dit en ståltrappa ledde. Men de begag- nade sig aldrig av denna trappa. Med hjälp av fläktarna förflyttade de sig lätt och lekande upp och ner. I sina vita rockar erbjöd de en avlägsen likhet med svävande änglar. Till humöret var de emellertid allt annat än änglalika. Tvärtom var båda två synnerligen tem- peramentfulla, när de efter en stund rå- kade i en häftig tvist. Mac hävdade, att. atmosfären sträckte sig 630 kilometer över jordens yta, medan doktorn envist höll på, att den tog slut på 594 kilome- ters höjd. Deras högljudda dispyt väck- te direktör Hardman, som slumrat in i sin fåtölj under förmörkelserna. — Va-var är vi? utbrast han och gnuggade sig i ögonen. Redan framme vid jorden? tillade han i samma ton som en tågpassagerare, som är rädd att för- sova sig. Nu hade solen trätt fram bakom jor- den, mot vilken de styrde kurs. Doktor Sternborns avsikt var att korsa dess bana på högra, d. v. s. ”morgon”-sidan, en riskabel manöver, som tarvade nog- grann beräkning. Jorden rörde sig i sitt lopp med en hastighet av 30 kilometer i sekunden. Fartygets genomsnittsfart var ungefär lika stor, men efter en stund kände man hur vibrationerna i skrovet ökade i styrka, och Hardman förstod, att farten också hade ökat. I samma mån som de närmade sig Prenumerera på Jules Terne-Magasinel — leckans Aventyr, Inbetala avgiften på postgiro 15 9099 eller sänd oss kupongen så uttaga vi avgiften mot post- förskott. Till Jules Verne-Magasinet, Box 457, Stockholm 1. Undertecknad prenumererar här- med på J. V.-M. - Veckans äventyr för helår — halvår — kvartal. ANVLIELerE babe kel siare + Ppostför- skottsavgiften uttages mot post- förskott. Stryk det ej önskade! BOStACLS: 191008 Ar sees iggA AS SA RNE POSFAdreSEA Ms srt ars SL Ri se 20 TEENIK för ALLA jordens bana, såg de, hur jordskäran växte och vidgades, så att den snart sträckte sig över hela himlavalvet. På den belysta sidan kunde man urskilja skuggor och dagrar, men ännu var det omöjligt att avgöra, om skuggorna var världshaven och dagrarna kontinenter- nas välkända konturer. Doktorn förkla- rade emellertid att dagrarna var moln, som reflekterade solstrålarna. Hardman satte kikaren för ögonen. — Vi kommer att passera jorden på cirka 2.000 kilometers avstånd, sade dok- torn. Närmare törs jag inte gå. Om vi kom i beröring med luftlagret, kunde det få katastrofala verkningar för oss. — Man kan ju inte se någonting på den, utbrast John, som också satt med kikaren för ögonen. — Det är just det tjocka luftlagret som hindrar oss, sade doktorn. Det finns så mycket vattenångor och stoft nere vid jordytan, som gör det svårt att se. Plötsligt hördes borta i hörnet, där professorn sysslade med någonting, en stentorsstämma, som var helt olik hans röst. — Vad nu då? utbrast Hardman och vände sig om. — Jag har satt på radion! ropade professorn och försökte dämpa den då- nande högtalaren. Till allmän förvåning hörde de dagens börsnoteringar i London. — Vänta! Inte så fort! skrek Hard- man och lyfte avvärjande handen mot högtalaren, medan han grävde i fickan efter papper och penna. Han fick brått att anteckna de olika siffrorna och nic- kade belåtet. — Guldpriset stiger, sade han. När kurserna var upplästa, vred Mac på ratten och fick in dansmusik från en kabaret i Argentina. — Vi måste befinna oss rakt över At- lanten, sade han. — Ja, sade John, som intensivt kika- de ut genom fönstret. Jag tycker jag känner igen den afrikanska kusten. — Då är det där Azorerna! ropade Marion. Och där borta har vi England och Spanien. I själva verket avtecknade sig Pyre- neiska halvöns kvadratiska kontur rakt under dem, och ett stycke därifrån ur- skildes Englands karakteristiska linjer. Men längre bort doldes allt av dimma. Professorn vred åter på ratten med påföljd att de fick in en väderleksrap- port från Paris. En ytterligare vrid- ning, och rummet fylldes av ett otroligt oväsen. Det lät som krigsropen av tu- sen vildar. Då och då trängde det svaga ljudet igenom av en röst, som förgäves sökte göra sig hörd. — Abessinier på krigsstigen? föreslog Hardman. — Nej, det tror jag inte, sade profes- sorn. Tyst ett tag, så skall jag försöka höra vad det är för språk. Hans mun drogs till ett leende. Det är svenska, tillade han efter en stund. Jag förstår litet grand, för min farmor var svenska. Det är landskamp på Stadion i Stock- RR NV 5 — holm, och Sverige har just slagit Tysk- land i stafettloppet. Doktorn stängde av apparaten, ställde in avsändaren på San Franciscos våg- längd och talade i mikrofonen. — Hallå! Hallå! Det är doktor Sternborns planetexpedition. Vi passe- rar just nu jorden efter en visit på må- nen. Alla mår bra och hälsar så hjärt- ligt till vänner och bekanta. Och nu är vi på väg till Merkurius. ... Han avbröt sig och kopplade åter på mottagaren. Det hade inte gått en minut, förrän en röst med typisk ”american twang” hördes: — Ni är alla tiders sensation! Lycka till på färden! Berätta om hur det var PALMA Ne Återstoden blev ett oartikulerat surr. — Atmosfäriska störningar, sade dok- torn och skakade på huvudet. Han för- sökte få ljudet renare, men det gick inte, och så stängde han av apparaten med en missnöjd min. Kort därpå avtecknade sig Östersjön, som på detta avstånd tedde sig som en kvinna i lång klänning med framsträck- ta armar. Armarna var Finska viken. Norröver urskildes ishavet med sin evi- ga drivis. Ögonblicket efter svävade fartyget över Sibiriens tundror och började så småningom avlägsna sig från jorden. Otydligt skönjdes konturerna av Japan, där dagen just börjat gry. Längre väs- teröver var jordklotet höljt av natt. John stod och stirrade på sin hempla- net, Tellus, som började minska i om- fång. Han försjönk i funderingar. Det var svårt att tänka sig, att det där nere fanns bullrande städer, där miljoner små varelser, likadana som han, ävla- des och trängdes. Om man inte vetat om det, skulle man knappt ha kunnat tro, att klotet där borta korsades av järn- vägslinjer, att där löpte en massa osyn- liga gränser, som människorna var så ivriga att flytta på att de tog livet av varandra. Det var svårt att tänka sig, att tusentals fartyg ångade omkring på haven, att det tunna luftskiktet genom- fors av tusentals aeroplan, att där fanns underbara palats och kyrkor i de små prickarna, som skulle föreställa städer. Var det verkligen sant, att de små kry- pen där nere iakttog himlen och försökte gissa dess eviga gåtor? Marion, som stod bredvid, avbröt ho- nom i hans grubbel. — Vad funderar ni på? sade hon. An- ställer ni betraktelser över iordens liten- het? Vad tjänar det till? Kom och hjälp mig göra i ordning middag i stäl- let. Alla är hungriga. Åsynen av vår moder jord måtte ha väckt aptiten. — Men tycker ni inte själv att det är konstigt, sade John med en gest åt jor- den, som blev allt mindre och mindre. — Jag tycker att vårt fartyg är myc- ket märkvärdigare, sade hon. Men nu ska vi steka kotletter! John brast i skratt åt hennes prosaiska inpass och fläktade i väg efter henne till pentryt. Hardman högg tag i hans rock- skört och följde med i släptåg. (Forts, & sid. 23.) pr SE INN