycken
23 meters djupa borrhål med 200 mm diameter.
Avståndet mellan borrhålen var ca 10 meter och
försatt-ningen 7 à 8 meter. Sammanlagt laddades med 1 224
kg Nobels Extra dynamit L. F. IV fördelat på
förpackningar. vardera vägande 8 kg. Uppladdningen
var 35 kg dynamit per meter och laddningen
fördelades på två ställen i varje borrhål. Samtliga
borrhål laddades, förladdades och kopplades av 5 man på
ca 5 timmar, och samtliga skott tändes med
detonerande stubin. Omkring 27 000 ton väl sönderslagen
sten sprängdes ut, vilket motsvarar en berglossning
av icke mindre än 235 ton per borrad meter.
Dynamitåtgången blev i detta fall endast 45 gram per ton
berg. Enligt uppgift använder man numera två
stötborrmaskiner för att utföra de erforderliga
spränghålen, vid vilka djupen ökats till 40 meter.
Stenbrottets kostnader för borrningsarbeten,
sprängämnen osv. är vid denna brytningsmetod 28
öre per m:! eller 10 öre per ton sten nedskjuten i
block.
Från dessa exempel på storskottsprängningar från
grova borrhål har det alltså framg cltt? cltt
berglossningen per borrad meter är hög och att densamma
varierar mellan 145 och 235 ton per borrad meter
grovhål, beroende på borrhålens djup och
berggrundens beskaffenhet. För svenska förhållanden bör man
kunna räkna med en borrningskostnad av ca 5 öre
per ton brutet berg vid borrning i kalkstenar och ca
10 öre per ton i hårdare bergarter såsom leptiter,
järnmalmer etc. Borreffekten inom förstnämnda
bergart är vid ifrågavarande håldiametrar ca 6 à 8 meter
per skift och inom de senare bergarterna ca 3 meter
per skift. Berglossningen torde sannolikt komma att
röra sig om 200 resp. 150 ton per borrad meter och
sprängämnesförbrukningen, beroende på håldjupen,
om 75—150 gram per ton berg.
På grund av den betydande berglossningen vid
storskottsprängningen kan vid ogynnsamma
förhållanden en del av det lösbrutna berget erhållas i så
stora stycken, att dessa måste borras och sprängas
ytterligare för att kunna hanteras vid lastningen och
transporten. Då detta givetvis kan medföra
betydande extrakostnader, är det lämpligast att även denna
fråga undersökes i samband med provsprängningar
från grova borrhål, så att totalkostnaderna för
bergbrytningen enligt den ena eller andra metoden bliva
fullt jämförbara.
LITTERATUR
Handbok för stålbehandlare, av Gustav Hallin,
3 uppl., N. J. Gumperts bokhandel, Göteborg 1937. 422 s.,
rikt illustrerad. Pris kr. 12: —.
Ett omnämnande av detta arbete torde icke vara
opåkallat på denna plats trots att någon begäran om
recension icke framställts av bokförläggaren. Såsom framgår
av bokens titel, riktar den sig närmast till
stålbehandlingens praktiska utövare, men det ämne den behandlar
är av stort intresse för långt vidare tekniska kretsar.
Vad den egentliga stålbehandlingen beträffar
innehåller boken en mångfald synnerligen värdefulla råd och
anvisningar, synbarligen baserade på en mycket
rikhaltig personlig erfarenhet. Härutöver har emellertid en
rätt stor del av boken ägnats åt redogörelser för järnets
och stålets framställning och för stålbehandlingens
teoretiska underlag, och därmed har förf. kommit in på
områden, där han icke förmått att med ett populärt
framställningssätt förena saklig exakthet. Ett oklart
uttryckssätt och i vissa avseenden direkt oriktiga uppgifter
prägla dessa delar av boken i en utsträckning, som långt
överskrider det tillåtligas gränser. Ett par exempel
härpå må vara tillräckliga.
Under rubriken fysikaliska förändringar beskrivas de
olika strukturbeståndsdelarna i stålet. Cementit
definieras här rätt och slätt som "ett överskott av kol". Om
perlit säges att ferrit med kol metallografiskt "uttryckes
med ferrit och perlit" och på ett annat ställe att järnet
och kolet däri är "intimt blandat men ändå åtskilt".
Austenit definieras som bränt stål eller utkristalliserad
"kolkarbid" och kallas även för "härdarens skam".
Ledeburit förklaras vara "bränt stål av högsta kolhalten".
Dessa oformliga definitioner förbättras icke av de
delvis mycket illa valda strukturillustrationerna.
I en tabell över hårdhetstal på sid. 303 i boken
uppgives härdat stål med l,io % C ha en Brinellhårdhet av
2 499. Denna uppgift är vilseledande i ej mindre än tre
avseenden. I själva verket torde nämligen hårdheten
vara mindre än % av denna siffra. Med Brinellprov
kunna över huvud taget icke hårdhetstal av denna
storleksordning bestämmas och ingen metod för
hårdhetsprovning är så noggrann, att man är berättigad ånge en
så skenbart exakt siffra som 2 499.
Hur stort värde man än sätter på handbokens
praktiska delar, kan boken i sin helhet icke rekommenderas.
Uppgiften på titelbladet att förf. varit
stålbehandlings-ingenjör vid tre av våra främsta kvalitetsstålverk får
heller icke fattas så, att dessa verk stå i något som helst
ansvar för bokens innehåll. I. S.
20
12 febr. 1938
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
