Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
beskriva ändutrustningarna i stationerna för olika
slag av signalöverföring.
Yi börja då ined en telefonikanal mellan två platser.
I en sådan kanal sker talöverföringen i allmänhet med
skilda bärfrekvenser i de två riktningarna.
Fig. 5 visar schematiskt utrustningen i en
ändstation.
Utrustningen innehåller sändare och mottagare,
anslutna till kraftledningen över en högfrekvenskabel,
som i andra ändan är förbunden med förut nämnda
ledningsfilter, överspänningsskydd och
kopplingskondensator.
I andra ändstationen på kraftledningen finns en
motsvarande utrustning. Skillnaden mellan
ändutrustningarna består endast i, att den ena stationens
sändare resp. mottagare är utförd för det frekvensband,
som mottages i, resp. sändes från den andra stationen.
En telefonapparat eller telefonväxel är med två
trådar förbunden med en delningstransformator. Dess
uppgift är att hindra tal att gå från utrustningens
sändarsida över till dess mottagarsida. Detta
möjliggöres genom att transformatorn är utbildad som en
brygga, där telefonlinjen med apparat balanseras av
en .balansimpedans.
Tal från; apparaten kommer via
delningstransfor-matorn till sändarsidan över ett filter, som begränsar
talets frekvensband uppåt till 2 400 p/s och nedåt till
250 p/s. Dessutom finnes en amplitudbegränsare,
som automatiskt klipper ned alltför högröstat tål, som
skulle kunna överstyra kanalen och förorsaka
störningar, speciellt om, som vi senare skola se, kanalen
samtidigt användes för fjärrmätning.
I modulatorn blandas, som tidigare omnämnts,
talfrekvenserna med en högfrekvens från en
bärfrekvens-oscillator. Denna högfrekvens utgör alltså denna
stations bärfrekvens. Efter modulatorn finnes ett
band-filter, vars uppgift är att sila bort icke önskade
kombinationsfrekvenser, som bildats i modulatorn. Endast
de högfrekventa sidobanden gå ut från detta filter och
matas tillsammans med bärfrekvens från
bärfrekvensoscillatorn in på sändarens förstärkare. Denna
innehåller flera rör. De sista äro speciellt kraftiga och
avge den erforderliga höga sändareffekten. Efter
förstärkaren finnes ännu ett bandfilter, som tar bort
övertoner hos sändaren. Dessa övertoner skulle annars
kunna förorsaka störningar i rundradiomottagningen,
i det deras frekvens faller inom rundradions område.
Sändarbandfiltrets uppgift är också att hindra
mot-tagarfrekvenserna att komma in till sändaren.
Sändarbandfiltret är anslutet till högfrekvenskabeln
över en isolerings- och anpassningstransformator och
en del skyddsanordningar.
HF-kabeln leder högfrekvensen ut på
kraftledningen.
Vi förflytta oss nu till den andra stationen, som
skall avlyssna, vad som säges i den första. Där
kommer högfrekvensen in från ledningen, passerar
ledningsfilter och högfrekvenskabel och träffar i
ändutrustningen på två bandfilter. Det är endast
mottagarens filter, som tillåter passage till den egentliga
mottagaren.
Denna består av en förstärkare och en demodulator,
där, som tidigare nämnts, de högfrekventa signalerna
ombildas till vanligt tal igen. Ytterligare ett rör
förstärker talet och släpper ut det till ett filter, som
klipper bort frekvenser ovanför 2 400 p/s, om sådana fin-
Bärfrekvens./
Modulator
HF-fårstärkare HF-bandfilter
Anpassnings-
—OCH—<
och
isolerings-transformator
Fig. 5. Ändutrustning för telefoni.
nas med. Efter filtret ledes talet av
delningstransformatorn ut till telefonapparaten, där det kan avlyssnas.
Överföringen från andra stationen i andra
riktningen tillgår på precis samma sätt, utom att som nämnts
där en annan bärfrekvens användes.
Med avsikt har i schemat överhoppats ett par
detaljer, som vi skola titta på litet närmare.
Den första äro de två rutor på mottagarsidan, som
tillsammans representera utrustningen för automatisk
nivåreglering. Som förut omnämnts, kan ledningens
överföringsförmåga eller dämpning variera rätt
avsevärt vid olika väderlek. Det betyder att ibland, när
dämpningen är låg, stor högfrekvensspänning
kommer in till mottagaren. Vid rimfrost eller annat dåligt
väder är däremot den mottagna spänningen låg.
Skillnaden kanske kan uppgå till 3 N och det betyder
20 ggr skillnad i signalspänning vid olika tidpunkter.
Mottagarna skulle ibland bli överstyrda och de
samtalande lida kval, om inte den automatiska
nivåregleringen funnes.
Den verkar på det viset, att en del av
bärfrekvensen tas ut från demodulatorn och likriktas. Den
likriktade strömmen, vars storlek alltså rättar sig efter
inkommande nivå, styr en konstledning före
mottagarens förstärkare. Eonstledningens dämpning blir
större ju större inkommande högfrekvent
signalspänning är och genom riktig dimensionering får man
•alltid samma lågfrekventa signalnivå efter
demodulatorn, tämligen oberoende av hur ledningsdämpningen
varierar.
I vår mottagare kan sålunda ledningsdämpningen
ändras icke mindre än 6 neper, dvs. 400 ggr, utan att
det lågfrekventa talet ändras mera än 20 % i styrka,
och den ändringen kan örat knappast uppfatta.
Signalen, som behövs för att väcka den andra
stationens uppmärksamhet att samtal önskas, erhålles i
rutan, betecknad tonsignalapparat.
Signaleringen sker med ton av en frekvens, som
faller inom talbandet. Den alstras av en rörgenerator
och mottages av en rörmottagare. I verkligheten är
generatorröret och mottagarröret detsamma;
tonsignalapparaten står i allmänhet beredd för
mottagning av signal från andra stationen. När signal skall
skickas från egen station, kopplas den automatiskt
över till sändning.
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>