Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska äggkläckningsmaskiner, av Calle Möller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på nya äventyr i Söderhavet.
Ben elektriska äggkläcknings-
maskinen ser dagens ljus och
Nuka Hiva elektrifieras — dock
inte utan vedermödor och di-
verse baksmällar.
7
örsta gången jag besökte ön Nuka
Hiva i Stilla havet, var: min avsikt
att endast stanna där ett par månader
för vila och rekreation. Jag hade en
längre tid drivit en fabrik för tillverk-
ning av signalhorn för bilar i San Fran-
cisco, och man kan bli nipprig för
mindre. Det eviga tutandet dagen i ända
höll på att taga kol på mina nerver.
Nuka Hiva var en idealisk ö att vila
på. På grund av lättheten att skaffa
föda, arbetar befolkningen ytterst ringa
— dagen går mest under lek och vila,
och det var precis vad som passade
mig just då. Man täljde små barkbåtar
och anordnade kappsegling, surfade i
dyningarna, fiskade i bäckarna och
badade.
Ja, apropå badningen så var den ett
rätt besvärligt kapitel. Man fick inte
vara ifred. Jag sökte mig oftast till
någon undangömd plats, till någon liten
insjö omskuggad av träd och buskar.
Att bada i söderhavet var så gott som
omöjligt, dels var det hajarna, dels var
vattnet så salt att det tog hål på huden.
Men när jag steg upp från badet, kunde
jag vara övertygad om att minst ett
dussin par flickögon tittade fram mellan
buskarna, så hördes några kvävda skratt,
och en hop flickor kastade sig i vattnet.
Gick jag då inte godvilligt i och deltog
i deras lekar, kom alltid några stycken
upp och drog mig med sig. Och det var
ingen mild behandling man fick, ty deras
förnämsta nöje var att få mitt huvud
under vattnet och hålla det där så länge
som möjligt. Då fick man verkligen
kämpa på allvar för att komma upp, ty
de voro vana vid sina pärlfiskare, vilka
kunde vara under vattnet flera minu-
ter utan obehag.
et där att flickorna tyckte om att se
när en karl badar låter ganska bak-
vänt för oss, ty här är det ju tvärt om.
Men det är mycket där som är olika.
Bland annat deras uppfattning om hur
en klok och intelligent människa skall
framleva sitt liv. Den går ut på att en
människa skall göra så litet som möjligt,
helst ligga på rygg och titta på himlen
och det vackra landskapet. Den som
6 TEKNIK för ALLA
gör mer än han nödvändigtvis behöver,
anses som :synnerligen obegåvad.
För mig borde ju detta stilla liv ha
passat alldeles utmärkt, men det är inte
så lätt att bli söderhavsvilde med en
gång. Efter en månads tid kände jag
den gamla rastlösheten komma tillbaka,
och det händelselösa livet tog på mina
nerver. Jag började söka efter något
att syssla med. På grund av mitt behov
efter mera omväxlande föda än vad de
infödda nöjde sig med, fick jag snart en
massa uppgifter. i
Jag har alltid tyckt om ägg och kyck-
ling: Höns fanns därnere, men det var
mycket ont om dem. Orsaken var att
det var nästan omöjligt att få en höna
att ligga på ägg, så det blev inga kyck-
lingar. Att ligga på ägg var hönans
enda arbete, men hon var så urlat, att
hon inte ens orkade ligga — hon skulle
sitta på en pinne.
Cl
Pojken hade kläckts ut från ett och
ett halvt år till sex...
et var då jag uppfann äggkläcknings-
— maskinen, som nu är känd och an-
vänd över hela världen. Det är en gan-
ska enkel anordning för all del, men
det tog litet tid att experimentera ut
den. Första apparaten gjorde jag av en
sockerlåda, och uppvärmningen skedde
med en vanlig fotogenlampa. HKläck-
ningen gick som ett skott, kycklingarna
blevo lika fina som naturliga kyck-
lingar, men de luktade fotogen och den
lukten satt i rätt länge.
Nästa apparat var betydligt större, jag
fick nästan själv rum i den. När den
varit i gång en tid, hände något mycket
märkvärdigt,
Jag hade blivit bekant med en mis-
sionärsfamilj vid namn Fischer, hyggliga,
enkla mäninskor, vilka följde mina expe-
riment med stort intresse. De bodde
dessutom alldeles intill min egen hydda.
Så en kväll kunde de ej få tag i sin
AGCKLACKNINGSMASKINER
lilla son, en pojke på ett och ett halvt
år. De voro naturligtvis förtvivlade,
sökte honom så gott det var möjligt i
det tropiska mörkret, men han stod ej
att finna. På morgonen fortsatte de
letandet — jag skulle följa dem, men
först skulle jag se till min äggkläck-
ningsmaskin. När jag öppnade dörren
till denna, höll jag på att ramla bak-
länges! Jag har knappast blivit så för-
vånad i hela mitt liv. Inne i äggkläc-
karen satt pojken glad och nöjd och
lekte med några små kycklingar. Det
var nu inte så märkvärdigt, pojken hade
naturligtvis krupit dit föregående kväll,
trivts i värmen och lagt sig att sova.
Men hur pojken såg ut! Från ett
och ett halvt år hade han kläckts fram
till c:a sex år, Kläderna dels stramade
på hans kropp och dels hade de sprungit
sönder. Alla knapparna hade åkt. Men
när pojken började prata som en sex-
åring, då trodde jag knappast mina öron,
han kunde föregående dag inte säga ett
ord.
För att lugna föräldrarna, bad jag ho-
nom springa och leta rätt på dem, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
