Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tidmaskinen. En äventyrsroman av H. G. Wells
- XII. I mörkret
- XIII. Fällan i den vita sfinxen
- Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
små stjärnorna lysa liksom från en
annan värld. Två eller tre morlocks
kommo raglande och stötte ihop med mig,
och darrande jagade jag bort dem med
knytnävsslag.
Största delen av den natten tyckte jag
att alltihop var en nattmara. Jag bet
mig själv i läppen och skrek för att
vakna. Jag slog med händerna på
marken, reste och satte mig, gick fram
och tillbaka, samt satte mig slutligen
igen. Sedan började jag gnugga mig i
ögonen, anropande Gud att han skulle
låta mig vakna. Tre gånger såg jag
hur morlocks böjde ned sina huvuden
liksom i ångest för att sedan rusa in i
elden. Men slutligen började dagsljuset
synas ovanför den avtagande elden, de
framvältrande rökmassorna, de svarta
trädstumparna och den alltjämt
minskande skaran av dessa mystiska
varelser.
Jag letade ånyo efter spår av
Weena men kunde inte finna några. De hade
tydligen lämnat hennes stackars lilla
kropp i skogen. Jag kan inte beskriva
vilken lättnad jag kände över att hon
undkommit det gräsliga öde, som
tydligen skulle ha blivit hennes. Vid tanken
härpå hade jag god lust att börja
massakrera de hjälplösa vidundren kring
mig, men jag höll mig själv tillbaka.
Som jag förut sagt, var kullen liksom
en ö i skogen. Från toppen av den
kunde jag räkna ut i vilken riktning sfinxen
låg.
Och medan sedan dagsljuset blev allt
starkare lämnade jag dessa dömda
själar som alltjämt under jämmer gingo
om varandra. Jag lindade litet gräs
om mina fötter. Jag linkade genom
rykande aska och brända trädstammar
som ännu glödde av elden och satte kurs
mot platsen där min tidmaskin var
gömd. Jag gick sakta, ty jag var
nästan uttröttad och oförmögen att gå,
samtidigt som jag kände den djupaste
smärta över lilla Weenas förfärliga
dödssätt. Detta syntes mig vara en
överväldigande olycka.
När jag nu står här i detta gamla
välkända rum, känner jag det mer som
en hemsk dröm än som en verklig
förlust. Men den morgonen kände jag mig
så övergiven — så förfärligt ensam.
Mina tankar vandrade till mitt hem här,
till denna sprakande härd och till några
av er mina vänner, och dessa tankar
uppväckte hos mig en längtan, som var
smärtsam.
Men medan jag så vandrade genom
den rykande askan i den klara
morgonstunden, gjorde jag en upptäckt. I
mina byxfickor fann jag nämligen några
lösa tändstickor, som måste ha ramlat
ut innan jag förlorade asken.
KAP. 13.
Fällan i den vita sfinxen.
Framemot niotiden följande morgon
kom jag till samma bänk av gul metall,
varifrån jag skådat världen samma
kväll jag kom. Jag tänkte på vilka
förhastade slutsatser jag dragit och kunde
inte återhålla ett leende när jag tänkte
på min självtillit. Här var det lika
vackert med samma ymniga grönska,
samma charmanta palats och magnifika
ruiner och samma flod rinnande som ett
silverband mellan de bördiga stränderna.
De små människorna i sina brokiga
kläder rörde sig hit och dit bland träden.
Några av dem badade på precis samma
ställe, där jag räddade Weena och när
jag så dit, kände jag plötsligen ett styng
av smärta. Och liksom fläckar i
landskapet kunde man se kupolerna, som
täckte nedgångarna till underjorden.
Nu förstod jag vad det var som
ytmänniskornas skönhet täckte över. Deras
dag förlöpte lika behagligt för dem som
till exempel för boskapen på fältet.
Liksom boskapen visste de inte om några
fiender och bekymrade sig ej om
morgondagen. Och deras slut var likadant.
Det gjorde mig sorgsen att tänka hur
kort drömmen om människornas
intelligens varit. Den hade begått självmord.
Den hade ständigt inriktat sig på
bekvämlighet och ett lättjefullt liv och
satt som sitt motto säkerhet och
varaktighet och nu hade målet nåtts med
det resultat jag såg här. Den rike
kunde vara säker om sin rikedom och
komfort liksom arbetarens liv och arbete var
säkerställda. Utan tvivel fanns i denna
fulländade värld varken arbetslöshet
eller några olösta sociala problem, och på
detta hade det stora lugnet följt.
Vi förbise den naturens lag, som säger
att det är intelligensens smidighet som
motväger förändringar, faror och
besvärligheter. Ett djur, som är i
fullständig harmoni med sin omgivning är
en perfekt mekanism. Naturen gör
aldrig bruk av intelligensen förrän vanan
och instinkten gjorts obrukbara. Där
det inte finns någon förändring eller
behov av sådan, existerar ingen
intelligens. Endast sådana djur använda sin
intelligens som ha en stor mängd behov
att fylla och många faror att övervinna.
Enligt mitt förmenande hade därför
ytfolket så småningom drivit mot denna
sköna maktlöshet och underjordens folk
tvingats till bara mekanisk verksamhet.
Men detta fulländade tillstånd hade
brustit i en sak även vad mekanisk
fulländning beträffar, nämligen absolut
varaktighet. Alltefter som tiden gått
hade underjordens förseende med mat,
hur det nu gick till, tydligen råkat i
olag. Moder Nöd, som hade hållits på
avstånd några tusen år, hade kommit
tillbaka och gjort sig gällande under
jorden. Och när de så ledo brist på kött,
hade de tillgripit hittills förbjudna
medel. På detta sätt syntes mig således
världen år 802,701. Det är möjligt att
denna förklaring är så felaktig som en
mänsklig hjärna kan fundera ut, men
på detta sätt såg jag förhållandena och
beskriver dem för er i enlighet därmed.
Efter allt vad jag upplevt under
dessa dagar, och trots min sorg, var denna
utsiktsplats över det lugna landskapet,
som badade i det varma solskenet,
mycket behaglig. Jag var trött och sömnig,
och snart försvunno mina funderingar
genom att jag nickade till. Jag
vaknade till och tog det som en fingervisning,
varför jag sträckte ut mig på
gräsmattan och föll i en lång, vederkvickande
sömn.
Forts. sid. 31.
Ta chansen
att förtjäna
pengar!
Bliv ombud för
Teknik för Alla,
veckotidningen
för praktiskt folk.
Till Teknik för Alla.
Box 3023, Stockholm 3.
Undertecknad önskar få sig
tillsänt ombudsvillkor och material:
Namn: .....
Bostad: .....
Adress: .....
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 16:12:22 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tfa/1941-6/0022.html