- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 12. 20 mars 1942 /
20

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43.000.000 mil i världsrymden, av Vladimir Semitjov - Återkomsten - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mörker.
por.

När de kom fram, rådde livlig upp-
ståndelse i staden. Det var som mars-
mannen hade sagt; något hade hänt ne-
re i underjorden. Arbetarna hade satt
hissarna ur funktion. Den privilegierade
klassen var ängslig att bli utan mat och
luft. Allt framställdes ju därnere av
kroppsarbetarna.

På en av de öppna platserna hölls ett
möte, där man diskuterade situationen.
Åtgärder måste vidtagas, därom var al-
la ense. Upproret måste kvävas, an-
nars riskerade man att arbetarna träng-

De lyste sig med sina ficklam-

VÅRENS
SENSATION

den nya Frankföljetongen

KAPTEN FRANK
OCH DE 7 MAGIS-
KA STENARNA”

VECKANS
ÄVENTYR

Tisdagar +. 35 öre

Läs vidare om

"SVENSKA STÅLMÄN”

je varje nummer av

VECKANS ÄVENTYR
ingår en Stålmanskupong.

Tio kuponger berättiga

till erhållandet av den

;vackra Stålmansnålen
eller en läsvärd

PREMIEBOK

20 TEKNIK för ALLA

de upp och med sina överlägsna mus-
kelkrafter gjorde processen kort med de
övriga.

En av talarna föreslog att man skulle
sätta hela arbetarestaden under vatten,
men detta väckte starka betänkligheter,
ty på så sätt komme alla maskinerna att
bli förstörda. En annan föreslog att
man skulle ta reda på ledarna för upp-
roret och beröva dem livet.

Förvirringen var allmän.
i munnen på varandra.

Doktor Sternborn förde en viskande
överläggning med professor Mac och
Eckard. De tyckte det var rådligast att
begagna tillfället och lämna planeten.
Ingen visste hur det kunde sluta.

— Vi har sett tillräckligt här, sade
Hardman. Deras inre misshälligheter
har vi ingen anledning att blanda oss i.
Vi har nog med bråk på jorden.

— Men nog borde vi väl säga adjö och
tacka dem för all vänlighet de har visat
oss, tyckte Mac.

Han letade reda på sin gode vän mars-
mannen och sade honom, att de måste
återvända till jorden, eftersom den be-
fann sig på relativt kort avstånd från
Mars.

— Det är tråkigt att ni måste lämna
Oss just nu, sade marsmannen. Det skall
inte dröja länge, förrän lugnet är åter-
ställt.

Professor Mac uppmanade honom att
komma över till jorden.

— Det är inte troligt att jag gör det,
sade marsmannen. Men ni är alltid väl-
kommen hit igen.

I detsamma hördes ett dovt buller. Ett
ögonblick upplystes staden av ett rödak-
tigt sken. ... Därpå blev allt åter mörkt.

— Vad var det? utbrast Hardman.

Marsinvånarna råkade i panik. Jord-
varelserna skyndade mot utgången.

Ute var det lika mörkt. Man hörde
rop och skrik från den genomskinliga
staden, som hotades av fara.

Ingen av månarna syntes på himlen.
När människorna kom ombord på farty-
get, skyndade de sig att stänga till alla
dörrar. Doktor Sternborn rusade upp i
manöverhytten, Eckard försvann in i
maskinrummet.

Det darrade lätt i skrovet, när farty-
get lyfte. John stod och såg ut genom
fönstret. Den genomskinliga staden var
omgiven av lågor. ...

— Är det eldsvåda? utbrast han. Men
glas kan väl inte brinna?

— Det måste vara en explosion, sade
Hardman. Snart kommer också den
där staden att ligga i ruiner. ...

— Och så inträder en ny epok i Mars
historia.

Fartyget ökade hastigheten och styrde
ut i rymden.

Alla skrek

Återkomsten.

N io dygn hade förflutit sedan doktor

Sternborns fartyg lämnade Mars.
Under denna tid hade ombord ingenting
inträffat av sådan betydelse, att John
behövde göra anteckning därom i logg-
boken. Samtalen rörde sig om upplevel-
serna under färden, om Mars och dess
fåtaliga invånare, om planetens förgång-

Men allas tankar

na kulturperioder.
dvaldes på jorden.

Under resans första dagar var det
svårt att skönja jorden bland alla de
andra stjärnorna, men så småningom
tilltog dess glans så att den blev den kla-
rast lysande av dem alla. Snart kunde
man i kikaren urskilja dess skära och
en liten måne i närheten av denna skära
som alltmer växte till och blev större. De
nalkades jorden från dess skuggsida.

Alla var ivriga att komma hem efter
den långa och strapatsrika färden. För
att få tiden att gå, städade man och
gjorde snyggt i fartyget. Professor Mac
ordnade sina samlingar, växter och mine-
ral, insekter och andra djur. Han be-
klagade att det av praktiska skäl inte
hade låtit sig göra att ta med en av ve-
nusdrakarna — det hade varit något att
imponera med på hans lärda kolleger!
Hardman ,kalkylerade värdet av guldet
och ädelstenarna, som han förde med
sig. John arbetade på sin reseskildring
och hjälpte dessemellan Marion med hus-
hållsbestyren. Doktor Sternborn och
ingenjör Eckard avlöste varandra i ma-
növerhytten.

— Jag har räknat ut att vi har ny-
årsdag på jorden i morgon, sade han.
Gott slut på det gamla året, mitt herr-
skap!

— Har vi verkligen varit borta så
länge?

— Exakt tre månader och nitton da-
gar.

— "Tusan vad tiden gått fort. Men så
har vi ju också hunnit med en hel del.

John flaxade i väg ut i förrådsrum-
men, där vinet förvarades, och återvände
med ett helt batteri. Eftersom det var
omöjligt att dricka ur glas, fick varje
medlem av expeditionen en butelj med
sugrör.

— Nu tycker jag att vi ska dricka för
doktor Sternborn! ropade John. Och för
det gamla året! Skål, go vänner!

Alla sög i sig innehållet i buteljerna;
för en utomstående skulle det sett omått-
ligt komiskt ut, men expeditionens del-
tagare var nu så vana vid rymdens egen-
heter, att de inte fäste något avseende
därvid.

Man beslöt att gå ned i närheten av
New York, där fartyget kunde beräknas
inträffa någon halvtimme efter det so-
len gått upp.

Doktor Sternborn var rörd, när han
framförde sitt tack till de andra. Han
berömde dem för visad duglighet och
förklarade, att om han upprepade fär-
den, så skulle han absolut försöka få
samma besättning att mönstra på.

Professor Mac sysslade med radiosän-
daren. Genom rymden ljöd hans sökan-
de signaler: d

— New York! .... New York! ....
Professor Sternborns planetexpedition

kallar! .... New York! ....

Tills plötsligt New York svarade. Kon-
takten med jorden var upprättad.

Fartyget minskade hastigheten ännu
mer, och snart såg man under sig det
norra halvklotet, där allt var vinterlikt
vitt. Över Atlanten låg ett tjockt moln-

bälte, liksom nästan alltid vid denna tid.

på året, men Florida och Antillerna
framträdde tydligt som på en karta.

Efter ytterligare några minuter kring-
sveptes fartyget av dimma.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:18 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-12/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free