- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1941. Automobil- och motorteknik /
60

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskri ft

Medicinalstyrelsens försorg införskaffades rapporter
från provinsialläkarna om hur erfarenheten var från
praktiken. Av de gengasaggregat, som i januari 1941
funnos i landsorten, höllo de flesta ej måttet som
ersättare för bensin. En utförlig redogörelse härför
publiceras i veckans nummer av Svensk läkaretidning.

Ett fall: I Vetlanda kallades en läkare i brådskande
sjukdomsfall till ett barn, som hade en halssjukdom.
Det dröjde tre timmar, innan han kunde få en bil
och komma dit. När han kom fram, var barnet dött.
Han skrev mycket försiktigt i rapporten, att det
kanske hade dött ändå, men diagnosen kunde ej
fastställas. En annan läkare i samma ort rekvirerade
fjärdingsmannens bensindrivna bil för en förlossning.
Det är ett anmärkningsvärt förhållande, att
fjärdingsmannen hade bensin till sin bil men icke läkaren.

Statens trafikkommission har även på ett
förstående sätt behjärtat sjukvårdens transportproblem och
ställt viss oundgänglig bensin till läkares förfogande.

K. A. K:s vintertävling, där specialtrimmade vagnar
och landets bästa gengaschaufförer gjorde
utomordentliga prestationer, har nyss ägt rum. Det visar, att
aggregaten förbättrats, men sådana ha ännu ej
kommit ut i marknaden på landsorten.

Jag tror till sist, att det intensiva arbete, som
bedrives såväl i Bränslekommissionens
medicinskt-tek-niska nämnd som i Yrkesinspektionen, skall
framgångsrikt betvinga gengasolyckorna och spara vår
arbetarstam från plågan av en ny yrkessjukdom.

Direktör Kjellberg: Jag vill endast nämna, att i
Bilägarnas inköpsförening ha vi hos en av våra
anställda sett symtom på en annan yrkessjukdom,
sammanhängande med gengasen. Det är en person i
garaget, som råkat ut för en besvärlig hudåkomma, som
skötts av en läkare vid S:t Görans sjukhus. Det har
uppgivits för oss, att även andra liknande fall
observerats vid det sjukhuset. Det visade sig i
hudirritation i ansiktet och på händerna, och vi anse, att det är
en följd av arbetet med skötseln av gengasaggregat.

Ingenjör Bergqvist: För några veckor sedan kom
ett förgiftningsfall till min kännedom, som jag icke
vill undanhålla en så exklusiv samling av arbetsgivare
och arbetsledare: Vid en större bilverkstad i Norrland
fanns det en separat byggnad ute på tomten. Den
användes som bränsleförråd. Sådana byggnader byggas
icke dyrt och förstklassigt, där användas icke hyvlade
och späntade bräder, utan det är enkla bräder spikade
med goda luftmellanrum.

Nyårsaftonen i år voro ett par, tre man sysselsatta
där. De hade förut sönderdelat ved till gengasbränsle
och lagt sekunda ved i en hög för sig — nu höllo de
på att sortera denna. Då kommer det en lastbil med
kol och backar in där. När det blir tid att sluta
arbetet för dagen och för året, gå de hem, och lastbilen
lämnas i byggnaden. Byggnadens dimensioner äro
ansenliga, golvytan 12 X 30 m och höjden 6 m, alltså
en avsevärd luftvolym. Vagnen lämnas där — trots
att byggnaden ej brukar användas som garage. Dagen
därpå, nyårsdagen, kommer meddelande till
verkstadschefen, att en buss stannat på landsvägen och skall
hämtas. En montör använder härtill den i skjulet
inställda vagnen, som han eldar upp inomhus. Ingenting
händer. När han kommer tillbaka med bussen, ställer
han in vagnen men nu i garaget. Den 2 januari
börjar arbetet i byggnaden i vanlig ordning. Två man
skola sortera den sekunda veden där inne och börja
sitt arbete. Efter en stund kommer den äldre ut på
gårdsplanen, sjuk. Ingen vet, vad det är för fel på
honom. Då han kommer in på kontoret, förlorar han
medvetandet. Verkstadschefen har emellertid
huvudet med sig. Trots att han inte har något skäl att

misstänka kolos, äro symtomen honom bekanta. Han
gör reflexionen: "Detta ser ut som ett
gasförgiftningsfall." Nästa reflexion ställer honom i god dager:
"Denne mannen arbetade icke ensam."
Verkstadschefen går ut i byggnaden. Där är då en ung pojke,
som redan på pojkars ansvarslösa sätt lagt sig
tillrätta på några säckar för att vila. Pojken får dåligt
samvete, när han ser verkstadschefen, och börjar
simulera arbete. Verkstadschefen tar honom med ut
i friska luften. De hunno ungefär två meter ut på
gårdsplatsen, då pojken stupar.

Detta hände tjugo timmar efter det koloset
frigjordes i byggnaden och det i en byggnad, som är glest
byggd, endast tätad av rimfrost. Hade icke
verkstadschefen haft huvudet med sig, hade troligen ett
människoliv gått förlorat.

Mot yrkesinspektör Welin-Berger vill jag
understryka, att vi icke få fästa oss vid, att koloxiden är
lättare än luften. Gasen hade i detta fallet på
nyårsdagens förmiddag säkert stigit till rummets högre
delar, därför att den var varm. Under de kommande
tjugo timmarna har gasen antagit den yttre luftens
temperatur och blandat sig till samma
sammansättning i hela lokalen.

Att säga, att gengasen icke luktar, är fel.
Myndigheter och andra säga, att gasen icke luktar, därför
att den giftigaste beståndsdelen icke gör det. Men vi
vanliga dödliga, som bara ha vårt enkla bondförstånd,
säga, att vi känna, att gasen luktar. Man får ej
förvånas över att många förlora respekten för sådana
varningar. Det är den gamla regeln om "vargen
kommer, vargen kommer". Men nu är det så, att ibland
är gengasen luktfri, och det är det förrädiska. -— 1
detta fallet ha alldeles säkert de luktande
beståndsdelarna på grund av en temperatur av -—20° fallit
ut i fast form och regnat ned som naftalin eller
liknande. Naftalin luktar inomhus, men tag ut det i 20
graders kyla och lukta på det. Då är det praktiskt
taget luktfritt. Jag har velat nämna detta exempel,
därför att jag sett, att det imponerar på chaufförer, på
den enkla sort av folk bland Edra anställda, som skall
handskas med detta.

Vad beträffar ventilation av verkstadslokalerna är
jag icke riktigt med på hr Welin-Bergers synpunkt
utan skulle vilja komplettera den något. Koloxid
väger 1,251 kg under normalförhållanden, luft 1,293
kg/m3. Om en kund kör in en vagn med varm motor
— äro gaserna varma och stiga uppåt. Men det är
icke på det viset de mesta avgaserna komma ut i
bilverkstäderna, utan de största kvantiteterna komma,
när man haft en vagn stående därinne länge och
motorn är kall. Så startas motorn, och de gaser, som
då komma, äro kalla och sjunka till marken. Den
bästa luften i verkstäderna få vi, där vi ta ut den
mesta luften — vid marken, men den skall tas ut
även upptill.

Principen att ha instruktioner är riktig, den riktar
jag ingen kritik mot. Men när man skall predika
dessa försiktighetsregler för chaufförer, som sitta
kvar i vagnarna, när de ej få göra det, elda upp i
garage, för det är kallt ute osv., då behövs det, att vi
få litet kraft bakom bestämmelserna. Jag hörde ett
rykte i dag, att en droskchaufför fick en körning —
två passagerare sitta inne i vagnen. Det blir stopp,
chauffören stannar i vagnen och fläktar litet, det går
ej, han fläktar litet till. Då säga männen i vagnen:
Är detta tillåtet? Chaufförens svar var icke
tillfredsställande. De togo då fram sina polisbrickor, och
enligt ryktet skall mannen bli åtalad. Skulle vi icke,
när det finns så många myndigheter (minst 28, för
dem har jag uppskrivna) kunna få fram några
pre-judicerande domstolsfällanden, så att vi få reda på
hur det ligger till?

60

20 sept. 1941

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:40:01 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941am/0062.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free