Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När jag moderniserade Tvinmora-expressen, av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medverkan.
berättar om hur det gick till när han rationali-
serade driften på kapitalsvag järnväg i Småland.
Med ett radikalt ingripande åstadkom han ett
betydande uppsving, i någon mån underlättat
genom «generaldirektör Granholms välvilliga
är redaktionen inbjöd mig som med-
arbetare i denna tidning, accepterade
jag ögonblickligen. Jag visste att jag då
hade att vända mig till en både tekniskt
bildad och intresserad publik och att det
inte behövde bli några jultidningskåse-
rier, utan man kunde fritt och sakligt
få framlägga sina forskningsresultat och
uppfinningar utan risk att bli utskrat-
tad.
Hur länge har jag inte kämpat för
sanningen i detta land! Redan som poj-
ke hemma i Roslagen erfor jag med sorg
i hjärtat, hur vittberesta sjömän kom-
mo hem från sina färder och berättade
sina upplevelser för upplandsbönderna.
Dessa senare hade på sin höjd besökt
Uppsala och Öregrund, någon gång Öst-
hammar, och få dem att tro något, de ej
själva kunde ta på var omöjligt. De
stackars sjömännen blevo utskrattade,
och deras berättelser kallades skeppar-
historier.
Det var detta som gjorde att jag res-
te ut — jag ville se vad som rörde sig på
jordklotet och vad som verkligen var
sant. Jag började som järnvägsbyggare
TVINM
på Oahu, en ö i Sandwichgruppen, på vil-
ken Honolulu är beläget, verkade en tid
som missionär i Burma, hade theplanta-
ge på Java, motorcykelverkstad på Bali
samt flygplansfabrik i Australien, långt
innan flygmaskinen var uppfunnen. Så
man har varit med om litet av varje.
Men om man då törs öppna munnen nå-
gon gång och berätta om sina erfaren-
heter, blir man kallad storljugare. Vis-
serligen av folk som inte varit med om
någonting själva och som stå på en myc-
ket låg bildningsnivå, men i alla fall!
Jag skulle råda folk som varit ute i
världen och sett sig omkring att tiga,
när de komma hem. Men å andra sidan
vill man ju hjälpa sina landsmän med
de egna erfarenheterna, hjärtat är för
fullt — och då kan det inte hjälpas att
det flödar över.
8 TEKNIK för ALLA
n av de svenskar som efter hemkom-
sten hade fullt förtroende för mig var
dåvarande generaldirektör Granholm i
järnvägsstyrelsen. Rik på erfarenheter
från egna järnvägsbyggen förstod han
genast, att här fanns det idéer att ta
vara på. Sedan dess har jag ständigt
stått till järnvägsstyrelsens förfogande,
och få, mera betydande omläggningar ha
planerats, utan att jag haft mitt finger
med i spelet. På så sätt ha flera av mi-
na järnvägsanläggningar på Hawaii-
öarna fått utgöra mönster för det sven-
ska järnvägssystemet, och turister ha
ofta förvånat sig över likheten mellan
de svenska och hawaiianska järnvägar-
na.
När bussarna började köra omkring
på vägarna, fick järnvägen en svår kon-
kurrent. Det var flera mindre banor
som måste ge upp, och det såg dystert
ut för de överlevande. Särskilt var det
någon skulle bege sig bara ett par sta-
tioner bort, kom en massa släktingar
och vänner ner och sjöng en avskeds-
sång, och det kunde ibland vara rätt
många verser.
Men just genom sin skenbara omöj-
lighet intresserade mig problemet på det
allra högsta. När jag började mina fun-
deringar slog det mig, att tåg ofta bestå
av en massa tomma vagnar, som skall
fyllas så småningom. Död vikt således!
Inte kan man heller koppla in nya vag-
nar vid varje station, det skulle ta för
lång tid.
Så kom jag äntligen på en strålande
idé! Bort med järnvägsvagnarna, behåll
loket och hjulen samt underredet till
vagnarna. Låt folk stiga in i slutna kor-
gar vid varje station, där det utanför
kan sjungas och tagas avsked ända till
dess tåget kommer. Då fattar en krok
korgen, vilken ögonblickligen åker med.
Nås jag madornisorade
en bana i Småland: Vretafors—Edhult,
som vållade huvudbry. Banan bar sig
inte, men den var nödvändig ur strate-
gisk synpunkt. Som vanligt blev jag till-
kallad och reste dit ned. Ganska snart
blev jag övertygad om var felet låg och
varför banan inte bar sig: Den hade för
många stationer, 14 stycken, och banan
var inte mer än 3 mil lång!
Det kostar mycket att starta ett tåg,
och när man sedan bromsar upp det, går
en massa levande kraft förlorad, för att
inte tala om alla stinsar och förlorad
tid.
Problemet var nu att få bort alla sta-
tionerna (ändstationerna måste natur-
ligtvis behållas) men ändå få tillräckligt
med folk och gods. Och så skulle folk ha
god tid att stiga på, ty det hade utveck-
lats en besvärlig vana därnere, att om
RA:EKPRESSEN
Herr författaren själv, mediterande över
de tekniska bravader, som han" tänker
berätta för TfA :s läsare ? fortsättningen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>