- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 51-52. 19 dec. 1941 /
22

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Vilse på månen - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den värdefulla
Julklappen

Ull plabonkent på

DE blir en
julklapp som
Eder son, broder
eller fader kom-
mer att sätta värde på — en
gåva för praktiskt och modernt
folk.

Inbetala avgiften antingen på
postgirokonto 157992 eller sänd
oss nedanstående kupong så ut-
taga vi avgiften mot postförskott,
varefter vi sända Eder ett stil-
fullt presentkort utställt på gå-
vans mottagare.

Vid inbetalning per postgiro an-
gives å talongen tydligt namn
och adress på den Ni önskar
skänka tidningen, samt att pre-
sentkort önskas. Användes ku-
pongen göres samma anteckning
å denna.

Till Teknik för Alla,
Box 3137, Stockholm 38.

Härmed beställes ett presentkort
å TEA 1942: för helår kr. 153—,
halvår kr. 7: 75, kvartal kr. 4: —
Överstryk det som ej önskas.

rosor PK PR BR RK

sats till avsats fortsatte de nedstignin-
gen i hopp om att snart komma till bott-
nen av klyftan. Plötsligt stannade John;
han såg något blänka i skenet från lyk-
tan. Det var grovt grus eller snarare
vad betonggjutare kallar singel, som
samlats i en ojämnhet i bergväggen. Och
det glänste som renaste guld! Marion,
som också kom dit, tog upp en handfull
stenar och tittade sedan närmare på ber-
get; där sträckte sig en bred flöts av
guld! Här fanns det säkert miljontals
kilo av den åtrådda metallen...

De stod bägge liksom fascinerade av
synen.

— Det här vore något för Hardman,
sade John. Var är han förresten?

— Han kommer nog snart.

— Vi fortsätter väl en bit till? före-
slog John.

Men Marion var ängslig för att de in-
te skulle kunna ta sig upp igen.

— Vi kan ju fara hit ännu en gång
tillsammans med de andra, tyckte hon.
Vi gör ett märke på marken, så vi ser
var det är.

De började klättra upp igen. Högt
ovanför deras huvuden tindrade stjär-
norna. Det gick rätt långsamt. För att
markera vägen och göra det lättare att
finna flötsen nästa gång slet John små
lappar ur ett block, som han hade i yt-
terfickan, och lämnade dem efter sig på
vägen. Här fanns ingen vind, som kun-
de blåsa bort dem.

Så småningom lyckades de ta sig upp
ur klyftan. Bilen stod kvar. De övriga
syntes inte till.

— Vi måste vänta på Hardman, sade
Marion. Det måtte väl inte ha hänt ho-
nom något?

— Ånej,
också.

— Men han är ju så hemskt tjock.

— Han kan behöva litet motion.

De tittade ned i djupet och varsnade
efter en stund en liten ljuskägla, som
tycktes irra omkring på bergväggen.
Ljuskäglan närmade sig, och snart dök
Hardman upp i solskenet över randen.

Man fick inte undra på, att det gått
långsamt för honom att ta sig upp, ty
han kånkade på en metallklump, som var
stor som en fotboll.

Utan att bry sig om de båda ungdo-
marna bar han metallklumpen bort till

ban tar sig nog upp, han

bilen och Iade in den. Därpå kom han
fram till dem och stack sin telefonkon-
takt i Johns hjälm.

— Gudaskymning! utbrast han med
en stämma, som vibrerade av rörelse. Så
mycket platina hade jag inte drömt om
att det fanns på månen.

— Och vi har sett massor med guld,
sade John, som inte ville vara sämre.

— Det har jag också, svarade Hard-
man, men platina är ändå ett strå vas-
re.
De steg upp i bilen och anträdde åter-
färden. Efter en halvtimme saktade Ma-
rion farten.

Jag förstår inte det här, sade hon.
Jag känner inte igen mig. Vi kan väl
aldrig ha råkat vilse?

De steg ur och undersökte marken
för att se om det fanns några hjul-
spår. Men marken var hård som sten,
och ringarna gjorde inga märken på
den.

— Jag tyckte vi hade solen åt höger,
när vi for dit, sade John. Och nu har
vi den åt vänster. Det bör alltså vara
riktigt.

Om man hade haft en kompass...

— Vad skulle vi med den till? Här
finns väl ingen magnetisk pol...

Hardman tog det hela lugnt och satt
kvar i bilen. De fortsatte färden; här
och där steg John av och lade upp ste-
nar i små rös, om den andra bilen hän-
delsevis skulle korsa deras väg.

Ytterligare en
ännu såg de inte någon skymt av far-
tyget. John började bli allvarligt rädd
för att de aldrig skulle återfinna det.

Vilse på månen.

an lade handen på Marions arm
och sade:

— Det tjänar ingenting till att kuska
omkring på måfå så här. Vi får klättra
upp på en klippa och se efter, om vi
inte kan orientera oss.

Hon insåg att han hade rätt. I bak-
sätet satt Hardman orörligt tillbakalu-
tad med armarna kring platinaklumpen,
som om det varit ett litet barn han höll
i famnen. John ryckte förskräckt till.
Tänk om Hardmans hjälm fått en läc-
ka, så att det var ett lik som satt där

BLAD SOM SPARAR

timme förflöt, men .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:14:43 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-51-52/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free