Under frukosten berättade Faversham för vännen en hel del saker, som denne ännu inte kände till. Bland annat hur det kom sig att förrådet av bad- och tvättvatten räckte till för hela ”Tagars” färd, utan att minskas nämnvärt. Det utgjordes av ungefär 1.000 liter och förvarades i en särskild behållare i översta delen av tornet. Från behållaren förde rör till köket och de två badrummen, där vattnet uppvärmdes elektriskt. Härifrån flöt det använda vattnet genom rör, som voro försedda med filter, till en behållare, där det, likaså genom elektrisk uppvärmning, förvandlades till ånga. I denna form steg det åter upp till behållaren i tornet för att slutligen genom kondenseringsrör, som kunde utsättas för världsrymdens kyla, flyta tillbaka i behållaren som fullkomligt rent vatten. Dricksvattnet åter kom ur en annan, något större behållare, som innehöll tolvhundra liter och var beräknad för fyra personers behov under ett halvår. Potatisskal, tomma konservburkar, matrester och annat avfall föllo eller blåstes genom komprimerad luft in i en stor behållare, där de brändes till aska och blåstes ut i världsrymden genom ett rör. ”Tagan” var utomordentligt ändamålsenligt och bekvämt inrättad i varje hänseende, och såväl flygskeppet som dess befälhavare fyllde Wayne med största beundran. Han trodde nu äntligen att färden genom eteroceanen skulle lyckas och att han, Daily Mails korrespondent, efter fyra månader skulle komma till den främmande planeten Ken i flygmaskin.

X.

När Wayne dagen förut hade lämnat styrrummet upplystes detta ännu av det starka, nästan vita skenet från de solbelysta mån- och jordkloten. Men när han nu, omkring klockan 7 på morgonen, åter trädde in där, fann han det badande i ett hemlighetsfullt grönaktigt sken. Myriader stjärnor tindrade in, som om rummet legat fritt uppe på krönet av tornet och som om dess tak och väggar varit av slipat, genomskinligt glas. Himlen var svart, långt svartare än tropikhimlen om natten, och stjärnornas antal verkade oändligt. Han hade aldrig, inte ens i goda teleskop, sett på långt när så många stjärnor. Deras sken var klart och stadigt och färgen varierade från vitt till blårött, blått, gult och grönt i olika nyanser. — Det är praktfullt, mumlade han. Vi kunde se det på samma sätt också från jorden om inte luftlagren hindrade det. — Ja, men med den skillnaden att vi här har fri överblick över hela himlavalvet och varken kretsa om vår egen axel eller om någonting annat utan styra mot ett bestämt mål. Wayne vände sig om för att se efter solen och upptäckte den mitt på bakre väggen, där den nu inte mera lyste som en sol utan blott som den största stjärnan på himlen. — Hur långt är vi nu från den? frågade han. — Över halvannan miljard kilometer. För ögonblicket gör vi 50.000 sekundkilometer och öka hastigheten med en kilometer varje sekund. På tio timmar kommer vi alltså upp i 86, efter tre dagar har vi uppnått ljusets hastighet och efter ännu några dagar en dubbelt så stor hastighet som ljuset. — Men finns det då ingen gräns för hastigheten. — Ja, stjärnornas strålningstryck börjar göra sig starkt gällande, så snart vi överskrida ljusets hastighet. Jag uppnådde en hastighet av fem miljoner sekundkilometer, men aktermotorerna förbrukade då en fjärdedel av sin kraft enbart för att övervinna friktionen och jag hade inte tillräckligt med bensin för att fortsätta experimentet. — Strålningstryck, mumlade Wayne, jag trodde att det var någonting, som blott förekom alldeles nära solen och att världsrymden var alldeles tom. — Ja, detsamma trodde också vi på Ken för några tusen år sedan. Våra forskare är emellertid numera eniga om att strålningstrycket, eller, som vi kallar det, ljusatomerna, består av olika gasformiga kroppar, som oupphörligt utslungas från alla solar i form av små glödande partiklar, med större eller mindre hastighet, beroende på olika ämnen. Många av dessa småpartiklar — de som ha den minsta tätheten — stannar kvar inom solsystemens attraktionskrets, andra förstöras på vägen, då de stöta ihop med ljusatomer från andra stjärnor, och många slutligen ha, när de uppnå vår rymdkropp, en så ringa täthet, att de antingen stanna i atmosfären eller så ringa hastighet, att de inte bli glödande och alltså icke synliga. De övriga, som äro synliga för vårt öga, och som till en mindre del består av radiumliknande atomer eller besitter tillräcklig täthet för att bli glödande, när de stöter på motstånd, är de som bringa oss budskap om de avlägsna ”solarnas” avstånd, storlek och uppbyggnad. Men, sade Wayne, det finns ju flera miljoner stjärnor, och om alltså var och en av dem oavbrutet skulle utsända strömmar av ljusatomer i världsrymden borde vi ju glida genom ett formligt. hav av sådana. Hur små de än äro, borde deras antal, den väldiga mängden, i oerhörd grad förstärka friktionen. — Nej, så tät är ändå inte anhopningen. — Jag förstår det inte, sade Wayne och skakade på huvudet. Men så erinrade han sig ljusets hastighet och tillfogade: — Avståndet mellan två på varandra följande atomer kan alltså inte överstiga 20.000 kilometer. Nivo log. — Det var fint uttänkt, sade han. Men låt oss nu övergå till mera gripbara och närliggande saker. Jag tänker nämligen lämna vakten åt er för tre eller fyra timmar. Jag måste också sova litet! Fastän Wayne kunde umgås med bilar, motorbåtar, lokomotiv och flygplan kände han sig litet betänksam inför det BYGG gengasaggregatet själv! 44 detaljerade ritningar jämte utförlig arbetsbeskrivning erhålles mot insändande av 75 kr. till TEKNIK för ALLA Box 3023, Stockholm 3