Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
följaktligen består den till ungefär tre fjärdedelar av
koloxid. Den behöver ej användas som bränsle utan
kan tjäna som utgångsmaterial för kemiska
förfaranden, t. e. för oljesyntes. På detta sätt är det
möjligt att draga upp vidare gränser för de för
smältning ifrågakommande kolen, att använda
lågvärdiga kol och att med dem framställa en för
kemiska förfaranden värdefull gas, och att på så sätt
företrädesvis utnyttja kolen som råmaterial och ej
som bränsle. Smältningen blir ej längre beroende av
kokskol.
Ökningen av syrehalten i blästern inverkar vid
befintliga anläggningar även på annat sätt. Allt efter
blåsmaskinernas kapacitet kan en viss gasmängd per
tidsenhet inblåsas i ugnen. Ju mer syre denna
gasmängd innehåller, desto större blir
förbränningseffekten och därmed ugnens produktionsförmåga. Yid
svag syreanrikning blir denna verkan ytterligare
förstärkt därigenom att även den indirekta reduktionen
stiger i proportion till stigande koloxidhalt i gasen.
Men dessa resonemang ha endast begränsad
betydelse, emedan en svag anrikning endast bör vara en
övergående åtgärd; utvecklingen syftar till ett
fullständigt uteslutande av kväve.
Då man i Sverige använder träkol i masugnen,
dvs. ett mycket högvärdigt bränsle, kan
syreanrikning vara till fördel endast i den mån den icke
medför en ökning av bränsleåtgången. Upp till en
förhållandevis låg syreanrikning är en minskning av
kolåtgången möjlig, vars storlek är beroende av
arbetsförhållandena. Det är emellertid ej uteslutet, att man
skall kunna finna en utväg att med hög syrehalt
uppnå en ännu lägre bränsleåtgång.
Framför formorna förbrännas kolen i första hand
till kolsyra och denna reduceras först mot ugnens inre
till koloxid, vilket sker genom försvinnandet av det
fria syret. Denna reduktion erfordrar en ansenlig
temperatur, och en dylik temperatur åstadkommes
därigenom, att de gaser, som avgå ur kolsyrezonen,
således ur den varmaste zonen, upphetta närliggande
områden. I samma mån som den specifika
gasmängden och därmed värmetransporten sjunka, försvåras
reduktionen av den primärt alstrade kolsyran och
uteblir eventuellt helt och hållet. Yid
laboratorieförsök kunde man i hög grad iakttaga ett uteblivande
av kolsyrereduktion. Om det skulle lyckas att för-
verkliga denna iakttagelse i praktisk drift, så skulle
detta vara av betydelse, särskilt på områden, där man
ännu använder högvärdigt bränsle för smältningen.
Vid roterande ugnar uppstå ej samma stora
nackdelar som vid höga schaktugnar, detta till följd av
användandet av atmosfärisk luft. Då ngnsgaserna
ej strömma genom, utan över beskickningen, behöver
denna ej vara grovstyckig och ej heller besitta samma
höga fysikaliska egenskaper som vid
blästermas-ugnen. Den kan och bör vara finstyckig och
motsvarar således i hög grad de fysikalisk-kemiska
kraven. Den stora gasmängden och den sämre
kontakten mellan beskickning och gas erfordra
emellertid en lång ugn (rörugn) eller vid kort ugn (rullugn)
en anläggning för utnyttjande av avgas värmet.
Rörugnen har redan visat sig fördelaktig för
framställning av järn i degig form
(Krupp-Rennver-fahren), under det att svårigheterna ifråga om
infodringen ännu äro för stora vid arbetet med flytande
järn, så att man ännu ej kommit fram till en
kontinuerlig drift. Däremot har produktionen av
flytande järn i rullugnen lyckats utomordentligt väl
(Stürzelberger-Verfahren). Med avseende på
beskickningen besitter den roterande rörugnen en liknande
frihet som den tilltänkta låga schaktugnen; man kan
ännu vänta sig mycket av dess vidare utveckling.
Den hittillsvarande framställningen hänför sig till
kol som reduktionsmedel. Vid reduktionen med gas,
vars fysikalisk-kemiska grundval klarlagts särskilt
av M. Wiberg, kan endast järnsvamp, icke flytande
järn erhållas. Reduktionen endast med gas har den
nackdelen, att den med fortskridande
syreavlägsnan-de blir allt svårare, och att alltjämt endast en liten
del av reduktionsgasen utnyttjas. Den har därför i
allmänhet endast vid framställning av en
förhållandevis högvärdig produkt utsikt att nå en vidsträcktare
användning. Detta kan vara fallet vid bearbetning
av kvalitetsskrot eller vid reduktion med väte för
framställning av ett kolfritt järn. Wibergs förslag till
kombinerad smältning med gas och i elektrisk ugn
förefaller även mycket intressant.
Den väg, på vilken man har de största utsikterna
att avlägsna blästermasugnens fel och att göra sig
av med framtida råmaterialsvårigheter — sett ur
nuvarande världsläge — synes vara smältning med hög
syrehalt, dvs. smältning i den låga syreschaktugnen.
Eri gruvlinas livslängd och uttryck för densamma.
Av bergsingenjör E. ROTHELIUS.
(Forts, från sid. 60)
I England användes en typ av torsionsfria linor
benämnd Nuflex. Den består av två koncentriska
ringar av fintrådiga parter (fig. 7). De båda
grupperna äro slagna i motsatta riktningar, så att
vrid-ningskrafterna upphäva varandra. Dessa linor äro
lätta och böjliga och ha funnit viss användning.
En engelsk uppfinning av utomordentlig betydelse
är "Tru-lay"-linan. En sådan lina är gjord av
trådar och parter, som på förhand givits den form de
sedan intaga i linan. Således givas såväl trådarna
som parterna spiralform redan vid slagningen. Då
linans inre spänningar här äro borttagna, har den
obelastad ej någon benägenhet att sno upp sig.
Brustna trådar bibehålla sitt läge i linan. Man kan
avhugga linan utan att behöva naja ändarna (fig. 8).
Linan bildar ej heller så lätt kinkar. Då trådarna
ligga i sitt läge, är splitsning lättare att utföra än hos
andra linor. Hållfastheten hos splitsen på en
trulay-lina är mindre än hållfastheten hos en splits på en
lina av normalt utförande. En trulaylina är även
böjligare än en lina av annan konstruktion. Man hai
även konstaterat, att dessa linor ha ansenligt längre
livslängd än andra linor vid upprepade böjnings-
11 april 1942
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
