Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marconi, av Sverre S. Amundsen - Mänsklighetens välgörare - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den bästa julklappen är
ett presentkort på
Jules Verne-magasinel
— Veckans Äventyr.
Inbetala avgiften på postgiro
15 90 99 eller sänd oss kupongen
så uttaga vi avgifter mot post-
förskott, varefter vi sända Eder
presentkortet utställt på gåvans
mottagare.
Angiv vid inbetalning per post-
giro å talongen namn och adress
på den Ni skall skänka tidningen,
samt att Ni önskar presentkort.
Vid postförskott göres samma
anteckning å kupongen.
Till Jules Verne-Magasinet,
Box 457, Stockholm 1.
Undertecknad önskar presentkort
å J. V.-M. — Veckans Äventyr
1942 för helår kr. 15: —, halvår
kr. 7: 50, kvartal kr. 4: —.
Stryk det ej önskade!
Namn:
Bostad:
Postadress:
32 TEENIK för ALLA
ten och samhörighetskänslan, känslan
av att vi alla äro en enda stor familj,
mänskligheten, och att vi alla leva un-
der vissa gemensamma villkor och böra
samarbeta i fred och fördragsamhet.
MÄNSKLIGHETENS VÄLGÖRARE
År 1927 gifte sig Marconi med den
unga grevinnan Maria Cristina Bezzi-
Scali. De nygifta gjorde sin bröllopsresa
till Amerika. Det var uppfinnarens 85:e
resa över Atlanten.
Några år senare fingo de en dotter.
Hon kallades Maria efter modern, Elett-
ra efter drottningen i Italien, som stod
fadder till barnet, och Anna efter mor-
modern och farmodern.
Marconi lät inreda en hel svit av små
rum ombord på ”Elettra”, och dottern
fick sitt eget lilla söta rum. Nu följde
lyckliga dagar för uppfinnaren. Han ha-
de alltid varit mycket kär i barn, och
så ofta han hade en stund ledig, lekte
han med den lilla. Nyfikna journalister
upptäckte denna hans ”svaga punkt”,
och när de plågade honom med sina på-
trängande frågor och han bara svarade
ja och nej, kunde någon av dem listigt
fråga:
— Hur står det till med lilla Elettra?
Då ljusnade hans ansikte, han reste
sig, gick fram och tillbaka, log, berätta-
de och blev med ens så medgörlig.
Ända från ungdomsåren hade han va-
rit mycket tillbakadragen och helst velat
vara i fred och få arbetsro. Undantag
gällde för vetenskapsmän och andra, som
han hade något att lära av.
Många av dem, som träffade honom
för första gången, tyckte, att han var
väl stel och högdragen. Men medarbe-
tarna sade något helt annat.
— Nej, han uppträder bara så, sade
de, ty dels är han ganska blyg, dels vill
han vara i fred för nyfikna människor.
Men han hade ett drag, som ibland
irriterade medarbetarna. Han var rent
otroligt noggrann, ja petig i sitt arbete,
och han kunde inte tåla, att det minsta
prutades av på ordningen i stort eller
smått. Ingenting fick gå på en slump.
Kanske ligger däri just en av förklarin-
garna till hans framgångar.
Marconi var född i ett välbärgat hem,
och det gick inte riktigt i stil med det
amerikanska. I Amerika tyckte man bäst
om att höra sagolika historier om fatti-
ga pojkar, som arbetat sig upp till en
hög ställning från rakt ingenting. En
kvinnlig journalist, som en gång besök-
te Marconi, frågade:
— Skulle ni inte ha velat kämpa och
slita ont mera än vad som skett för Ed-
ra uppfinningar? Antag t. ex., att Ni
varit född av fattiga föräldrar.
— Då hade jag inte blivit uppfinnare
utan antagligen sjöman, lydde svaret.
— Men naturligtvis är Er uppfinning
av den trådlösa så kär, att Ni gärna
skulle ha svultit och försakat för dess
skull? fortsatte journalisten.
— Nej, alls inte. Därtill har jag allt-
för god aptit, genmälde Marconi.
Hon måste uppge försöket som omöj-.
ligt. :
Marconi liknade ”Trollkarlen i Menlo
Park”, d. v. s. Edison, i sin otroligt sega
uthållighet. I månader och år kunde han:
arbeta med en uppgift utan att det föll
honom in att ge tappt. Men på sätt och
vis var han ändå inte en så lidelsefull
vetenskapsman som Edison. Han kunde
visserligen, om det fordrades, arbeta 16
—18 timmar på ett dygn, men i regel
höll han på en bestämd arbetstid pr dag,
och därvid fick det stanna. Åtminstone
var detta fallet, sedan han slagit igenom
som uppfinnare: Han lade sig, steg upp,
åt 0. S. Vv. på noga bestämda tider. Och
när han hade bestämt, att det skulle
vara frukost klockan 8, så menade han
precis 8 och inte 2 minuter före eller
efter.
En gång voro Marconi och hans vän
Solari bjudna till lunch hos Thomas
Edison. Herrarna infunno sig i korrekt
förmiddagsdräkt på «klockslaget och
knackade på dörren hos den berömde
uppfinnaren. Men ingen öppnade. De
väntade en stund. Allt var stilla i huset.
Så försökte de om igen. Samma dåliga
resultat.
— Han är visst inte hemma, sade
Marconi och bultade hårt på dörren, så
att det ekade i huset. Ljuden dogo bort,
och allt var tyst som förr.
De två herrarna skulle just gå, då dör-
ren öppnades och Edison själv tittade
ut. Han såg först spörjande ut, men när
han fick syn på Marconi, sade han:
— Nej, men vad ser jag. Är det Ni?
Det var verkligen hyggligt av Er att
komma. Kom in, kom in! Jag hörde ju,
att det knackade, men jag stod mitt uppe
i ett intressant försök, och det kunde jag
ja inte gå ifrån. Nu går vi upp i min
ya.
Alla tre gingo uppför trapporna till
det stora arbetsrummet, som var fyllt
med allehanda apparater på golvet, bor-
den, stolarna, hyllorna och bänkarna.
Borta vid väggen stod en gammal divan,
där Edison brukade slänga omkull sig
och vila en stund emellanåt. Den var
gammal och nästan sjaskig. Och därbor-
ta i hörnet stod orgeln, som Edison
ibland spelade muntra melodier på med
ett finger, när han skulle pigga upp
sina trötta medhjälpare.
— Ni är så förfärligt eleganta, sade
han och tittade först på deras kläder
och sedan på sina nedfläckade.
— Hur står det till med fru Edison?
frågade Marconi.
— Jo, tack, bra. Jag hoppas det. Hon
har förresten rest bort till några släk-
tingar i dag. Men här skall Ni se!
Snart voro de båda uppfinnarna i full
gång med att diskutera åtskilliga teknis-
ka spörsmål. Minuterna gingo, och tim-
marna gingo. Solari blev allt hungrigare.
Det riktigt sög i magen på honom, och
han försökte att väcka Marconis upp-
märksamhet, satte upp en riktigt olyck-
lig min och tittade ideligen på klockan.
Han förstod snart, att också vännen led
av hungerns kval. Och Edison hade tyd-
ligen glömt hela inbjudningen, inte ens
nämnt om den en gång för sin hustru.
Till sist frågade Solari:
— När äter ni lunch här i Amerika?
Seder och bruk äro ju ganska olika i
Amerika och Europa.
(Forts. i nästa n:r.)
FOI TARAS
AREA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>