Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Radio från jorden - Annonser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dit en ståltrappa ledde. Men de begag-
nade sig aldrig av denna trappa. Med
hjälp av fläktarna förflyttade de sig lätt
och lekande upp och ner. I sina vita
rockar erbjöd de en avlägsen likhet med
svävande änglar. Till humöret var de
emellertid allt annat än änglalika.
Tvärtom var båda två synnerligen tem-
peramentfulla, när de efter en stund rå-
kade i en häftig tvist. Mac hävdade, att.
atmosfären sträckte sig 630 kilometer
över jordens yta, medan doktorn envist
höll på, att den tog slut på 594 kilome-
ters höjd. Deras högljudda dispyt väck-
te direktör Hardman, som slumrat in i
sin fåtölj under förmörkelserna.
— Va-var är vi? utbrast han och
gnuggade sig i ögonen. Redan framme
vid jorden? tillade han i samma ton som
en tågpassagerare, som är rädd att för-
sova sig.
Nu hade solen trätt fram bakom jor-
den, mot vilken de styrde kurs. Doktor
Sternborns avsikt var att korsa dess
bana på högra, d. v. s. ”morgon”-sidan,
en riskabel manöver, som tarvade nog-
grann beräkning. Jorden rörde sig i sitt
lopp med en hastighet av 30 kilometer i
sekunden. Fartygets genomsnittsfart var
ungefär lika stor, men efter en stund
kände man hur vibrationerna i skrovet
ökade i styrka, och Hardman förstod, att
farten också hade ökat.
I samma mån som de närmade sig
Prenumerera
på
Jules Terne-Magasinel
— leckans Aventyr,
Inbetala avgiften på postgiro
15 9099 eller sänd oss kupongen
så uttaga vi avgiften mot post-
förskott.
Till Jules Verne-Magasinet,
Box 457, Stockholm 1.
Undertecknad prenumererar här-
med på J. V.-M. - Veckans äventyr
för helår — halvår — kvartal.
ANVLIELerE babe kel siare + Ppostför-
skottsavgiften uttages mot post-
förskott.
Stryk det ej önskade!
BOStACLS: 191008 Ar sees iggA AS SA RNE
POSFAdreSEA Ms srt ars SL Ri se
20 TEENIK för ALLA
jordens bana, såg de, hur jordskäran
växte och vidgades, så att den snart
sträckte sig över hela himlavalvet. På
den belysta sidan kunde man urskilja
skuggor och dagrar, men ännu var det
omöjligt att avgöra, om skuggorna var
världshaven och dagrarna kontinenter-
nas välkända konturer. Doktorn förkla-
rade emellertid att dagrarna var moln,
som reflekterade solstrålarna.
Hardman satte kikaren för ögonen.
— Vi kommer att passera jorden på
cirka 2.000 kilometers avstånd, sade dok-
torn. Närmare törs jag inte gå. Om vi
kom i beröring med luftlagret, kunde det
få katastrofala verkningar för oss.
— Man kan ju inte se någonting på
den, utbrast John, som också satt med
kikaren för ögonen.
— Det är just det tjocka luftlagret
som hindrar oss, sade doktorn. Det finns
så mycket vattenångor och stoft nere
vid jordytan, som gör det svårt att se.
Plötsligt hördes borta i hörnet, där
professorn sysslade med någonting, en
stentorsstämma, som var helt olik hans
röst.
— Vad nu då? utbrast Hardman och
vände sig om.
— Jag har satt på radion! ropade
professorn och försökte dämpa den då-
nande högtalaren.
Till allmän förvåning hörde de dagens
börsnoteringar i London.
— Vänta! Inte så fort! skrek Hard-
man och lyfte avvärjande handen mot
högtalaren, medan han grävde i fickan
efter papper och penna. Han fick brått
att anteckna de olika siffrorna och nic-
kade belåtet.
— Guldpriset stiger, sade han.
När kurserna var upplästa, vred Mac
på ratten och fick in dansmusik från en
kabaret i Argentina.
— Vi måste befinna oss rakt över At-
lanten, sade han.
— Ja, sade John, som intensivt kika-
de ut genom fönstret. Jag tycker jag
känner igen den afrikanska kusten.
— Då är det där Azorerna! ropade
Marion. Och där borta har vi England
och Spanien.
I själva verket avtecknade sig Pyre-
neiska halvöns kvadratiska kontur rakt
under dem, och ett stycke därifrån ur-
skildes Englands karakteristiska linjer.
Men längre bort doldes allt av dimma.
Professorn vred åter på ratten med
påföljd att de fick in en väderleksrap-
port från Paris. En ytterligare vrid-
ning, och rummet fylldes av ett otroligt
oväsen. Det lät som krigsropen av tu-
sen vildar. Då och då trängde det svaga
ljudet igenom av en röst, som förgäves
sökte göra sig hörd.
— Abessinier på krigsstigen? föreslog
Hardman.
— Nej, det tror jag inte, sade profes-
sorn. Tyst ett tag, så skall jag försöka
höra vad det är för språk. Hans mun
drogs till ett leende. Det är svenska,
tillade han efter en stund. Jag förstår
litet grand, för min farmor var svenska.
Det är landskamp på Stadion i Stock-
RR
NV 5 —
holm, och Sverige har just slagit Tysk-
land i stafettloppet.
Doktorn stängde av apparaten, ställde
in avsändaren på San Franciscos våg-
längd och talade i mikrofonen.
— Hallå! Hallå! Det är doktor
Sternborns planetexpedition. Vi passe-
rar just nu jorden efter en visit på må-
nen. Alla mår bra och hälsar så hjärt-
ligt till vänner och bekanta. Och nu är
vi på väg till Merkurius. ...
Han avbröt sig och kopplade åter på
mottagaren.
Det hade inte gått en minut, förrän
en röst med typisk ”american twang”
hördes:
— Ni är alla tiders sensation! Lycka
till på färden! Berätta om hur det var
PALMA Ne
Återstoden blev ett oartikulerat surr.
— Atmosfäriska störningar, sade dok-
torn och skakade på huvudet. Han för-
sökte få ljudet renare, men det gick inte,
och så stängde han av apparaten med
en missnöjd min.
Kort därpå avtecknade sig Östersjön,
som på detta avstånd tedde sig som en
kvinna i lång klänning med framsträck-
ta armar. Armarna var Finska viken.
Norröver urskildes ishavet med sin evi-
ga drivis.
Ögonblicket efter svävade fartyget
över Sibiriens tundror och började så
småningom avlägsna sig från jorden.
Otydligt skönjdes konturerna av Japan,
där dagen just börjat gry. Längre väs-
teröver var jordklotet höljt av natt.
John stod och stirrade på sin hempla-
net, Tellus, som började minska i om-
fång. Han försjönk i funderingar. Det
var svårt att tänka sig, att det där nere
fanns bullrande städer, där miljoner
små varelser, likadana som han, ävla-
des och trängdes. Om man inte vetat om
det, skulle man knappt ha kunnat tro,
att klotet där borta korsades av järn-
vägslinjer, att där löpte en massa osyn-
liga gränser, som människorna var så
ivriga att flytta på att de tog livet av
varandra. Det var svårt att tänka sig,
att tusentals fartyg ångade omkring på
haven, att det tunna luftskiktet genom-
fors av tusentals aeroplan, att där fanns
underbara palats och kyrkor i de små
prickarna, som skulle föreställa städer.
Var det verkligen sant, att de små kry-
pen där nere iakttog himlen och försökte
gissa dess eviga gåtor?
Marion, som stod bredvid, avbröt ho-
nom i hans grubbel.
— Vad funderar ni på? sade hon. An-
ställer ni betraktelser över iordens liten-
het? Vad tjänar det till? Kom och
hjälp mig göra i ordning middag i stäl-
let. Alla är hungriga. Åsynen av vår
moder jord måtte ha väckt aptiten.
— Men tycker ni inte själv att det är
konstigt, sade John med en gest åt jor-
den, som blev allt mindre och mindre.
— Jag tycker att vårt fartyg är myc-
ket märkvärdigare, sade hon. Men nu
ska vi steka kotletter!
John brast i skratt åt hennes prosaiska
inpass och fläktade i väg efter henne till
pentryt. Hardman högg tag i hans rock-
skört och följde med i släptåg.
(Forts, & sid. 23.)
pr SE INN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>