och gott Marconi att fortsätta sina experiment på Newfoundland. Han hade intet annat att göra än foga sig i det oundvikliga. De sutto inne med maktmedel, som han ännu inte kunde trotsa. Apparaterna pac- kades ned, och den stora demonstra- tionen, som han planerat och redan inbjudit guvernören och en del av spetsarna i S:t John's till måste in- ställas. Han delgav dem öppet, hur kabelbolaget ställde sig till hans upp- finning. Eljest hade han planerat att anlägga en stor trådlös telegrafsta- tion just här på Newfoundland. Nu kunde det naturligtvis ej bli fråga om den saken. De goda invånarna i S:t John's voro förbittrade. De anordnade en stor festmiddag för Marconi och hans båda medhjälpare. Han tackade dem och erinrade om att såväl det första kabeltelegrammet som det första tråd- lösa hade kommit från Europa till Newfoundland. — Snart började det visa sig i världs- pressen, vad man i de olika länderna sagt om den stora händelsen. En del menade, att verkliga bevis ännu sak- nades. Allt det där med signalerna kunde vara inbillning. När man sitter och lyssnar och väntar på någonting tycker man sig slutligen höra det. Och vem kunde veta, om ”signalerna” kommo just från Poldhu. De kunde mycket väl härleda från något åsk- väder eller eljest från några atmo- sfäriska urladdningar. Ännu kunde man sålunda ej vara säker på att upp- giften var löst. Marconi blev både förargad och ledsen. ”Jag skall visa dem, att det varken är fusk eller inbillning”, svarade han. ”Även de klentrognaste, de mest mot- sträviga skola tvingas att tro nästa gång.” | Men många trodde redan på Mar- coni. Thomas Edison yttrade: ”När Marconi säger, att han hört signalerna, är det säkert sant. Man behöver inte tvivla på en sådan man som han.” Och Alexander Graham Bell, tele- fonens uppfinnare, erbjöd Marconi en tomt för byggandet av en stor sta: tion på sin egendom i Kap Breton på Nova Scotia. Kanadas finansminister kom med ett liknande anbud, om sta- tionen blott bleve förlagd inom Ka- nadas gränser. Till det sistnämnda anbudet svara- de Marconi tack, och några dagar ef- ter julhelgen reste han till Ottawa, Kanadas huvudstad. Där mottogs han med jubel. Men han fick snart fullt upp att göra. Det blev bestämt, att den nya, stora stationen skulle förläggas till en plats vid namn Glace Bay, och den kanadensiska regeringen anslog ome- delbart 500.000 kronor för dess byg- gande. Enligt överenskommelse med tele- grafverket i Kanada skulle telegram- men till Europa i allmänhet först sän- das till Glace Bay och därifrån vidare per trådlös! Efter en tid reste Marconi till New York, där han blev föremål för stor- artade hyllningar av flera ingenjörs- klubbar och akademier. Den flottaste festsalen i Astoria hotell blev hyrd för en av dessa fester. Den monterades extra med elektriska lampor i alle- FRAMTIDENS VÄRLD - forntidens under i 20 TEENIE för ALLA Fart- Humor-Spänning x VARJE TISDAG « 35 ORE « handa färger. På väggen bakom Mar- conis plats strålade hans namn i stora bokstäver, bildade av rader av elek- triska lampor. Vid östra ändan av sa- len tindrade namnet Poldhu, vid dess västra ande S:t John's. Mellan nam- nen var en silkeskabel dragen utmed salens långvägg. På denna voro en mängd små lampor fastgjorda, tre och tre, så att de bildade det telegrafiska tecknet för S. Grupperna tändes och släcktes, så att åskådarna kunde lik- som följa signalerna från Europas till Amerikas kuster. På vardera kusten fanns ett fyrtorn med en marconi- mast, från vilken ideligen sändes: ”S —S—S”. Bland de 300 gästerna befunno sig flera av Amerikas mest bekanta per- sonligheter. Det var ingen ände på alla de vackra ord, som riktades till den 27-årige uppfinnaren, när talens rad började. Thomas Edison var för- hindrad närvara, men hans fru var med och medförde en särskild häls- ning från sin man. När hon reste sig vid bordet och läste upp hälsningen, ville applåderna aldrig tystna. Marconi tackade på sitt enkla, rätt- framma men hjärtliga sätt. Han sade sig ha lärt så mycket av andra, att han egentligen inte visste, hur mycket han hade rätt att taga åt sig av allt det beröm, som kommit honom till del. Han glömde heller inte att nämna de medhjälpare, som stått honom tro- get bi både nu och tidigare. Så berät- tade han om den trådlösas utveckling i Europa och nämnde litet om sina närmaste planer för framtiden. Några dagar senare befann han sig på väg till Europa. Han gladde sig säkerligen åt mångt och mycket, som väntade honom där, men mest läng- tade han efter att få återse sin mor och berätta för henne om allt vad han varit med om i Amerika. Han gladde sig också mycket åt att få sammanträffa med alla herrarna i Marconibolaget och berätta för dem om de lyckliga resultat, som uppnåtts. Det var stora segrar han vunnit un- der den tid han varit borta, nu gällde det att utnyttja dem på rätt sätt. De fackmän, som han resonerade med, voro imponerade, men det fanns ännu en och annan tvivlare. ”Det kan väl hända”, hette det, ”att det går att sända enstaka signaler över Atlanten, men det kan bli en an- nan fråga med hela telegram, som