ADERTONDE KAPITLET. Sagostaden.

En halvtimme senare befunno de sig tusen meter över havet och ett gott stycke norr om Kolaöns branta kuster. Nivo satt vid ratten och Wayne och Faversham i var sin stol bakom honom. För att fira den överståndna kampen hade Faversham hämtat fram en flaska fin konjak och med hjälp av ett par glas av dess härliga innehåll blev det åter lugnt i deras hjärtan och nerver. — Jag har många gånger sett döden i vitögat, sade Wayne, men aldrig har jag varit så rädd som nu. I synnerhet i början, då det såg ut, som om våra oemotståndligaste vapen inte hade den ringaste verkan. Faversham nickade. — Ja, det såg ohyggligt ut, sade han — med den fart de kunde uppdriva, hade vi nog inte haft många chanser, om vi hade blivit liggande där inne. — Nej, antagligen inte, sade Nivo. Vi blevo nästan liggande för länge som det var, och det var min skull. Jag borde genast ha satt propellrarna i gång och vänt ”Tagans” bog utåt, så att vi hade kunnat använda rekylmotorerna också — men jag blev så intresserad av kampen, att jag inte kunde tänka på något annat. Emellertid gick det ju bra. Vi ha fått anledning att se våra fiender på nära håll och konstatera projektilernas verkan på olika avstånd och till och med på fem minuter ensamma utrotat lika många vampyrer som man här på Ken med stora ansträngningar och offer har lyckats utrota på två månader. Det kostade tusentals människoliv. Jag undrar hur det är nu, jag hoppas att det inte är fullt så hopplöst. — Å nej, något måste de väl ha hittat på under hela den tid, som har gått, sade Faversham. — Kanske man redan har konstruerat skjutvapen. Krutet är ju en gammal uppfinning på Ken. — Ja, vi använde det vid sprängning vid väganläggningar, gruvor och sådant för några århundraden sedan, innan vi övergingo till att använda komprimerad luft, som ju är betydligt mycket mera praktiskt och verkar kraftigare än krut. Emellertid är det föga troligt, att man har tagit krutet i användning direkt mot ödlorna, men väl till sprängning, till exempel väldiga underjordiska minor, som explodera, när vampyrerna stå rakt över dem — möjligen har man hittat på ståltunnor med krut samt sten- och blyklumpar och tänt på luntan eller sänt en kraftig elektrisk gnista in i den, när fienden var på ett passande avstånd. Detta ligger ju ganska nära till hands att hitta på och det ha de väl också gjort. Men vad skjutvapen angår, så har det ju trots ständiga krig tagit jordmänniskorna sex, sju århundraden, innan de uppnådde den nuvarande fullkomligheten. Alltså kunna vi tryggt anse, att Kens uppfinnare inte ha hunnit längre än till rena experimentet, sådant som inte kan göra den ringaste verkan på vår bepansrade fiende. Ni ha nyss sett, att edra hypermoderna magasinsgevär med största kaliber — ett resultat av otaliga uppfinningar och förbättringar — bara med knapp nöd klarade situationen, och då är det föga troligt, att våra uppfinnare ha kunnat frambringa något sådant på ett enda år. Förr ha vi ju inte haft den ringaste orsak att vara intresserade av sprängämnen och skjutvapen och ha därför inte uppfunnit några. Det är beklagligt för den generation, som nu står vapenlös mot de fruktansvärda rovdjuren, men inte på långa vägar så beklagansvärt som ett enda av de krig, som skulle ha varit nödvändiga för att skapa vapnen. — Åh, varför just krig, invände Wayne saktmodigt. Ken har ju också haft lejon och tigrar, lika farliga som våra, och kampen mot dessa kunde ju ha gjort uppfinningen av skjutvapen nödvändig. — Nej, på Ken liksom på jorden ha människorna alltid kunnat klara sig mot de rovdjur, som levat på människornas tid. Det kunna vi se av historien, och ingen kan väl påstå, att de stackars lejonen och tigrarna bära skulden till, att kanoner, pansarskepp och granater ha blivit uppfunna. Faversham log. — Nej, sade han, våra vapen uppfinnas nog bara för att människorna ska ha något att döda varandra med. Det är ett gammalt sorgligt faktum, känt sedan Kains dagar. Men så ha vi ju inte heller höjt oss något vidare över rovdjuren. På det hela taget ha vi väl egentligen gått tillbaka. I varje fall utrota vi varandra betydligt mera hänsynslöst och i större skala än förr. Jag undrar, hur länge det egentligen skall dröja, innan vi bli människor. Hundra tusen, ja, kanske... — Nej, Faversham, avbröt Wayne, som inte intresserade sig det ringaste för hans framtidsproblem, låt oss hålla oss till mera aktuella ämnen. Jag vill till exempel mycket hellre veta, när vi kunna vara framme vid Nadir än jag bryr mig om att få reda på, när människorna ska bli människor. — Ja, du har ju alltid varit jordbunden. Jag menar naturligtvis bara bildlikt. För resten kan jag gärna erkänna, att jag själv är en liten smula nyfiken med hänsyn till tiden för vårt intåg i huvudstaden. Nivo såg på hastighetsmätaren. — Kan vi bara hålla vår nuvarande fart, sade han, så tror jag, att vi landa på Nadirs hamn vid mörkrets inbrott. Och då vår sol på denna årstid går ned klockan 9.71 och skymningen så nära ekvatorn är jämförelsevis kort, blir det mörkt strax före klockan tio, vilket alltså är detsamma som cirka fem minuter i tolv efter jordisk tid. Wayne såg på sin klocka och konstaterade, att det ännu skulle dröja fyra timmar, innan de voro framme. <tab>(Forts. i nästa n:r.) TfA:s GENGASAGGREGAT för * personvagnar * lastvagnar * motorbåtar Skriv efter ritningar! Pris endast 75 kronor Ni som spar varje nummer av TfA för en kommande inbindning — och därför ogärna klipper sönder tidningen — uppmanas att vid annonssvar ange, att Ni sett annonsen i TfA. Därigenom gör Ni tidningen en stor tjänst.