Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Industriens drivkraft, av B. T.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RR den framstående, nyligen avlidne vattenkraftexper-
ten Sven Libeck, togos våra vattenfall i bruk för drift
av kvarnar och sågar redan för så lång tid tillbaka som
några århundraden efter Kristi födelse. Vattenhjul var det
också, som drevo de första järnbruken på 1400- och 1500-talen.
Någon ändring i dessa industriens primitiva drivkraft-
förhållanden inträffade ej förrän i mitten av 1800-talet. Dels
började vid denna tid vattenhjulen ersättas av turbiner, som
möjliggjorde ett effektivare utnyttjande av vattenkraften.
Dels infördes då ångmaskinen inom svensk industri, till att
börja med företrädesvis för drift av sågverken.
Så länge industrien drevs medelst vattenkraft, var dess
lokalisering bunden till närheten av vattenfallen, då någon
överföring av kraften i större skala eller på längre avstånd
ej var möjlig. Polhems s. k. stånggångar arbetade nämligen
blott med små kraftbelopp och över korta sträckor. Därför
betydde ångmaskinen ett stort framsteg, då den frigjorde
industrien från vattenfallen och möjliggjorde dess lokali-
sering till kusten eller andra platser, som med hänsyn till
transportförhållanden, tillgång till arbetskraft och bostäder
etc. bjödo större fördelar.
I själva verket stod vattenfallens användning som drivkraft
åt industrien ganska stilla på 1800-talet, medan ångkraften
vann terräng. Under detta decennium började visserligen
elektriska maskiner att tillverkas i vårt land — Asea grun-
dades 1883 — men så länge man endast kunde använda lik-
ström, fingo elmotorerna en mycket begränsad betydelse för
industridrift.
Ett par år in på 1890-talet gjordes emellertid ett epok-
görande framsteg, som medförde en revolution i dessa för-
hållanden. Det av Aseas genialiske chefelektriker Jonas Wen-
ström uppfunna trefassystemet, som öppnade möjligheter dels
för vattenkraftens överföring i stor skala, dels för utsträckt
användning av elmotorer, började nämligen då sitt segertåg.
Vad dessa möjligheter betytt för industriens drivkraftför-
hållanden kan ådagaläggas genom några mycket talande
siffor.
Det första år, från vilket vi ha statistik över industriens
elmotorer, är 1896. Då uppgick industriens totala drivkraft
till något över 300.000 hästkrafter, varav cirka 8.000 i el-
motorer. Detta motsvarar en elektrifieringsgrad av 2.67 X.
År 1939 voro motsvarande siffror 2.95 resp. 2.63 mill. häst-
krafter, vilket betyder, att nämnda år 89 7 av industriens
drivkraft var elektrisk.
På 43 år har sålunda den totala drivkraften i det när-
maste 10-dubblats, medan den elektriska drivkraften 330-
dubblats.
De 321.000 hästkrafter, som 1939 motsvarade industriens
icke-elektriska drivkraft, fördelade sig på följande sätt. Vat-
tenhjul och vattenturbiner levererade cirka 148.000, ångmaski-
ner och ångturbiner omkring 127.000 samt slutligen olje- och
gasmotorer i runt tal 46.000 hästkrafter.
et kan vara av intresse att närmare skärskåda elektri-
fieringsgraden hos de olika industrigrupperna enligt in-
dustristatistikens indelning. Starkast elektrifierade voro 1939
läder-, hår- och gummiindustri samt textil- och beklädnadsin-
dustri med mellan 97 och 98 9 elektrifieringsgrad. Dessa
grupper representera dock en ganska obetydlig del av hela
vår industris drivkraft. ;
Malmbrytning och metallindustri samt kemisk-teknisk in-
dustri kommo därnäst med mellan 96 och 97 6. Den senare
gruppen är ur drivkraftsynpunkt ganska liten, men den förra
desto mera betydande. Dess totala drivkraft motsvarar näm-
ligen över 32 Z och dess elektriska 35 Jo av hela industriens
drivkraft.
Pappers- och grafisk industri hade en elektrifieringsgrad
av över 90 Zo samt jord- och stenindustri över 88 70. Den
förra gruppen representerar ungefär 31 Yo av hela industriens
drivkraft, vare sig jämförelsen avser den totala eller den
elektriska.
Vi komma nu till de grupper, som ligga under den genom-
snittliga elektrifieringsgraden för hela industrien. Livsme-
delsindustriens siffra var endast 77 Zo. Här användas vatten-
motorer och ångmotorer i viss utsträckning, de förra för
kvarndrift, de senare inom industrier, som behöva ånga för
värmeändamål, t. ex. sockerbruk och margarinfabriker.
Den lägsta elektrifieringsgraden uppvisade träindustrien,
nämligen något över 70 70. Detta är också ganska naturligt,
då tillgången på billigt träbränsle måste motivera ångdrift
inom denna industrigrupp. I själva verket faller över hälften
av de hästkrafter, som hela industriens ångmotorer repre-
sentera, på träindustrien.
om bekant har rationaliseringen inom den svenska indu-
S strien nu pågått i ett 20-tal år. Då denna bl. a. syftar till
att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, bör den givet-
vis avspegla sig siffermässigt i utvecklingen av industriens
drivkraft.
Detta visar sig också vara förhållandet. Är 1919 utgjorde
industriens hela drivkraft cirka 1.3 mill. hästkrafter, varav
0.88 mill. i elmotorer. En jämförelse med siffrorna för 1939
ger till resultat en 2.3-dubbling av totala drivkraften och en
3-dubbling av eldriften på 20 år.
Den starkt ökade användningen av drivkraft inom indu-
strien innebär bl. a., att arbetarna befriats från en mängd
fysiskt pressande arbete. Ännu tydligare framträder detta,
om man sätter industriens drivkraft i relation till arbetar-
antalet.
Detta var enligt industristatistiken år 1896 omkring
230.000. Enligt de förut lämnade uppgifterna var därför driv-
kraften per arbetare cirka 1 1/3 hästkraft, varav 1/29 häst-
kraft i elmotorer. 43 år senare var arbetarantalet i runt tal
563.500. Totala motoreffekten per arbetare var sålunda 1939
omkring 5 1/4 hästkrafter, varav 4 2/3 i elmotorer. De se-
nares viktiga roll i industriarbetets sociala förbättring fram-
går härav tydligt.
Ännu en siffra må anföras för att åskådliggöra detta. Mot
2.638 mill. hästkrafter i elmotorer 1939 svarade ett antal mo-
torer av cirka 283.000 Detta betyder, att elmotoreffekten i
genomsnitt per motor var mellan 9 och och 10 hästkrafter.
Detta visar bl. a., att elmotorerna i stor utsträckning an-
vändas för individuell drift av arbetsmaskiner. I motsats
härtill äro andra slags motorer i regel anordnade för central
drift, varmed följer nödvändigheten av transmissionsaxlar,
remskivor och remmar m. m. i arbetslokalerna. Att dessa
genom ’den elektriska drivkraftens ökade användning kunnat
befrias från de nämnda mekaniska : kraftöverföringsanord-
ningarna har medfört, att lokalerna blivit ljusare och mera
hygieniska, varjämte riskerna för olycksfall minskats.
BRTS
TEKNIK för ALLA 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
