- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 17. 24 april 1942 /
17

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tigerbron, av Warren Hastings Miller - Sjätte kapitlet - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

fran ”e

— Hallå, ni däruppe!
avstånd från honom!

Corney kunde inte lyda rådet. Han
kände sig yr och konstig, började
vackla och sjönk ihop på spåret.

När han åter vaknade till medve-
tande, befann han sig i ett främman-
de läger. En man böjde sig ned över
honom och höll en tygbit, fuktad med
ammoniak, under näsan på honom. I
bakgrunden belyste elden en grupp
vildar av Moistammen.

— Det var min själ en ordentlig
svimning, sade den vite mannen. Jag
tog mig friheten att bära er till mitt
läger. Ni måste vara en av ingenjö-
rerna vid brobygget, antar jag. Mitt
namn är Wellington, och jag sköter
avverkningen av teakträ åt Trelawny
Brothers.

Han var en ung engelsman på om-
kring tjugofyra år, en pigg, sympatisk
pojke, solbränd, med vackra anlets-
drag och en borstig, lingul mustasch.

— Tack för hjälpen. Det var verk-
ligen prövande minuter, sade Corny
hest.

SETPMet förstår jag. Detiodjuret
hade spärrat vägen för er. Hur länge
stod ni så där? Jag hörde honom
tjuta och gav mig ut på spaning.

— Jag stod där ungefär tio minu-

Håll er på

ter, medan han s-slök mig m-med
ögonen, sade Corney. Jag hade ingen-
ting annat än en järnbult i handen.

— Store värld! Ni måste verkli-
gen vara en ”griff’! sade unge Wel-
lington och skakade på huvudet. Gå
aldrig någonstans i det här landet
utan gevär! Den Randige är ett otyg,
och Den Fläckige är ett kräk i den
här förbaskade djungeln. Ni skulle
veta det, om ni hade sex elefanter till
timmerbärare. Jag försöker alltid ta
livet av dem. Ni stannar väl kvar
över natten hos mig? Det är bäst, att
ni gör det. Jag har ingen bössa att
låna ut.

— Tack än en gång, sade Corney.
Jag tror, att jag kan sitta upp nu. Han
började bli klar i huvudet men kände
sig fortfarande svag och matt. Teak-
mannen sade några ord på ett under-
ligt tungomål till sina infödingar.

— Jag skall strax ha lite mat i ord-
ning åt er, sade han. Ni ursäktar väl,
om det blir enkelt?

— Jag skulle kunna sätta i mig en
elefant rå vid det här laget, sade Cor-
ny med ett blekt leende.

— Duktig pojke! Det måste ha va-
rit en otäck pers att vänta ut honom,
inte sant? Man känner sig alltid svag
i knäna, första gången man har träf-

fat på Den Randige. Mitt folk hål-
ler på att flå er tiger därborta nu.
Han gjorde en gest med ena armen,
och Corny kunde först nu orientera
sig en smula. Han hade blivit buren en
bra bit in i djungeln. En mörk berg-
ås reste sig mot stjärnorna mellan
den plats, där han nu befann sig, och
Song An-dalen. Vid det här laget
hade chefen säkerligen folk ute för
att leta efter honom. Corny satt just
och tänkte på den saken, när Welling-
tons kinesiske kock uppenbarade sig.
— Hör på, fortsatte teakmannen,
när Corny gick till attack mot en rå-
gad tallrik. Jag skulle kunna ta er
med mig ner till vårt sidospår, men
där kommer inget tåg förrän i mor-
gon. Och förresten är det fem miles
dit. Jag har bara den här sträckan
kvar, tills jag lastar teakträet. Det är
förbaskat lång väg härifrån och till
Chieng Huang, men det är bättre än
att flotta timret nerför Mekong.
Han talade i lätt ton, men Corny
förstod, att dessa färder från teak-
distrikten kring Chieng Huang måste
vara nog så äventyrliga. Corny hade
varit där en gång. Men här var nu
en man, som gjorde regelbundna fär-
der genom hela detta vilda område
för att föra sitt teakträ ner till den nya

OMSORG ...

Nära hundra tusen nitar hålla samman de delar,
som bilda ett lätt störtbombplan.
vid beräkningen av nitförbanden, omsorg fordras i till-
verkningen. Ständig omsorg nedlägges också av sven-
ska konstruktörer och svenska arbetare på de flyg-
plan, som Aeroplanbolaget bygger för vårt flygvapen.

SVENSKA AEROPLAN AKTIEBOLAGET

LINKOPING — TROLLHÄTTAN

Omsorg fordras

SAAB

TEKNIK för ALLA — 17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:38 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-17/0017.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free