- Project Runeberg -  Teknik för Alla / Nr 19. 8 maj 1942 /
18

(1940-2001) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tigerbron, av Warren Hastings Miller - Annonser

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ja. Corny måste själv planera ar-
betet i förväg, så att hans babu bara
behövde ange, vilka balkar som skulle
föras till bron. Det skulle ta hela da-
gen att bara nita fast dem vid krön-
balkarna. Dessa bestodo av långa
bärbalkar, som bildade brons översta
kant.

När Corny var färdig med att an-
visa det material, som skulle använ-
das vid bygget den dagen, hade Dji-
hani slutat med upprensningen av dal-
bottnen och kom och anmälde sig med
sina sex kulier.

— Nu, sahib, grinade han, ska vi
gå och se, hur det gick för Den Hå-

Pröva Er
intelligens

på de knepiga cll-
mänbildningsfrå-
gorna i tidningen

VECKANS
ÄVENTYR

Läs vidare varje
vecka de spän-
nande och väl-

skrivna novellerna.

Veckans Äventyr
utkommer tisdagar

och kostar endast

3D öre

Köp
VECKANS ÄVENTYR
med

sex starka serier

18 - TEENIK för ALLA

rige, som du och jag stred mot nästan
med- blotta händerna.

De hade verkligen fått sitt elddop
tillsammans. Medan Corny gick och
hämtade sitt gevär, undrade han, vil-
ket skumt förflutet Djihani kunde ha
haft. En man med så djärv och själv-
säker karaktär hade säkerligen inte
alltid varit kuliförman. Han beslöt
att fråga ut honom, när de gingo ut
på jaktstigen tillsammans.

De sex kulierna voro färdiga att
smita sin väg, när de kommo ut i
gläntan och fingo se all förödelsen
där, den döda geten, plattformen, som
hängde på sned i de illa tilltygade gre-
narna, och fläckarna av levrat blod,
kring vilka nu flugorna svärmade. Al-
la buskar voro knäckta och nertram-
pade. Ett spår ledde bort åt nordväst
genom det höga gräset.

— Hå! Tretass, vrålade Djihani,
medan han noga granskade spåret.
Skottet har tagit i bogen, sahib. Se,
han kan inte stödja på den ena foten.
Här är mycket torkat blod.

Spåret markerades av knäckta bus-
kar och av märkena av tigerns fötter,
som hade tryckts djupt ner i den mju-
ka marken, när han hade släpat sig
bort. De fortsatte förföljandet uppåt
dalen en stund. Corny höll geväret
skjutfärdigt, och Djihani var också
beredd att stöta till med det långa
spjutet, som nu hade fått ett nytt
skaft. Kulierna höllo sig försiktigt
bakom dem. De hade tagit med sig
tomma bensindunkar och käppar att
slå på dem med, men de vågade
knappt slå ett enda slag. De hade ett
olyckligt uttryck i sina sneda ögon.

— Ack, ni söner av fladdermöss!
skällde Djihani. — Är ni rädda för
vålnader av döda tigrar? Om en li-
ten stund, sahib, så hittar vi honom,
död och kall.

Men det gjorde de inte. Denna ti-
ger var förvånansvärt seglivad. Det
var lätt att följa hans trefotade spår,
men det fortsatte i oändlighet uppåt
Song Ans floddal.

Och till sist upphörde blodfläckarna
i spåret. Tydligen hade kulan inte
träffat någon pulsåder.

— Aiwa! sade Djihani. — Det tjä-
nar ingenting till att följa honom
längre, sahib. Han går säkert långt
upp 1 bergen.

— Låt oss åtminstone fortsätta en
mile till och försöka göra slut på hans
lidanden.

— Du säger det, sade Djihani re-
signerat. — Det kommer att bli en
lång vandring, sahib. Men låt då de

där vända tillbaka. Han vände sig
om och skrek till kulierna : — Gå hem
igen, ni orena svin! Säg till capman-
boss att sahiben och jag komma till-
baka vid solnedgången.

De voro blott alltför glada åt att få
gå. Corny och den myndige förman-
nen fortsatte att följa spåret. Långt
borta kunde de se en hög, blå bergs-
topp. Djihani pekade på den.

— Aiwa! Det är Pou Treng. Det
är banditen Y-Yens land, honom som
de kallar The Boh. Jag har varit kom-
panjon med honom en gång i tiden.

— Jaså, har du det? Hur länge
har du förresten varit i Indo-Kina,
Djihani? frågade Corny.

— Många år, sahib. Och förut var
jag kapten på en sjörövar-dhoy i Rö-
da havet. Men de engliska kanonbå-
tarna gjorde det svårt för en hederlig
man att dra sig fram på det sättet.
— Aiwa! Jag och några kompisar så
att säga lade oss till med en snabb-
seglande kinesisk djonk. Det fanns
mycket byte att ta vid Mekongs myn-
ningar. Men så fick vi de förbanna-
de engelska kononbåtarna på halsen
igen, och jag sam i land från vraket
av djonken. TI risdistriktet fanns det
ingen sysselsättning, som passade mig,
och därför lånade jag en kanot och
gav mig långt uppåt Mekong. Det var
där jag träffade denne Y-Yen — må
Allah vara honom gunstig — och vi
hade mycket roligt med att plundra
dem, som foro nerför forsarna. Vi
fick båtarna att kantra på ett rep, som
vi spände tvärs över floden.

Corney skrattade och avbröt den
oförfärade missdådaren:

— Åh, din gamle skurk! Ännu har
jag inte hört dig tala om någon enda
hederlig sysselsättning, du har haft.

— Aiwa! Krig och plundring!
svarade Djihani oförskräckt. Är in-
te det ett hederligt yrke? Jag var
ung på den tiden. Nu är mina lem-
mar gamla och styva. Nu klår man
kulier och får betalt för det. Han
tycktes inte vara hågad att relatera
mer av sina hågkomster, men Cor-
ny eggade honom: a

— Jaså, du känner till Mekong-
området också, Djihani? Såg du
mycket av vita sahiber på den ti-
den?

— Aiwa! Tenngruvorna vid Hin
Boun gav oss goda förtjänster på
den tiden, sahib, sade Djihani entu-
siastiskt. Tennet forslades : nerför
floden, inte i hela ton som nu, utan
i säckar fulla med små tenntackor.
Och de goda silverpiastrarna, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:15:46 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tfa/1942-19/0018.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free