Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
föroreningar. Den erhållna fällningen bearbetas åter
på radium, innan den kastas. Den bromidlösning, som
erhållits, innehåller omkring 1 del radium på 400 000
delar barium.
Det slutliga frånskiljandet av radium från
barium-massan fullbordas medelst fraktionerad kristallisation.
Bromidlösningen avdunstar till dess kristaller
frånskiljas, vilka äro rikare på radium än modervätskan, vilken
avdekanteras. Efter tio kristalliseringar innehåller
huvuddelen 1 del radium på ca 600 delar barium. Detta
material magasineras till dess tillräckligt hopsamlats för
ett utförande av samma process med detta såsom
utgångsmaterial. På så sätt erhålles slutligt
koncentrat innehållande 9 delar radium på 1 del barium,
vilket torkas och förseglas i glastuber för distribution,
över 95 % av det ursprungliga silverinnehållet i malmen
och över 90 % radium har utvunnits. E. R—s.
Rutil i Sydaustralien. Rutil har rönt viss
uppmärksamhet under senare år, men uppgifter om
rutilfyndig-heter äro få. En dylik, belägen i närheten av Para
Wirra, 4 mil sydost om Williamstown, Sydaustralien,
beskrevs i "the South Australian Mining Rewiew",
(1937, nr 66, p. 78.)
Berggrundens ytlager utgöras av lerskiffer, som
genomträngts av kvarts. Mineralbildningen har
tydligen uppkommit i samband med inträngandet av
pegma-titgångar i skiffern. Rutil förekommer dels i form
av rika ådror och anhopningar i kvartsen och dels i
form av enstaka små kristaller, som äro spridda i
skiffern. Ett schakt, som brutits i skiffern, har nått
ett djup av 10 m, och från schaktbottnen utgär i
östlig riktning en ort, varigenom blottats fem ådror av
god rutil förutom anhopningar av mineral av sämre
kvalitet. Fyndigheten torde endast vara lämplig för
dagbrottsbrytning till ett begränsat djup.
Underjords-brytning skulle vara svår och farlig på grund av att
berggrunden är starkt vattenförande och att skiffern
har en så lös konsistens.
Rutilkoncentrat av god kvalitet bör innehålla minst
94 % titandioxid. Om det brutna bergets rutilhalt
är ringa, måste rågodset noggrant skrädas, innan det
anrikas. Ett anrikningsverk, bestående av ett litet
krossverk med valskrossar och en
bordanrikningsav-delning, har uppförts av "Industrial Metals, Ltd.",
som äger fyndigheten. Detta måste anses såsom en
försöksanläggning, då dagliga kapaciteten ej
överstiger 1/2 ton koncentrat hållande 80 % titandioxid.
En rutilfyndighet i trakten av Barossa undersöktes
på samma gång som ovannämnda fyndighet.
Mineralet förekommer här huvudsakligast i form av små
kristaller fint insprängda i berggrunden, som klarlagts
i gamla schakt, som en gång brutits på eldfast lera.
Det anses emellertid icke troligt, att mineralet skulle
kunna brytas med förtjänst utan möjligen kunna
uttagas som biprodukt vid produktion av eldfast lera.
E. R—s.
LITTERATUR
Die Betriebspraxis der Eisen-, Ståhl- und
Metall-giesserei, herausgegeben von Ingenieur Hubert
Hermanns, Verlag von Wilhelm Knapp, Halle (Saale).
Heft 20: L. Schmid: "Der Bau und der Betrieb der
Kupolöfen", Bd. II: Der Betrieb von Kupolöfen, 1937,
235 sid., 39 fig. och 41 tabeller, delarna III—VI.
Föreliggande arbete utgör i stort sett ett värdefullt
koncentrat av innehållet i 177’ st. separata avhandlingar,
vilka anförts som källor.
Råvarorna för framställning av normalt och
låglege-rat gjutjärn behandlas mycket ingående: sammanställ-
ningarna över förekommande kommersiella tackjärnsslag
måste betraktas som ganska fullständiga, åtminstone ur
tysk-nationell synpunkt. Den anmärkningen kunde
måhända framställas, att tabellernas fullständighet över
olika järnsorter lämpligen kunde kompletterats med
uppgift om gängse analystoleranser för resp. kvaliteter,
gällande normala köpevillkor.
Gjutjärnets arvsegenskaper med hänsyn till
utgångsmaterialen avfärdas utan ställningstagande till
Hane-manns och Piwowarskys undersökningar: detta måste
betraktas som lättvindigt, enär under senare år åtskilligt
utförts, som belyser kvalitetens samband med
överhettningen av det smälta järnet.
De olika tillsatslegeringarnas sammansättning och
smältegenskaper hava rätt utförligt behandlats: deras
strukturella inverkan har dock icke närmare berörts,
vilket är skada i en sammanställning av denna typ.
Koksfrågan har ingående behandlats, varjämte andra
kupolugnsbränslen berörts. Koksens
reaktionsbenägenhet framhålles med rätta som det väsentliga för
erhållande av god bränsleekonomi. Det kunde måhända
anses lämpligt att redan i detta kapitels första avdelning
framhålla vikten av att bränslet icke reducerar gaserna
från förbränningszonen: denna synpunkt är dock
viktigare än frågan om högre eller lägre askhalt i bränslet.
Corsallis kalkbehandling av bränslet omnämnes såsom i
viss mån framgångsrik vid reaktionsbenäget bränsle till
förminskande av dess brännbarhet: däremot omnämnes
icke, att denna metod i praktisk drift med normal koks
icke givit förväntat resultat, vilket dock lett till, att
Corsallis patentansökningar beträffande kalkbehandlingen
av koks i Tyskland avvisats såsom icke innebärande
någon praktisk förbättring (1935).
Förbränningsreaktionernas värmeutveckling kuride lämpligen hava
hänförts till i samband med reaktionen angivna viktsenheter,
varjämte samma storleksordning på vikts- och
värmeenheter borde hava använts.
Kupolugnsslaggen har behandlats synnerligen
instruktivt: de mineraliska tillsatsernas betydelse för
kvaliteten av det framställda järnet framgåv väl ur denna
framställning.
Gasreaktionerna och den därmed sammanhängande
värmebalansen i kupolugnen behandlas även synnerligen
instruktivt: några nya synpunkter förekomma i-cke, men
det anförda är en god repetition av kända förhållanden.
Användningen av sekundärluft, vatteninsprutning och
syreanrikad bläster har kort behandlats; värdet av
dylika metoder visas vara problematiskt; viktigare är att
söka sörja för god kokskvalitet.
Gatteringen behandlas mycket ingående: lämpliga
gat-teringar för olika typer gods angivas jämte
sammanställningar av beräkningen av avbrännan m. m.
I anslutning härtill behandlas ingående olika
kvaliteter gjutjärn, dock, tyvärr, utan anförande av de för
bedömningen av kvaliteten så värdefulla mikrobilderna.
övervakningen av själva ugnsdriften har rätt ingående
behandlats. Olika metoder för blästermängds- och
gas-sammansättningsmätningar anföras. De senare, jämte
gastemperaturmätningar, hava ju mer teoretiskt intresse.
Ävenså anföras gängse metoder för optisk
temperaturmätning å det flytande järnet: de senaste framstegen hava
dock ej beaktats.
Gjutjärnets kemiska och mekaniska prövning
behandlas mycket kortfattat: dock hava de utmärkta
undersökningarna av Meyersberg samt den ledande principen för
isoflex-diagrammen tillräckligt utförligt beskrivits för
att medgiva direkt överförande i praktisk tillämpning.
Dessa resultat borde genom jämförande undersökningar
på såväl grövre som tunnare dimensioner kompletteras
för användning i den löpande kontrollen i kvalitetsdrift.
Den rikhaltiga litteraturförteckningen kan med det
föreliggande arbetet lättare utnyttjas, vilket är en icke
oväsentlig merit för detsamma.
Stig Leijonhufvud.
10 dec. 1938
95
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
