SS SS SNS utför han med sitt se vanlig glidflygning, varvid planet lyftes uppåt av vinden mera än det därvid sjunker nedåt. Den stora konsten inom segelflygningen är alltid att finna dessa uppvindsom- råden och sedan utnyttja dem. Det- ta kallas även för ”hang”-segling. Ett ”hang” kan vara en kulle, ås eller ett lämpligt format berg, som ger en jämn uppvind, helst i så många vindriktningar som möjligt. Cumulus — eller stackmoln, som äro så vanliga på sommaren under soligt väder, äro utmärkta hang, ty under varje sådant moln kan se- gelflygaren vara säker på att finna rätt kraftig uppvind. Efter de om- ständigheter, som orsaka dessa s. k. upp- eller stigvindar, indelar man dem i två huvudgrupper näm- ligen terränguppvindar och ter- miska uppvindar. Till att börja med utnyttjade man endast de förstnämnda för se- gelflygning; och det dröjde många år innan man kom underfund med och lyckades behärska de senare. 6 TEKNIK för ALLA gelflygplan en é 2 få , Ad Vinschstart användes för flygare med A-certifikat. Som spel duger en gammal utrangerad bil mycket bra. Katapultstart sker medelst ett gummirep och många starka armar. Numera har man kommit så långt, att för mera avancerad segelflyg- ning knappast någonting annat än termiska uppvindar komma ifråga. Vad beträffar terränguppvinden, så är ett bergs eller annat hinders användbarhet för segelflygning be- roende av hur kraftig uppvind det kan framtvinga och hur utbrett uppvindsområdet är. Att angiva be- stämda lagar är i detta fall omöj- ligt, men några allmänna regler kan man uppställa. Sålunda skall terrängen framför berget vara fri, så att vinden kan nå fram till dess fot med oförminskad styrka. Ber- get skall vidare vända en bred front emot vinden, annars viker luften ut åt sidorna i stället för att tvingas uppåt. Som regel kan man säga, att ju lägre hindret är desto längre bör dess utsträckning vinkelrätt emot vindriktningen va- ra. Orsaken härtill är huvudsakli- gen att man i det låga och smala fed a ok uppvindsområde, som bildas, i möjligaste mån måste undvika kurvor med maskinen efter som dessa alltid innebära höjdförlust. nder segelflygningens första år 1 man som nämnts uteslutan- de hänvisad till terränguppvindar- na. Härigenom blev man för spor- tens utövning bunden ej enbart till vissa orter, där terrängen var an- vändbar, utan dessutom var man beroende av att vinden blåste från rätt håll. Sedan man utvecklat ma- skinerna och förarnas teknik så långt, att uppvindarna kunde ut- nyttjas för fullt, blev det slutligen endast en fråga om uthållighet hos vind och förare om tidrekordet skulle kunna förbättras. Denna art av segelflygning hade dessutom bli- vit så pass enkel, att den ej längre kunde fånga intresset hos de mera framåtsträvande flygarna. Visser- ligen kunde förbättringen av di- Stansrekordet bjuda uppgifter av stort flygsportsligt intresse, men de (Forts. sid. 27.) era I det enklare glidplanet får eleven på marken förhållnings- order från instruktören före den första flygningen.