medverkan. berättar om hur det gick till när han rationali- serade driften på kapitalsvag järnväg i Småland. Med ett radikalt ingripande åstadkom han ett betydande uppsving, i någon mån underlättat genom «generaldirektör Granholms välvilliga är redaktionen inbjöd mig som med- arbetare i denna tidning, accepterade jag ögonblickligen. Jag visste att jag då hade att vända mig till en både tekniskt bildad och intresserad publik och att det inte behövde bli några jultidningskåse- rier, utan man kunde fritt och sakligt få framlägga sina forskningsresultat och uppfinningar utan risk att bli utskrat- tad. Hur länge har jag inte kämpat för sanningen i detta land! Redan som poj- ke hemma i Roslagen erfor jag med sorg i hjärtat, hur vittberesta sjömän kom- mo hem från sina färder och berättade sina upplevelser för upplandsbönderna. Dessa senare hade på sin höjd besökt Uppsala och Öregrund, någon gång Öst- hammar, och få dem att tro något, de ej själva kunde ta på var omöjligt. De stackars sjömännen blevo utskrattade, och deras berättelser kallades skeppar- historier. Det var detta som gjorde att jag res- te ut — jag ville se vad som rörde sig på jordklotet och vad som verkligen var sant. Jag började som järnvägsbyggare TVINM på Oahu, en ö i Sandwichgruppen, på vil- ken Honolulu är beläget, verkade en tid som missionär i Burma, hade theplanta- ge på Java, motorcykelverkstad på Bali samt flygplansfabrik i Australien, långt innan flygmaskinen var uppfunnen. Så man har varit med om litet av varje. Men om man då törs öppna munnen nå- gon gång och berätta om sina erfaren- heter, blir man kallad storljugare. Vis- serligen av folk som inte varit med om någonting själva och som stå på en myc- ket låg bildningsnivå, men i alla fall! Jag skulle råda folk som varit ute i världen och sett sig omkring att tiga, när de komma hem. Men å andra sidan vill man ju hjälpa sina landsmän med de egna erfarenheterna, hjärtat är för fullt — och då kan det inte hjälpas att det flödar över. 8 TEKNIK för ALLA n av de svenskar som efter hemkom- sten hade fullt förtroende för mig var dåvarande generaldirektör Granholm i järnvägsstyrelsen. Rik på erfarenheter från egna järnvägsbyggen förstod han genast, att här fanns det idéer att ta vara på. Sedan dess har jag ständigt stått till järnvägsstyrelsens förfogande, och få, mera betydande omläggningar ha planerats, utan att jag haft mitt finger med i spelet. På så sätt ha flera av mi- na järnvägsanläggningar på Hawaii- öarna fått utgöra mönster för det sven- ska järnvägssystemet, och turister ha ofta förvånat sig över likheten mellan de svenska och hawaiianska järnvägar- na. När bussarna började köra omkring på vägarna, fick järnvägen en svår kon- kurrent. Det var flera mindre banor som måste ge upp, och det såg dystert ut för de överlevande. Särskilt var det någon skulle bege sig bara ett par sta- tioner bort, kom en massa släktingar och vänner ner och sjöng en avskeds- sång, och det kunde ibland vara rätt många verser. Men just genom sin skenbara omöj- lighet intresserade mig problemet på det allra högsta. När jag började mina fun- deringar slog det mig, att tåg ofta bestå av en massa tomma vagnar, som skall fyllas så småningom. Död vikt således! Inte kan man heller koppla in nya vag- nar vid varje station, det skulle ta för lång tid. Så kom jag äntligen på en strålande idé! Bort med järnvägsvagnarna, behåll loket och hjulen samt underredet till vagnarna. Låt folk stiga in i slutna kor- gar vid varje station, där det utanför kan sjungas och tagas avsked ända till dess tåget kommer. Då fattar en krok korgen, vilken ögonblickligen åker med. Nås jag madornisorade en bana i Småland: Vretafors—Edhult, som vållade huvudbry. Banan bar sig inte, men den var nödvändig ur strate- gisk synpunkt. Som vanligt blev jag till- kallad och reste dit ned. Ganska snart blev jag övertygad om var felet låg och varför banan inte bar sig: Den hade för många stationer, 14 stycken, och banan var inte mer än 3 mil lång! Det kostar mycket att starta ett tåg, och när man sedan bromsar upp det, går en massa levande kraft förlorad, för att inte tala om alla stinsar och förlorad tid. Problemet var nu att få bort alla sta- tionerna (ändstationerna måste natur- ligtvis behållas) men ändå få tillräckligt med folk och gods. Och så skulle folk ha god tid att stiga på, ty det hade utveck- lats en besvärlig vana därnere, att om RA:EKPRESSEN Herr författaren själv, mediterande över de tekniska bravader, som han" tänker berätta för TfA :s läsare ? fortsättningen.