— Jag har äran att överlämna ett brev från min lärare, herr Hidetawa, som givit mig i uppdrag att återvända med ett svar. Liidinghausen försäkrade att han upp- skattade att få ett brev från den beröm- de japanen. Han öppnade brevet och började läsa, och ju längre han läste desto livligare blev hans minspel. — Med er tillåtelse herr Saraku, sade han och lämnade brevet till Grabbe. — Förslaget kan tagas i övervägan- de, sade denne sedan han läst brevet. Det där om italienarna är nyheter för oss. Vi viste inte, att de hållit på med ett liknande strålämne. Herr Hidetawa an- ser, att branden i fysikaliska institutet uppkommit genom att ett av dessa arbe- ten förorsakat energiutbrott. Enligt tid- ningarna var det fråga om en kortslut- ning, men ... — Det var ingen kortslutning, varken i Rom eller i vårt laboratorium i Joko- hama. Båda gångerna var det fråga om ett utbrott av atomenergi. Saraku yttrade detta med låg men be- stämd röst. — Chefingenjör Grabbe lät höra en vissling. — På vägen till Jokohama, där en ny vulkan har uppstått? Berätta för oss, herr Saraku! — Jo, det var så att strålämnet genom olyckliga omständigheter kom i beröring med andra substanser. Blandningen ex- ploderade som dynamit fast hundratusen gånger starkare. Med anledning härav, föreslår min ärade lärare Hidetawa, att vi ömsesidigt utbyta erfarenheter, så att faran blir mindre. — Vi känner till farorna tämligen bra, herr Saraku, svarade Grabbe med en ton, som lät ganska avvisande. — Det vet vi, skyndade sig Saraku att svara. Herr Hidetawa beundrar mycket edra arbeten, och han framhöll särskilt, hur skickligt ni hoppat över den explosi- va fasen genom att ändra blandningens sammansättning. — Jaså . .. Nå , vad vet ni om det? avbröt honom Grabbe med förvånad min, vi har aldrig röjt blandningsförhållan- dena. — Ni glömmer, att strålämne flera gånger har flugit ut ur ert laborato- rium, svarade Saraku. Om någon fick tag i det kunde han analysera det och få reda på sammansättningen. Vid Boulder-dammen har italienarna samlat prover . . . och vi också, så sammansätt- ningen av ert strålämne är ingen hem- lighet längre. Det var tyst en stund. — Förbaskat, att de andra känner till vår blandning! tänkte chefingenjör Grabbe. Vad var det japanen talade om för en explosiv fas? Det vet vi ingenting om själva, fortsatte han tankegången. Hide- tawa tycks veta mer om de här sakerna än vi, tänkte Liädinghausen medan Sara- kus tankar svävade till Rom. — Vi måste först veta hur italienar- na ställer sig till förslaget, sade Grabbe efter en stund, varpå Saraku livligt sva- rade: — Min vän Yatahira är just nu hos professor Ruggero för att göra ho- nom samma förslag, och jag väntar te- legram från honom när som helst. Väntetiden blev inte så lång, ty redan . på eftermiddagen kunde Saraku tala om för Lidinghausen, att Ruggero gick med på förslaget, och nu utväxlade man te- legram både med Rom och Jokohama. + (CAR ivrigt argumenterande med chefingenjör Grabbe hade dr Hegemil- ler utverkat att han för några veckor skulle få låna en försökskammare från Laboratorium CIII, och nu hade han flyttat den till sin avdelning. Det var en av tumstjock järnplåt hopnitad cylin- der av dubbel manshöjd och med en dia- meter om cirka en och en halv meter. Genom fyra små runda fönster kunde man få inblick i dess inre till vilket man kunde komma genom en lufttät järndörr. Denna kammare hade konstruerats för att utföra försök vid olika tryck, var- vid den som utförde experimenten be- fann sig hermetiskt utestängd från yt- tervärlden. Inne i cylindern funnos syr- gasbehållare och andra inrättningar, som sörjde för att luften även vid lång- variga försök gick att andas. Om de förmenta strålningsförsök han höll på med i sin isolerade atmosfär hade Hegemiller berättat allehanda sa- ker för chefingenjören, men i verklighe- ten hade han något helt annat för sig. Han betraktade den med många be- svär tillkämpade försökskammaren som ett värdefullt byte. Han gick flera gån- ger runt den och strök över järnväg- garna med händerna. Efter en stund tog han fram ett anteckningsblock var- på fanns en teknisk skiss och började att med krita göra märken på cylindern ef- ter skissen. En tekniker hade säkerligen förstått, att den cylindriska kroppen på skissen föreställde försökskammaren men skulle säkerligen ha häpnat över vilka ändrin- gar Hegemiller tänkte göra med denna. Avdelningen som hade lånat ut den ville ha den oskadd tillbaka, men varje liten cirkel, som Hegemiäiller ritat på väggar- na, betydde ett hål, och utsikterna att CIII skulle få sin kammare tillbaka oskadd voro tydligen inte stora. Han arbetade efter en sedan länge uppgjord plan och hade bara en önskan, nämligen att ingen skulle titta i hans kort. Thiessen hade han knappast någonting att frukta av, ty denne var strängt upp- tagen med fulländandet av strålturbi- nen! Då hade han mera att frukta från chefingenjör Grabbe, som, tyckte om att helt oväntat dyka upp i laboratoriet. Professor Liidinghausen var han inte heller säker på. Sådana oväntade på- hälsningar måste han skydda sig mot och han hade också hittat på en utväg. Den plats, som han fått upplåten åt sig för sina arbeten, låg i en flygel till stora hallen och var avstängd med en hög brädvägg. På så sätt hade man fått en tämligen rymlig och avskild plats för uppställning av maskiner och redskap, som icke behövdes i laboratoriet. Nu flyttade han även dit försökskammaren som på så sätt kom i skymundan och här borrades nu i kammarens väggar ett dussin tumsstora hål. Därpå ditskaffa- des olika materialdelar, som tillverkats av andra avdelningar inom verket efter dr Hegemillers ritningar. När arbetet med monteringen var färdigt, hade för- sökskammarens utseende ändrats till Stockholm — Göteborg — SVENSK TILLVERKNING HÖGSTA KVALITET SVENSKA ACKUMULATOR A.-B. JUNGNER Malmö — Sundsvall — Karlstad. TEKNIK för ALLA 19