Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 6. Mikrostruktur i toriumoxidhaltig tråd efter
500 timmar vid ca 2 300°C. Förstoring 750 X.
satta, möjligen beroende på bildning av cyan.
Lang-muir visade dock 1913, att volframs förstoftning i
en väl evakuerad lampa beror på ren sublimation.
Denna sublimation kan minskas genom att lampan
fylls med en inaktiv gas, vars tryck är av
storleksordningen 1 atm. (20). Gasfyllningen fördröjer
diffu-sionen av volframånga från trådens yta, mera ju
högre gasens molekylarvikt är (21); ångtryckets
jämviktsvärde är även vid ifrågavarande temperatur
endast en ytterligt liten bråkdel av 1 atm.
Gasfyllningen möjliggör således en höjning av
lys-trådens temperatur utan förkortning av lampans
bränntid. Temperaturhöjningen medför i och för sig
en förbättring av ljusutbytet, men gasen leder
samtidigt bort en avsevärd värmemängd. Langmuir
fann att om tråden är rak växer värmeförlusten per
längdenhet vid konstant trådtemperatur endast
mycket långsamt när trådens tjocklek ökas (22). Detta
är vad som kan beräknas om värmet bortföres genom
ren ledning i ett gasskikt som har betydligt större
diameter än tråden. Först på större avstånd från
trådens yta inverkar värmetransporten genom
strömningar i gasen.
Ljusstrålningen (och naturligtvis också
värmestrålningen) per längdenhet är proportionell med
lys-trådens diameter. Således utgör den genom gasen
bortledda värmemängden en förhållandevis stor del
av den totala angivna energien när lystråden är
tunn. Ljusutbytet växer därför rätt hastigt med
trådtjockleken, så länge denna är mindre än 0,5 mm
(6); för en i glödlampor vanlig trådtjocklek, t. e.
0,05 mm, är ljusutbytet i en gasfylld rak trådslampa
betydligt sämre än i en evakuerad.
Om en tunn lystråd lindas i en tät spiral blir
värmeförlusten genom ledning i gasen praktiskt taget
lika liten som från en rak tråd med samma längd och
diameter som spiralen. Ljusstrålningen minskas
endast obetydligt genom spiraliseringen. En gasfylld
spiraltrådslampa kan därför ha ett gott ljusutbyte
även om den är avsedd för låg strömstyrka, dvs. om
dess lystråd är tunn.
En gas har i allmänhet lägre värmeledningsförmåga
ju högre dess molekylarvikt är. Langmuir använde
kväve som fyllning i sina första spiraltrådslampor,
men han påpekade redan i den nämnda publikationen
(20) att bättre resultat skulle uppnås med argon, och
och att denna gas skulle kunna framställas ganska
billigt vid stordrift; luften innehåller ju omkring
1 % argon. Det blev snart vanligt, att lamporna
fylldes med omkring 85 % argon och 15 % kväve. Kvävet
tillsättes för att minska gasens elektriska
ledningsförmåga och därmed risken för överslag. I lampor av
mellanstorlek fyllda med den nämnda gasblandningen,
t. e. 60 watt vid 220 voit, kan man räkna med ett
ljusutbyte av 10 lumen per watt. Under senare tid har
man framställt lampor fyllda med den sällsyntare
ädelgasen krypton; luften innehåller endast 0,000005
volymprocent krypton. För närvarande är det
möjligt att få krypton för 5 kr. per liter. Kryptons
molekylarvikt (som är lika med dess atomvikt) är
83, under det att argons är 40 och kväves 28;
värmeledningsförmågorna förhålla sig tillnärmelsevis som
1:2:3. I en med kvävehaltig krypton fylld lampa
kan man uppnå omkring 10 % högre ljusutbyte än
i en som är fylld med argon.
Den volframtråd, som användes till de första
spirallamporna, var densamma, som man tidigare
använt i raktrådslampor med tillfredsställande resultat,
alltså tillverkad av volframsyra som glödgats i
batterseadegel e. d. eller försatts med toriumoxid.
Vid den förhöjda temperaturen deformerades den
spiralformiga lystråden och avstånden mellan varven
ökades. Därigenom ökades värmeförlusten och
således sänktes temperaturen. Slutresultatet var en
betydlig minskning av ljusutbytet. Langmuir föreskrev
att man för minskning av spiralens deformation
("sagging") skulle linda den på en tunn kärntråd,
men härigenom begränsades ju den genom
spiraliseringen möjliga minskningen av värmeförlusterna, och
någon egentlig vinst uppnådde man endast med
lampor avsedda för tämligen stor strömstyrka.
Det har senare visat sig möjligt att framställa
spiralformiga lystrådar, som ej förändra sin form
under lampans användning trots den höga
temperaturen. Fig. 8 visar två lampor, en med starkt
nedhängande och en
med praktiskt taget
odeformerad
spiral-formig lystråd. Ännu
mycket starkare
nedhängning av
spiralformiga lystrådar
förekom ofta för
omkring 20 år sedan,
t. o. m. så att
lystråden nådde
lampans glasvägg och
förstörde den.
Man hade funnit,
att sprutade trådar
av volfram
innehållande 2 %
toriumoxid kunde vara till
en viss grad böjliga
efter bränning i en
lampa. Orbig och
Schaller (23)
undersökte sådana trådar
Fig. 7. Raktrådslampa (av
jämförelsevis modern typ).
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
