Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik.
sprutad yta. Ett studium av skiktet under mikroskop
visar även, att man synes kunna påräkna god täthet. Fig.
2 visar ett mikrofoto i 440 gångers förstoring av ett
etsat svärsnitt av sprutad mässing. Man ser tydligt
begränsningslinjerna för de olika partiklarna och hur dessa
väl trängt in i och fyllt ut ojämnheterna i den yta de
träffat.
Intressant är att ljusbågen icke blåses ut av den
kraftiga luftströmmen. Man har till och med konstaterat att
i vissa fall bågen brinner bättre i pistolen än i vanliga
fall mellan elektroder av samma material. Detta gäller
speciellt mässing. I vanliga fall är det svårt att få en
ljusbåge att brinna lugnt mellan mässingselektroder,
beroende på oxidbildning. I pistolen sker så livlig
omsättning av metall att någon nämnvärd oxid icke
hinner bildas och bågen brinner lugnt.
Några av fördelarna med elektropistolen anges vara
följande:
Konstant, jämn och kontrollerbar kvalitet på det
sprutade materialet, beroende på att metallen aldrig
kommer i beröring med het gas av svårkontrollerbar
sammansättning. Billig energi i jämförelse med
exempelvis sprutning med gasuppvärmning. Även mycket
svårsmälta metaller kunna sprutas, exempelvis volfram
och molybden. En nackdel kan sägas vara det på
ultravioletta strålar rika ljuset från bågen, som
nödvändiggör användandet av skyddsglas.
Närmare upplysningar om den nya metoden kunna
erhållas från A.-b. Elektr.o-Metallisator, Stockholm, som
ställt ovanstående uppgifter till förfogande.
H. H.
Insänt
Betr. "Kondensvattenavledare och deras
anslutning till ångnät, kokare och
värmeapparater".
Den uppsats av ingenjör Erie Boremark, som inflöt
under ovanstående rubrik i marsnumret av Mekanik, är
av åtminstone två skäl värd uppmärksamhet. Det ena
skälet är, att ing. B. mestadels vet vad han talar om,
och det andra är, att han icke talar om det.
Ing. B. har gjort en serie värdefulla iakttagelser över
montaget och dess inflytande på funktionen hos
kondensvattenavledare men, utan att detta angives, gälla
erfarenheterna så gott som genomgående avledare med
sluten flottör. Vill man vara stygg kan man också säga,
att en avledare med sluten flottör och utan automatisk
avluftning och dessutom genomgående så stor, att den
skall uppställas på en horisontal yta —- i stället för att
bäras upp av rörledningen — ej fyller de anspråk ing.
B. själv inledningsvis ställer på en god avledare. Det
ojämförligt största flertalet avledare, som äro i bruk
idag, torde vara automatiskt avluftande och ojämförligt
mindre än de som fylla ing. B<:s tankar.
Om vi emellertid förutsätta, att uppsatsen gäller just
den av ing. B. avsedda klassen av avledare, återstå
likväl en del saker att diskutera.
Punkt 7 och arrangemanget i fig. 2 äro
otillfredsställande. Båda synas bygga på det oriktiga antagandet, att
luft är lättare än ånga. Skillnaden är för övrigt så pass
ringa, särskilt om ingen större temperaturskillnad råder,
att man blott undantagsvis kan utnyttja den för att
avskilja luften. Bäst är sålunda att släppa ut gaserna ur
systemet från den punkt, där man kan vara säker om
att man har dem — i detta fall ur avledaren själv.
Är dessutom gasreturledningen i fig. 2 icke
ojämförligt klenare än ledningen mellan avtappningspunkten
och avledaren inträffar att ånga eller luft från
"kokarens" övre del gång på gång hinner trycka undan
kondensatet i avledaren och får denna att stänga — vilket
minskar kapaciteten och kanske i längden frestar
avledaren för starkt mekaniskt.
Det torde vara lätt och är i varje fall nödvändigt att
minnas, att ånga är lättare än luft. I ett fall jag nödgats
uppleva förmådde jag ej hindra en fransk leverantör av
en indunstare (med lutande tubsats värmd av
vakuumånga) resa från Paris till Göteborg, innan en 3/8"
av-luftningsventil fick flyttas från apparatens topp till
närheten av bottnen. Genom denna enkla ändring kom
apparaten i gång efter att tidigare ha trotsat alla
ansträngningar.
Vid igångsättning medan apparaturen är kall och fylld
med kall luft, är det utan vidare klart, att luften i regel
bör lämna apparaturen på en lågt belägen punkt. Under
drift (med gashaltig ånga) stegras halten av
okondenserbara gaser invid värmeytorna, men uppblandas olyck
ligtvis i regel genast med tillströmmande ånga. Genom
förträngning och fortlöpande kondensering sker en.
anrikning i något lugnt hörn gärna längst bort från
ång-tilloi>pet. En sådan jsunkt har man i ing. B:s fig. 2 vid
kondensvattenavledarens ordinarie anslutning till
apparaturen men absolut ej vid apparatens topp. Gaser, som
samlas där, råka in i hastiga strömmar och kanske
virvlar av friskånga på väg till arbetet. Försöker man släppa
ut gaserna där, har man stora värmeförluster att räkna
med.
Regeln är sålunda, att luft och okondenserbara gaser
skola lämna det ångvärmda systemet vid en lågt
belägen punkt — exempelvis (och enklast) genom
kondens-vattenavledaren, som för detta ändamål med fördel kan
förses med automatiskt verkande separat gasavlopp.
F. Meyer.
Skriftligt svar från ingenjör Erie Boremark.
Min artikel avsåg närmast att behandla
kondensvattenavledare och hur man på enklaste sätt förfar för
att förhindra att luft, som medföljer kondensvattnet,
försvårar tillrinningen till avledaren. Det måste
däremot bli fabrikantens eller installatörens sak att
avgöra var ångsystemet skall avluftas. Om jag tänkt på
någon speciell typ av avledare så har det varit på dem
jag själv dagligen sysslar med — avledare för
industriellt bruk för alla förekommande ångtryck och stora
kapaciteter.
Ing. Meyer menar, att har man en
kondensvattenavledare med automatisk avluftning, så är man fri från
alla bekymmer. Jag hänvisar då till figurerna 4 och
5 i min artikel. De äro överdrivet ritade, men i
praktiken påträffar man mycket ofta ledningar som äro
förlagda så. Inget avluftningssystem kan råda bot i detta
fall, endast en omläggning av ledningarna.
Vattensäckar utgöra en effektiv spärr för luften, och herr
Meyers slutregel att luften enklast lämnar det
ångvärm-de systemet genom kondensvattenavledaren kan det ej
vara mycken fördel med. Anordningen fungerar endast
om ledningarna äro förlagda vertikalt eller lutande, men
då äro vi åter vid punkt 5 i min artikel. Avluftning av
avledaren blir obehövlig, då luften själv kan bortgå i
motsatt riktning mot det tillrinnande vattnet.
Nej, lämpligast är nog att avleda luften ur
ångsystemet för sig och luften ur kondensvattenavledaren
för sig. I senare fallet kan man då använda av mig
föreslagen metod eller automatisk avluftning enl. ing.
Meyers förslag.
Praktiskt taget alla automatiska avluftningsventiler
ha termostat som vid uppvärmning stänger en ventil, vid
avkylning åter öppnar ventilen ifråga. Alla dylika
avluftningsventiler äro behäftade med en viss tröghet. De
stänga ej ögonblickligt, då ångan strömmar till, och en
mindre ångförlust kan ej undvikas.
Problemet är invecklat och tål att diskuteras, och jag
tackar ing. Meyer för lians bidrag.
Erie Boremark.
17 maj 1941
55
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
