NA ER -Magnetism id förklaring av en permanent magnets avståndsverkan, d. v. s. dess förmåga att draga till sig, attrahera, andra järnkroppar, tänker man sig, att magneten utstrålar s. k. magnetiska kraftlinjer. (Fig. I). Magneten har två poler, nordpol och sydpol. De magnetiska kraftlinjerna tänkas därvid ha sådan riktning, att de lämna magneten från nordpolen och vända sedan tillbaka och komma in i magneten igen genom sydpolen. Alla kraftlinjer äro helt slutna, även om deras ”bana” blir en mycket stor båge långt ifrån magneten. Denna vår uppfattning om magnetiska kraftlinjer är grundläggande för den elektromagnetiska teorien, så som vi lärt oss tillämpa den vid beräkning av elektriska maskiner och apparater. : 'Elektromagnetism : Une "org [| S ambandet mellan -elektricitet och magnetism är ytterst. intimt. -Magnetismen kan skapa | elektricitet -liksom elektricitet kan skapa magnetism. Varje elektrisk ström i en ledare omges alltid av magnetiska kraftlinjer (fig. 2), vilka förlöpa i koncentriska cirk- lar omkring ledaren och i ett plan, som är vinkelrätt mot .denna ledare. Böja vi sedan samma ledare i en cirkel,' visar det sig, att alla de kraftlinjer, som ledarens olika delar omges med, sammansätta sig till en hel samling kraftlinjer, som Ar BE »gå åt samma håll genom slingan: (Fig. 3). En sådan sammansättning av flera kraft- /, EE a I. fn TEN NN linjer kalla vi ett magnetiskt kraftlinjeflöde. Lindas sedan ledaren i flera varv, alltså t Å £ > Å Å som en spiral, framträder detta förhållande ännu tydligare. (Fig. 4). "Vi ha med andra NE N EA] i på ord ordnat kraftlinjerna i en viss riktning, vilket ger sig tillkänna utåt, då den ström- NN Su 6 genomflutna spolen verkar precis på samma sätt som en vanlig magnet. Där kraftlinje- flödet går ut ur spolen ha vi nordpol, och där samma flöde sedan går in i spolen igen ha vi en sydpol. Det finnes en mycket enkel regel för bestämning av polerna hos denna s. k. elektro- : h magnet. Vi kalla denna regel för tumregeln och den lyder på följande sött: Håll högra handen omkring spolen så, att fingrarna peka i strömmens riktning. Nordpolen ha vi då i den ända av spolen, som tummen pekar emot. Fi Styrkan hos denna elektromagnet är beroende dels av antalet varv i spolen, dels även I J 22 -av den elektriska strömmens storlek. Produkten av dessa två faktorer kallas ampére- varv (förkortas ofta Av eller i elektroteknisk litteratur IN). Storleken av denna produkt, eller som man. säger, antalet ampérevarv hos spolen, är av utslagsgivande betydelse för styrkan hos en viss elektromagnet. Utan att ändra elektromagnetens styrka kan man således exempelvis minska strömmen till hälften, blott antalet varv i spolen samtidigt fördubblas. TV Elektromagnetens styrka ökas avsevärt, om i spolen inlägges ett järnstycke. Järn har den säregna egenskapen, att det erbjuder: ett mycket litet motstånd mot magnetiska kraftlinjer, vilket ger sig tillkänna på så sätt, att antalet kraftlinjer genom spolen mång- < faldigas. Ännu tydligare framträder detta förhållande, om man försöker laga så, att samtliga kraftlinjer helt och hållet få möjlighet att passera enbart genom järn. Därigenom erhålles en sluten magnetisk järnkrets. Med bibehå.llande av samma ampé&revarvtal som - förut i spolen kommer därigenom antalet kraftlinjer och alltså det magnetiska flödet /5 i denna krets att bli ofantligt mycket större än förut, då vi ej hade något järn i elektro- 93 magnetens närhet. På detta sätt förstärkes olika spolars magnetalstrande verkan i elektriska apparater och maskiner. Ju bättre järnslutning som kan åstadkommas för de magnetiska kraft- linjerna, desto mindre antal ampéerevarv behövs hos spolen och desto effektivare blir + systemet. I allmänhet kan man naturligtvis icke låta det magnetiska flödet helt gå genom järn, utan kretsen måste ha ett s. k. luftgap, (fig. 5), där alltså flödet på en kortare eller längre sträcka måste passera luft. . Man behöver nämligen så att säga komma åt kraftlinjerna. Så länge de endast hålla till inuti själva järnet bli de mera oåtkomliga för oss, varför hos alla elektriska maskiner måste finnas lämpliga luftgap, där de elektriska ledningarna kunna utsättas för de magnetiska kraftlinjernas verk- ningar. | Det är på två sätt, som vi här skola begagna oss av de magnetiska kraftlinjernas verk- hingar, nämligen dels av deras attraherande förmåga, dels av deras förmåga att alstra elektriska strömmar i ledare, som röra sig i det magnetiska kraftlinjeflödet. Det först- nämnda verkningssättet kommer till användning exempelvis hos elektriska reläer, som (SA 5 i form av s. k. bakströmsreläer och spännings- och strömregulatorer förekomma i olika 19. 4 | TEKNIK för ALLA 9 Br I AEA ER ERNER RNE EEE