Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
dala mosse i Skåne, inger redan, på grund av
erfarenheterna från Danmark, Estland och Ryssland, så stora
förhoppningar om en rationell lösning av det svåra
torvproblemet, att man är skyldig att noggrant
undersöka de möjligheter, som härigenom öppnat sig. En
vidsynt och djärv insats från statens sida, som kan
föra till utexperimenterandet av nya uppslag på
järnframställningens område, har stora förutsättningar att
leda till en för hela Sveriges järnhantering
välsig-nelsebringande utveckling.
Diskussionen har länge rört sig hett kring proble-
met järnsvamp kontra tackjärn, och den diskussionen
har varit till mycket stor nytta. Rädslan för att
järnsvampsmetoderna skulle slå ut de gamla
förfaringssätten har bidragit till att sporra
masugnsingenjörerna till stora ansträngningar för nedbringande av
bränsleåtgången och de övriga kostnaderna för
tackjärnsframställningen. Den djupare kunskap om
reduktionsproblemen, som vi fått genom
järnsvampsförsöken, har varit av största betydelse för utvecklingen
mot det för Sverige så viktiga målet: lägre
bränsle-och kraftåtgång för vår järnframställning.
Något om vals- och smidbara aluminiumlegeringar.
Av bergsingenjör INGEMAR FOLL1N, Finspong.
Aluminium har under det senaste årtiondet nått
en oerhörd utveckling i utlandet, vilket kanske
icke i tillräcklig grad beaktats i Sverige. Främst
torde det vara dess låga specifika vikt, 2,69, som
kommit flygplansindustrien och andra grenar av
transportväsendet att intressera sig för denna metall.
Helt nya konstruktioner och konstruktionsmetoder,
exempelvis skalkonstruktionen, hava utvecklats tack
vare aluminium.
Aluminium finnes rikligare i jordskorpan än järn
(siffrorna äro 7,15 respektive 4,7 %), varför
förutsättningar finnas för att metallen även i fortsättningen
skall öka i betydenhet. Utlandets råvara för
framställning av aluminium är bauxit, som i sin renaste
form håller ända upp till 82 % Al2Os och resten SiO„,
Ti02, Fe2Os och H„0. Under alla omständigheter skall
summan av SiO;2, Ti02 och Fe2Os vara lägre än 25 %
för vad som benämnes handels-bauxit. SiO:2 pius TiO,2
få dessutom icke överstiga 5 %.
Någon dylik ren bauxit finnes icke i Sverige.
Däremot förekomma stora nu kända tillgångar, som
under en lång tid framåt kunna tillgodose Sveriges
högsta tänkbara behov av aluminium i form av
anda-lusit, som har följande ungefärliga sammansättning:
50 % A1208 och 35 % Si02.
Framställningen av aluminium ur denna råvara
ställer sig genom sin höga halt av Si02, som
komplicerar framställningsprocessen, ganska dyrbar, men
mot bakgrunden av svensk ingenjörsvetenskap och
av att huvudkostnaden för aluminiums framställning
består av elektrisk kraft för elektrolyseringen (ca
20 000 kWh per ton aluminium) finnes ändock hopp
om att vi inom en snar framtid kunna betrakta
aluminium som en lika helsvensk produkt som vårt järn
och stål.
Den största tillverkaren av aluminium i världen är
Tyskland, som 1938 hade en produktion av 180 000
ton motsvarande mera än 30 % av
världsproduktionen. På andra plats låg U. S. A. med ca 110 000 ton.
Kanada som tredje land hade endast en tillverkning
av omkring 50 000 ton.
Ifråga om förbrukningen i kg per individ är
Tyskland även främst med (1938) ca 2,5 kg per person och
år, under det att Sverige endast hade ca 0,9 kg, varav
0^25 kg för gjutgods, per person och år. Skulle en
svensk tillverkning av aluminium komma till stånd,
torde denna siffra dock snabbt ökas genom
aluminiums stora användbarhet till elektriskt
ledningsmaterial, för vilket vi få stor användning när våra
ännu outnyttjade norrländska kraftkällor skola
utbyggas.
Med hänsyn till de olika sätt, på vilka legeringar
kunna erhålla sina högsta hållfasthetsvärden, kunna
de indelas i två huvudgrupper, icke härdbara och
härdbara legeringar.
Icke härdbara legeringar. (Tabell 1).
De olika hårdhetsgraderna för legeringar i denna
grupp ernås genom en kallbearbetning efter sista
glödgningen. Vanligtvis skiljer man på tre olika
hårdhetsgrader, glödgat, 1/;2-hårt motsvarande ca
30 % reduktion efter glödgningen och 1/1-hårt
motsvarande ca 75 % reduktion efter glödgningen.
Legeringars förändringar i de olika hårdhetsgraderna
framgå av tabellen.
Vanligtvis går under beteckningen renaluminium
en legering med 99,0—99,715 % aluminium, resten
förorening av huvudsakligast järn och kisel. Kostnaden
för metallen stiger med ökad renhetsgrad, men
samtidigt ernås en högre korrosionsbeständighet. För
sådana ändamål som exempelvis kemiska behållare
användes därför mest 99,7.5 % renhetsgrad.
Renaluminium lämpar sig ytterst väl för pressnings- och
formningsarbeten, och detta är orsaken till att den
bland annat användes till kökkärl, vilken industri
förbrukar ca 15 % av aluminiumkonsumtionen i Sverige.
Renaluminium har vidare, som framgår av tabell 1,
god elektrisk ledningsförmåga, varför den i
elektriska frihängande ledningar tillsammans med stållina
som bärande del kommit mer och mer till användning,
och utgör en mycket svår konkurrent till koppar.
Ett bevis på renaluminiums goda formbarhet är vidare
att den kan i band utvalsas till tunna folier av ned
till 0,004 mm tjocklek. Dessa tunna folier användas
till kondensatorer inom den elektriska industrien,
under det att de normala ca 0,009 mm tjocka folierna
ingå i förpackningar för livsmedelsindustrien.
Renaluminium är mycket lätt att svetsa, vilket bidrager
till dess användning för konstruktionsändamål oaktat
9 nov. 1940
85
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
