Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 11. Skyddskondensatorer typ CPO tör
kV.
ten. Detta gäller ju i synnerhet när nollpunkten är
jordad över en släckningsreaktor (Petersen-spole).
I Sverige blir det sålunda mest fråga om att
skydda stationerna mot överspänningar, och
inledningsskyddet, skyddskondensatorn och
ventilavleda-ren äro därvid de skydd, som komma ifråga. Genom
att man i stort sett avstått från att skydda själva
linjerna och i stället isolerat dessa mycket kraftigt,
bli stationerna i desto större behov av skydd,
eftersom därigenom mycket höga vågor kunna nå
stationen, utan att de begränsas av överslag på linjen.
Detta gäller i synnerhet trästolplinjer med icke
jordade reglar och isolatorkrokar, ty trä har en mycket
hög hållfasthet mot stötpåkänningar. Enbart trä tål
ända upp till 500 kV/m, så att en stolpe kan tåla
några millioner voit.39 3 millioner voit hos en våg
motsvarar t. e. ca 7 500 A på linjen och inemot
15 000 A, när vågen avledes till jord i en ändstation.
Inledningsskyddet är inget annat än en
avskärmning av linjerna, som inskränkts till att endast
omfatta de närmast stationen belägna delarna. Härmed
avser man att uppnå, att inga nedslag skola kunna
nå stationen direkt, medan man avstår från att
skydda hela linjen. Nedslag, som träffa
inledningsskyddet avledas till jord, antingen helt och hållet —
om inget sekundärt överslag sker till faslinorna —
eller annars till största delen. Från linjen
inkommande överspänningar reduceras genom överslag,
innan de nå stationen, till en mot linjens
isolations-nivå svarande höjd. Inledningsskyddet kan
emellertid inte ensamt tjänstgöra som överspänningsskydd
genom att vågorna dämpas (mest genom korona)
under passagen över skyddet. För att skydda mot
långa vågor skulle nämligen skyddet behöva vara
så långt, att det i praktiken innebure, att hela linjen
avskärmades utom vid de allra högsta
driftspänningarna. För att den med inledningsskyddet avsedda
verkan skall uppnås, behöver detta alltså inte göras
längre, än att effektiva överslagsvägar till jord
erhållas, dvs. endast tre eller fyra spann.
Kondensatorns verkan såsom överspänningsskydd
torde vara välbekant för de flesta skandinaver genom
dr Lundholms insatser.25 Den som tycker om
mekaniska bilder, kan likna dess verkan vid svalltornet i
en vattentub. Den kopplas in mellan fas och jord
och utgör en reservoar för överspänningsvågens ladd-
ning, som’ måste fyllas för att spänningen skall stiga.
En särskilt värdefull egenskap hos
skyddskondensatorn är, att den är ständigt inkopplad och alltid
motsätter sig snabba spänningsändringar, så att
varv-påkänningarna på de skyddade maskinerna eller
transformatorerna minskas effektivt och graderingen
mellan fast isolation och luftisolation kan
upprätthållas.40 Spänningens amplitud minskas även men
erhåller ingen bestämd begränsning, så det kan vid
långa vågor inträffa, att spänningen stiger så högt,
att ett överslag trots allt erhålles.
Det är givet att skyddskondensatorer med lika stor
fördel kunna användas i likströmsnät.
Ett stycke jordkabel kan anses i viss mån fungera
som en skyddskondensator och i Svenska
teknologföreningens handbok XI, "Regler och råd", av 1926
rekommenderas att låta luftlinjerna komma in till
stationerna genom en kabel av 20 m längd, varvid dennas
låga vågmotstånd skulle skydda stationen. Tanken
är givetvis riktig, men kabeln måste för att ge ett
effektivt skydd vara så mycket längre, kanske 2 000
i stället för 20 m, att nätet sett ifrån stationen
övergår till att vara ett rent kabelnät. Kabeln själv anses
numera icke heller vara helt självskyddande.26
Ventilavledaren kan, liksom man liknar
kondensatorn vid svalltornet på en vattentub, liknas vid en
säkerhetsventil, som öppnar så snart trycket
överstiger en viss storlek och åter stänger, så snart
normalt tryck återställts. Liksom kondensatorn kopplas
den mellan fas och jord, eftersom det är spänningen
däremellan, som skall begränsas.
Om det bara gällde att hindra överslag i stationen
utan hänsyn till driftavbrott, skulle det räcka med
ett väl jordat gnistgap av kulgapstyp (jfr fig. 10),
som tände så snart spänningen antoge en farlig
höjd. Så snart gnistgapet tänt, skulle emellertid
nätspänningen underhålla ljusbågen, särskilt om
flera faser träffats, och bågen skulle inte slockna
förrän stationen löst ut. (Säkerhetsventilen skulle
inte stänga själv.) Genom att seriekoppla
gnistgapet med ett ohmskt motstånd kan man
visserligen få ljusbågen att slockna, men om detta är
ständigt inkopplat och har konstant resistans, skulle
det, när överspänningen ledes av, ge ett så stort
spänningsfall att skyddsverkan försvunne. Man
försökte att börja med klara denna svårighet genom
successiv kortslutning av motståndet genom särskilda
gnistgap, allteftersom spänningen steg, men en fullt
tillfredsställande lösning fick problemet först sedan
man lärt sig att framställa spänningsberoende
motstånd27 med den speciella egenskapen, att resistansen
minskar starkt med ökad spänning och ström och så
snabbt, att ändringen hinner bli fullt utvecklad under
den korta tid blixtströmmen varar. Den stora
strömmen från en överspänningsvåg åstadkommer därför
ett mycket litet spänningsfall, men när vågen upphört
och endast driftspänningen verkar, växer åter
resistansen, så att föl]strömmen från nätet snabbt klippes
av genom att gnistgapen slockna. Apparaten
kommer således att verka som en ventil, vilket även givit
den namnet ventilavledare.
Det är icke nog med att avledaren avleder
överspänningen med litet spänningsfall. Den måste
också vid överspänningar tända vid en tillräckligt låg
spänning och sedan släcka säkert även vid högsta
förekommande växelspänning. Den får emellertid
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
