Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Fig. 5.
Perlitom-vandlingens beroende av
avkylnings-hastigheten.
linjen c, inträder den vanliga omvandlingen enligt
diagrammet till perlit.
Vi få alltså, att kylning efter a ger ren
marten-sitisk struktur, efter b en blandning av martensit
och troostit samt efter c perlit.
Den avsvalningshastighet, som följer en linje
k, som just tangerar inkubationstemperaturens
kurva Tt kallas kritisk avkylningshastighet, och
då erhåller man endast martensit.
Om avkylningshastigheten ligger över den
kritiska, få vi martensitstruktur, som är hårdast.
Vid något lägre avkylningshastighet få vi med
mera eller mindre troostit i stålet, och detta blir
mindre hårt. Vid ändå lägre avkylningshastighet
bildas perlit, vilket är den mjukaste
modifikationen.
Om kolhalten är lägre än hos eutektoidiskt stål,
t.ex. 0,50 %, blir förhållandet enahanda vid
kylning efter linjerna a, k och b, men vid kylning
efter c får man utom perlit även ferrit i stålet.
Martensiten ter sig i mikroskopet såsom nålar
eller lameller, som i varje korn bilda vissa
bestämda vinklar med varandra. Den martensit,
som har de minsta lamellerna, har den bästa
hållfastheten. Ju högre stålet värmes över vid
härdningen, desto grövre bli martensitlamellerna.
Man bör därför inte gå med
härdningstemperatu-ren mera än en 50° över A3.
Läget av kurvorna Tt och Ts är beroende på
stålets sammansättning. En högre kolhalt
medför, att dessa förskjutas åt höger. Vid högre
kolhalt får man alltså lägre kritisk
avkylningshastighet. Även vissa legeringsämnen förflytta
kurvorna åt höger. Vissa halter av krom och nickel
t.ex. göra, att den kritiska avkylningshastigheten
ligger under svalningshastigheten i luft. Stålet
kallas då självhärdande.
Tillämpning
Fig. 6 visar ett flamhärdat gods. Till vänster
ha vi den härdade ytan och till höger den
opåverkade kärnan. Den kurva, som är ritad, anger
hårdheten, som kan avläsas i Rockvell C till
vänster. Stålet har 0,60 % C. Martensitområdet
sträcker sig till ungefär 2 mm djup. Därpå
vidtar en 2 mm bred övergångszon. Sedan är det
kärnan.
Vid flamhärdningen blir det ytans översta
skikt, som först bringas till härdtemperatur.
Genom värmets ledning från ytskiktet bli
underliggande partier varma. Ytskiktet blir varmast, och
sedan avtar temperaturen inåt. Det rent
marten-sitiska partiet av ytområdet måste till hela sitt
djup ha varit ovanför A3 och därpå avkylts
snabbare än kritiska avkylningshastigheten. Även
partiet 2 mm under ytan på fig. 6 har alltså
varit över i43. Detta innebär, att själva ytan har
varit ännu högre. En högre härdtemperatur än
just något över A3 medför, att kornen bli grövre,
vilket ur hållfasthetssynpunkt ej är önskvärt.
Man har att vänta grövre korn i ytan och sedan
successivt avtagande kornstorlek.
För att få rent martensitisk struktur måste,
såsom härdteorien fordrar, två villkor vara
uppfyllda, nämligen att härdtemperaturen varit över
A-i och att avkylningshastigheten varit större än
den kritiska.
Vid vattenduschens avkylning av ytan beröres
ytskiktet först och kallnar först. Därvid ledes
värmet från underliggande partier till detta
kallare ytskikt. Härigenom kommer avkylningen av
underliggande partier att bli långsammare ju
djupare in dessa ligga. Slutligen kommer en
gräns, där avkylningshastigheten är den kritiska.
Djupare liggande partier få då lägre
avkylningshastighet än den kritiska.
Beroende på förhållandena kan män därför
under det rena martensitskiktet vänta sig ett
övergångsområde, där antingen pro primo
temperaturen varit lägre än A3 men avkylningshastigheten
varit den kritiska eller ock pro sekundo att
avkylningshastigheten varit under den kritiska men
temperaturen över A3. I det förra fallet får man,
såsom vi tidigare sett, ferrit och martensit i
strukturen och i det senare martensit och troostit.
Teoretiskt kunna som sagt båda dessa fall inträffa.
I regel har man dock lättare att få tillräcklig
härdtemperatur på djupet än att därstädes få
överkritisk avkylningshastighet, varför man i
övergångszonen får en blandning av martensit och
troostit. Såsom bilden visar, faller hårdheten
linjärt i detta område.
Härddjupet är i första hand beroende på
brän-narstorleken. Den genom större brännare
uppnådda fördjupningen av härdzonen begränsas
emellertid av materialets värmeledningsförmåga.
Blir brännaren för stor, inträder en överhettning
av yttersta partiet i ytan, medförande grovt korn
Fig. 6. Mikrofoto av härddjup.
M 48
20 mars 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
