Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
med zi 8, 12 och 16 och tregängade med zi 12 och 16 samt
vid modul 5 och 6 engängade med zi 6, 8, 12 och 16,
tvågängade med Zi 8, 12 och 16 och tregängade med zi 12
och 16. Valet har skett i överensstämmelse med de
synpunkter som framkommit i min och ing. Ugglas artiklar.
Man erhåller då 29 olika utväxlingar mellan 1 : 14,7 och
1 : 108. Stegen dem emellan äro i stort sett mycket jämna
ända upp till 1 : 82.
Ett annat grövre hus kan utföras för samma
centrumavstånd men med modulerna 8, 9, 10 och 12. Vid samtliga
moduler utföras skruvarna engängade med z; 6, 8 och 12,
tvågängade med zi 8 och 12 och tregängade med z; 12.
I detta fallet får man 20 olika utväxlingar mellan 1 : 6 och
1 : 39 och även här med god fördelning.
Det är givet, att man i allra flesta fall ej har behov av
så många olika utväxlingar, och vidare, att
verkningsgradskrav kunna utesluta användningen av en del av dem, men
huvudsaken är att man alltid har möjlighet att erhålla
utväxlingar, som mycket nära överensstämma med dem,
som teoretiskt fordras.
Om man i enlighet med ing. Uggla begagnar sig av
normalmodulen mn och bestämmer skruvens delningsdiametei
enligt ekvationen
do = zi mn
har man ingen möjlighet att erhålla mer fin en utväxling
vid exakt samma centrumavstånd.
Väljes delningsdiametern så att
där ß = stigningsvinkeln, kan man få lika många
utväxlingar som antalet använda moduler. Vid systemet med
normalmodul begränsas sålunda antalet utväxlingar vid
konstanta centrumavstånd mycket starkt och man har ej
möjlighet att anpassa utväxlingen efter varierande behov.
Den fördel, som normalmodulsystemet innebär för
bearbetningen av snäckskruven, motverkas sålunda av
nackdelen att en verks- och branschstandard för inbyggnader
praktiskt taget omöjliggöres. Ytterligare en nackdel med
normalmodulsystemet är att beräkningarna bli
omständligare, vilket man ej helt får bortse ifrån, då det gäller
blandad tillverkning.
För att upphäva den första nackdelen kan man
visserligen begagna sig av profilförskjutning, varigenom samma
centrumavstånd kan erhållas vid ett antal utväxlingar, men
då detta innebär en komplicering, bör det undvikas.
Dessutom uppstår i vissa fall otillåtlig spetsbildning på
kuggarna.
Det står emellertid klart att bägge systemen ha sina
fördelar och det vore önskvärt om de kunde förenas. Jag
tror även att en möjlighet härtill finnes, om man blott
frångår gällande praxis, att kugg och kugglucka skola vara
lika stora. Ur framställningssynpunkt är detta ingen
nödvändighet vid snäckväxlar med rak profil hos skruvgängan.
(Snäckväxlar med evolventprofil användas endast vid
massfabrikation och för speciella ändamål. Det torde kunna
ifrågasättas, om någon standardisering av dessa är
nödvändig.)
Man kan nu fastställa den regeln att stigningen mätes
i moduler i axialsnittet av skruven och att gängluckan
i ett normalsnitt bestämmes som en konstant faktor gånger
axialmodulen. Härigenom kunna alla diametrarna och
centrumavståndet beräknas enligt axialmodulsystemet med
dess fördelar, under det att alla skruvar med samma modul
kunna bearbetas med samma verktyg, varigenom även
fördelen hos normalmodulsystemet tillvaratagits.
Följden kommer att bli att gängtjockleken hos skruven
och kuggluckan vid hjulet komma att variera med
stigningsvinkeln. Dennas övre gräns brukar i praktiken sättas
till 30 à 35°. Minimum på normaldelningen blir sålunda
0,82 t, där t = axialdelningen. Enligt nuvarande praxis
bli gängtjocklek och gänglucka 0,41 t. Väljer man nu
ovannämnda faktor för gängluckan exempelvis så, att luc-
kan blir 0,45 t får man en gängtjocklek av 0,37 t, eller
respektive + och — 10 % av det normala. Vid skruvar,
där stigningsvinkeln närmar sig noll, erhålles en
gängtjocklek av 0,55 t i stället för normalt 0,5 t och sålunda
även vid denna gränsen en avvikelse av 10 %.
Genom att kuggtjockleken vid snäckhjulet bibehålles
konstant oberoende av stigningsvinkeln, bortfaller den
tendens till spetsbildning, som nödvändiggjort att kuggtoppen
vid axialmodulsystemet måst minskas vid stora
stigningsvinklar.
En nackdel är att man vid stora stigningar erhåller
tunnare tänder på fräsen för snäckhjulet. Man får sålunda
ej välja faktorn för gängluckan för hög.
Ur hållfasthetssynpunkt är inflytandet olika beroende
på om stigningsvinkeln är liten eller stor. Då materialet i
hjulet i allmänhet har lägsta hållfastheten får man vid
liten stigningsvinkel lägre brottstyrka än enligt nuvarande
praxis, på grund av att kuggroten är proportionsvis
klenare. Vid medelstor stigning blir brottstyrkan oförändrad.
Vid ytterligare ökad stigning får man en relativt högre
brottstyrka intill dess att gängtjocklekens minskning
uppväger skruvmaterialets högre hållfasthet. Vanligen spelar
dock slitaget större roll vid snäckväxlar än
brotthållfastheten. På grund av att kugghöjden i det föreslagna
systemet hänför sig till axialmodulen, blir ingreppssträckan
längre än vid ett hjul med samma axialdelning vid
normalmodulsystemet och sålunda slitstyrkan större.
Valet av faktor för gängluckan måste sålunda ske genom
en kompromiss mellan de anförda synpunkterna. Då de
största stigningsvinklarna upp emot 35° äro ganska
sällsynta torde faktorn nog kunna väljas högre än vad som
skett här ovan. Den får dock ej göras så hög att man får
för klena tänder på snäckfräsarna vid stora stigningar.
Bertil Junger
Föreningar
Mekanik höll sammanträde den 9 november 1943 under
ordförandeskap av överdirektör Ryno Lundquist.
I avdelningen inträdde civilingenjörerna H Boye och
N Sörlin och invaldes ingenjörerna A Adelrot, E Ahlstedt,
C B Ahlström och civilingenjör G Wiklund.
Ordföranden meddelade att avdelningens styrelse till
kommitté för behandling av betänkandet över den högre tekniska
undervisningen utsett flygdirektör B Sjögren, ordf., direktör
A Erikson, överingenjörerna J Smith och B Starck samt
civilingenjör G Ljungberg.
Professor M Bäckström inledde kvällens föredrag om
fuktig luft med att tala om "Några för tekniken viktiga
egenskaper hos fuktig luft". Därefter talade docent C H
Johansson om "De fysikaliska grundvalarna vid fuktighetsvandring i
väggar", och professor H Edenhoim talade om "En metod
för teknisk beräkning av fuktighetsvamdring i väggar".
Samtliga föredrag komma att publiceras i Teknisk Tidskrift.
I den följande diskussionen anmärktes, att vid professor
Edenholms försök använts provplattor, som kallades betong
och hade en tjocklek av 15 och 30 mm. Dessa kunde dock
endast kallas cementplattor. Värden för betong efterlystes.
Professor Edenholm ansåg, att stenen i betong kunde antas
ha samma inverkan som porositeter.
Docent Johansson angav såsom ett allmänt resultat av
undersökningarna, att väggens ytterskikt borde släppa igenom
ånga men icke vätska, och sannolikt finnas de lämpliga
materialen härför.
Professor Bäckström nämnde, att kylrumsväggar numera
förses med en asfalthinna för att hindra
fuktighetsgenom-trängning, och att denna hinna placeras så nära den varma
utsidan som möjligt, medan insidan göres porös.
Sammanträdet var talrikt besökt och avslutades med en
god supé och ett trevligt samkväm. Bo Bredberg
Rättelse: I referatet av föredraget om Svetselektroder i
Tekn. T. 1943 M s. 129 har i andra stycket insmugit sig ett
tryckfel. På rad 2 står "materialet är tunt", skall vara "sunt"
(dvs. fullgott).
M 142
18 sept. 1943
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
