Flytande tillverkning.

AV CIVILINGENIÖR BERTIL TRANEUS Bristande upplysning kan bli anledning till många missuppfattningar och t. o. m. till ett skenbart motsatsförhållande mellan parter, vilkas intressen till väsentliga delar sammanfalla. Ett exempel härpå utgör arbetarnas inställning till den s. k. flytande tillverkningen. Denna är ett led i vår industris rationalisering, som å sin sida syftar till ett förbilligande av produktionskostnaderna för att därigenom göra vårt land konkurrenskraftigare på världsmarknaden, där länder med betydligt lägre arbetslöner — och levnadsstandard — än Sverige utbjuda sina varor. Det torde väl också nu ha gått upp för alla, att rationaliseringen är till nytta för både företagare och arbetare. Det är dock en detalj därav, som fortfarande orsakar missljud, nämligen den ovannämnda flytande tillverkningen. Senast har detta kommit till uttryck i en riksdagsmotion av redaktör Fredrik Ström, vari han ifrågasätter en utredning av frågan av den tilltagande mekaniseringens och det s. k. löpande bandets menliga inverkan på folkhälsan. Red. Ström säger sig ha fått impulsen till sin motion genom framställningar från arbetarhåll om åtgärder från statsmakternas sida mot alltför hänsynslöst utnyttjande av tempoarbete och löpande band. Vid det försök till upplysning i dessa frågor, som här skall göras, böra först några ord sägas till förklaring av den flytande tillverkningen. Rationaliseringen använder sig dels av mekanisering, varigenom handarbete ersättes med maskinarbete, dels av specialisering, varigenom arbetarna få större skicklighet och produktionsförmåga. Bådadera syfta, som redan nämnts, till reduktion av tillverkningskostnaderna och ökning av konkurrenskraften till hela landets nytta. Nu kunna ej alla arbeten inom den industriella produktionsprocessen mekaniseras. Detta gäller särskilt sådana sysselsättningar, vid vilka människans sinnen och omdömesförmåga äro nödvändiga för arbetsproduktens framställning. Hit höra exempelvis den stora grupp av arbeten inom industrien, vilka bestå i montering av sammansatta produkter, såsom maskiner, kläder, skor etc. För att emellertid förbilliga även sådana arbetsprocesser uppdelas och specialiseras de behövliga operationerna så långt möjligt, vilket sker vid den flytande tillverkningen. Ofta användes i dylik fabrikation ett löpande band, som kontinuerligt förflyttar arbetsstycket från en arbetsplats till en annan. Ändamålet är att förkorta väntetiden mellan de olika arbetsoperationerna, men däremot ej att tvinga arbetarna att arbeta fortare. Ett så organiserat arbete kallas tvångsstyrt i motsats till fritt arbete, där arbetaren ensam bestämmer arbetstakten. En tämligen utbredd föreställning är nu, att flytande tillverkning blir ett så enformigt och jäktande arbete, att de därmed sysselsatta bli maskiner utan möjlighet till trivsel i arbetet. I själva verket visa emellertid utförda vetenskapliga undersökningar, att det tvångsstyrda arbetet är mindre tröttande — både kroppsligt och andligt — än fritt arbete, enär arbetaren i senare fallet måste prestera mera själslig energi än i det förra. Förutsättningen är dock, dels att tempot är riktigt avvägt, så att arbetaren försättes i en behaglig arbetsrytm, dels att arbetaren passar för dylik sysselsättning. Härmed äro vi framme vid det, som torde vara kärnpunkten i hela diskussionen om flytande tillverkning och löpande band. Det är nämligen ej alla arbetare, som lämpa sig för enformig sysselsättning. Ur denna synpunkt kunna människor enligt vad utländska vetenskapsmän funnit indelas i tre grupper. Den första gruppen besväras ej direkt av enformigheten, enär dess representanter i stort sett sakna anpassningsförmåga och därför ej heller känna längtan efter nya problem och nya lärdomar. De nå ofta goda arbetsresultat och sköta ofta arbetet som en sportprestation. En långdistanslöpare fullgör ett liknande arbete, ty att i träning löpa varv efter varv måste betecknas som mycket enformigt. Den andra gruppen består av människor med starkt behov av omväxling. De äro ofta mångsidigt lagda, ha stor fantasi och känna leda vid enformigt arbete. Hit höra konstnärer och uppfinnare, varför man har anledning tro, att denna grupp är ganska talrikt företrädd bland svenska arbetare. Den tredje gruppen finner ingen tillfredsställelse i mekaniskt-enformigt arbete, men fullgör det automatiskt genom att under tiden låta tankarna syssla med andra ting. De kunna sjunga eller prata under arbetet. Till denna grupp höra de flesta kvinnor, vilket man förstår, när man betänker den popularitet, som så enformiga arbeten som stickning och virkning fått bland kvinnor. Efter denna upplysande redogörelse kunna vi våga den slutsatsen, att vantrivsel vid det löpande bandet eller annat tvångsstyrt arbete beror på bristande lämplighet för dylik sysselsättning. Industrien måste därför låta sig angeläget vara att genom psykologisk anlagsövning på lämpligt sätt utse den personal, som passar för den enformiga tillverkningen med löpande band. Det vore slöseri med vår viktigaste nationaltillgång, folket, att använda fantasirika arbetare med uppfinnarbegåvning och framåtanda för dylik sysselsättning. De skola sysselsättas på andra områden, där deras anlag och förutsättningar kunna bättre tillvaratagas till gagn för dem själva, för företagsamheten och för hela vårt land. Under sådana förutsättningar blir det löpande bandet intet stridsäpple, utan ett föreningsband mellan företagare och arbetare. Till grund för denna framställning ligger en föreläsning av professor Tarras Sällfors vid Tekniska Högskolan och ett föredrag av diplomingenjör Harald Ager i A.-B. Industribyrån. Fyra industriföretag ha välvilligt stått till tjänst med bilder från sin flytande tillverkning, vilka återgivas å motstående sida.