Vad Schmidt såg här, kunde han inte förklara, utan stod där gapande tills Lidinghausen ropade: — Har ni varit i förbindelse med vår raket? — Ja, men det blev avbrott. Liidinghausen förlorade tålamodet: — Ut med språket! Vad står det på rem- san? Remsan innehöll endast några få ord: — Befinna oss på hundra kilometers höjd, stiga snabbt högre, hade en ... Liidinghausen stampade otåligt med foten. — Läs vidare! Vad hade de? — Mer kunde jag inte läsa, emedan förbindelsen bröts. Liidinghausen skakade på huvudet. — Det här är obegripligt! Vad kan ha hänt dem? Han tittade sig runt omkring, lik- som om han väntade att någon kunde ge ett svar. Det var Hidetawa, som svarade. — Det är Heavyside-skiktet, professor Lidinghausen. På hundra kilometers höjd har er raket trängt igenom detsam- ma. Därefter ha radiovågorna från ra- ketens sändare icke längre återkastats till jorden utan gått ut i världsrymden. Jag tror inte ni behöver vara orolig där- för att förbindelsen bröts, ty avbrottet har ju sin naturliga förklaring. — Det har ni rätt i, herr Hidetawa. Det måste förhålla sig på det sättet. Men varför går raketen så högt tvärtemot mina uttryckliga order? Vi hade ... äro de sista orden i telegrammet. Vad kan de ha råkat ut för? Kanske de fått fel på styrinrättningen, så att de för- lorat herraväldet över maskinen! Det vore förskräckligt om vår första flyg- ning skulle sluta med en katastrof. På Lidinghausens ansiktsuttryck kun- de man tydligt se, att han var ledsen. Hidetawa märkte det och sade: — Vi vill gärna hjälpa er, professor Liidinghausen. ' Vi skall göra en ny upp- stigning och försöka få tag i er maskin och om möjligt bärga den. Farväl så länge! Innan Lidinghausen fick tillfälle att svara, hade Hidetawa i sällskap med Yatahira redan gått tillbaka till raketen, som några minuter därefter lämnade marken och sköt rakt upp i luften. Lå rabbe och hans. följeslagare grepos Gav fullkomlig jaktfeber när de fingo syn på den andra raketen. Det var en feberaktig upphetsning, som inte ens den behärskade Saraku kunde stå emot. Han släppte inte raketen med ögonen, och därav kom det sig, att ingen passade telegrafen och Lidinghausen förgäves väntade på svar. IE När Hegemiller första gången fick syn på den andra maskinen, var den på ungefär fem kilometers höjd. Vid för- sta ögonkastet syntes det vara en lätt sak att komma till den, men snart kom man underfund med, att den steg upp i rymden med väldig hastighet. Uppenbar- ligen upprepades här samma sak som Grabbe och hans följeslagare hade upp- levat, nämligen att drivytorna ständigt ökade hastigheten tills den nu var oer- hörd. Grabbe måste öka farten betydligt för att så småningom kunna komma närma- re den främmande raketen. Länge höll man samma fart, men så småningom började han vinna på främlingen och till sist kunde man urskilja detaljer på den. Samtidigt härmed förlorade Saraku plötsligen allt intresse för den främman- de maskinen. Han erinrade sig åter sin skyldighet, avläste instrumenten och te- legraferade maskinens position, talade vidare om mötet med en främmande ra- ket av obekant härkomst och berättade att man genom att öka farten försökte komma den närmare. Men av denna långa berättelse hade tornstationen en- dast uppsnappat två ord då förbindelsen plötsligen avbröts genom att raketen i samma ögonblick på 110 kilometers höjd for genom Heavyside-skiktet. Saraku väntade förgäves på svar, ty skiktet återkastade vågorna åt båda hållen lik- som en dubbelsidig spegel. Under tiden hade Grabbe kommit ra- keten allt närmare. Han måste nu sorg- fälligt reglera farten och sakta den, om han inte ville riskera att fara förbi. Ett högt utrop av Hegemiller kom honom att rycka till. — Det är ju min gamla maskin, herr Grabbe, den. första, som jag gjort av CIII:s försökskammare. Det är inget tvivel om att det är den. Var sjutton har den hållit hus och hur har den kom- mit hit? Han stötte fram orden ryckvis och tog inte blicken från den andra mas- kinen. Grabbe spetsade öronen och vände sig mot Hegemiller och råkade därvid ofri- villigt röra vid styrhjulet. Härigenom råkade han ställa in drivkraften så, att ingen beräkning kunde ha gjort det bätt- re, ty raketen sköt upp tills den kom jämsides med den andra. Sedan ilade båda raketerna tätt intill varandra med samma hasitghet genom rymden. Två av fönstren råkade komma mitt för var- andra, och på så sätt kunde chefingen- jören titta in i den andra maskinen och till sin förvåning se att den var obe- mannad. Det var en ny gåta till alla de andra, som detta Hegemillers mäs- terverk hade givit honom att lösa. Man hade ju sökt förklara maskinens försvin- nande med att någon kringströvande katt hade ställt om drivytorna, men se- dan dess hade över en månad förflutit. Grabbe grubblade förgäves över vad han skulle göra. Det kunde ju inte fort- sätta på detta sätt, ty nu voro de båda maskinerna över tvåhundra kilometer högt och avlägsnade sig med en kanon- kulas hastighet från jorden. Som ett fångat djur i en bur sprang Hegemäller darrande av otålighet fram och tillbaka i det lilla utrymmet, och gjorde det ena omöjliga förslaget efter det andra. — Galenskaper, Hegemäller, sade Grabbe tillrättavisande. — Hur tror ni att man kan ställa om drivytorna på den med vår raket, när det hänger på millimetern. Ånej, det skulle bara för- värra saken. — Ja men något måste vi ta oss till! stönade Hegemiller, annars ger sig vår gamla maskin i väg ut i världsrymden, och vi får aldrig se den mer. Grabbe svarade med en axelryckning: — Det är i alla fall bättre än att vi ge- nom en klumpig manöver kommer den att störta och ramla ner någon stans i Gorla. Medan han ännu talade, grep Grabbe tag i styrinrättningen, och ge- nast började maskinen minska farten. Dr Hegemäller tittade längtansfullt ef- ter den andra raketen och gjorde en handrörelse som om han velat hålla den kvar. Grabbe kunde inte undertrycka ett le- ende och sade sarkastiskt: — Giv upp, Hegemäller, och låt den sköna flyktin-. gen undkomma. Efter många fåfänga försök att kom- ma i förbindelse med stationen i tornet, gav han upp. Just som han besviken stod framför telegrafapparaten, började den- ' na skriva igen. Kanske stationen i tor- Tekniska Dag- och Aftonskolor Nybrogatan 8 Institutet Stockholm Tel. 61 65 14, 61 65 15, 61 65 16, 65 15 13, 11 34 61. Exp.-tid. kl. 9—16, 19—20. Studieråd: Prof. Wolmar Fellenius. Rektor: Civilingenjör Gustaf Goldkuhl. Ingen- jörsexamen inom såväl dag- som aftonskolan i samtliga fackavd. fr. folkskola, real- och studentexamen. Vägmästarkurs om 4 mån. El installatörskurs om 6 veckor. Specialkurser. Kort studietid. Platsansk. Avgiftslindring o. stip.- Billig inack. an- skaffas. Höstterm. börjar 20 aug. Begär skolans prospekt. TEKNIK för ALLA 21