rganisationen av vår tekniska forsk- ning har sedan någon tid stått i brännpunkten för såväl myndigheternas som industrins intresse. Tidningarna | ha flödat av artiklar och notiser om olika kommittéers förslag, debatter i ekonomiska och industriella föreningar, utlåtanden och betänkanden. Den tek- | niskt oerfarne skulle av allt detta lätt | ha kunnat få den uppfattningen, att be- | greppet teknisk forskning var något — alldeles nytt, något som nu dykt upp och samlat intresset ungefär som vitaminerna gjorde på sin tid. Så är emellertid långt ifrån fallet, men begreppet tek- nisk forskning är i vårt land i närvarande stund en sak med minst två sidor. I själva verket kan man tala om teknisk forskning här hemma sedan åtminstone 50 år tillbaka. Det kolossala upp- sving som vårt näringsliv kunnat inregistrera under det närmast gångna halvseklet får till största delen tillskrivas det oförtrutna arbete som våra forskare i laboratorierna och våra ingenjörer i verkstäderna nedlagt på att systematiskt utvidga gränserna för vårt tekniska kunnande. Teknisk forskning har alltså funnits länge i vårt land, men däremot kan man tryggt påstå att den ingalunda varit rationellt organiserad. Och det är just det man nu vill göra — där ha vi alltså det nya som kommit debatten kring denna forsk- ning att flamma upp. et tjänar ingenting till att förneka att vi alltför länge, trots vårt ofta omtalade intresse och vår fallenhet för tekniska ting, försummat att organisera våra resurser på området. Åtskilliga av de stora ledande industrierna ha visserligen några tiotal år haft välutrustade forsknings- laboratorier, där duktiga såväl ingenjörer som ”rena” veten- skapsmän varit i arbete. Och de resultat som där uppnåtts ha utan tvivel lett till stora framgångar för vederbörande industriföretag. Men de rön som gjorts ha s. a. s. varit före- tagets egendom, de ha mera sällan kommit industrin i gemen tillgodo, och följaktligen ha de endast indirekt haft betydelse för folkförsörjningen i stort. Detta kanhända låter litet märkligt i någras öron, men det följande torde avslöja det dunkla talets mening. I en kristid som den nuvarande gäller det att inventera tillgångarna för att se efter i vilken utsträckning vi kunna stå på egna ben. Särskilt starkt, åtminstone i allmänhetens ögon, har detta framträtt i fråga om våra kemiska industri- råvaror, och bland dem intas främsta rummet i fråga om popularitet av cellulosan. Våra duktiga kemister ha trollat fram det ena ersättningsmedlet efter det andra ur den till synes outtömliga rikedomskällan skogen. Det har gått här som överallt annorstädes inom kunskapens område: ju mera man kommer underfund med, desto mera inser man, att det återstår mycket mera att lära. Vi ha fått upp ögonen för att ur det mesta av vad vi hittills ansett som rena avfallspro- dukter, kan utvinnas nya nyttigheter — att locka fram dem är forskarens sak. Och vi ha samtidigt upptäckt så intima och åtminstone skenbart underliga samband mellan dessa olika nyttigheter, att det blivit allt tydligare, att inte bara forsk- ningen utan också framställningsprocedurerna måste orga- niseras. Låt oss bara tänka på vad som skett, när vi började fram- ställa fodercellulosan! Att denna vara blev aktuell just nu under detta krig, berodde givetvis på de två senaste årens miss- växt på kreatursfoder — själva metoden att få fram foder- cellulosan var känd redan under förra världskriget. Vid tillverkningen av fodercellulosa fick man samtidigt fram stora kvantiteter sulfatterpentin, och tack vare ing. Skär- bloms arbete, kunde man ur denna framställa bl. a. toluol, vilket i högsta grad blev välkommet för vår sprängämnes- industri, som behöver stora kvantiteter av den varan. Hittills hade man uteslutande fått den från gasverken i den mån den inte importerats. Men sulfatterpentinen visade sig inne- hålla mycket mera. En viss destilleringsfraktion ger terpi- neol, ett ämne som visat sig kunna ersätta den hittills im- porterade amerikanska produkten pine oil, vilken i sin tur var en oundgänglig nödvändighetsvara för de av våra anrik- ningsverk, som syssla med flotationsprocessen. Ett sådant anrikningsverk är det som behandlar den norrbottniska apa- titen, ur vilken vi få fosfat, vilket sedan ligger till grund för den viktiga framställningen av fosfatgödningsmedel. Utan apatiten vore sålunda våra lantbrukare illa ställda, eftersom intet råfosfat nu kan importeras. Och utan pine oil ingen anrikning av apatitmineralet. Nu räddades situa- tionen av terpineolen, och därför är cirkeln kreatursfoder- sulfatterpentin-terpineol-apatit-fosfat-gödningsmedel «sluten. För att få hela detta komplex av framställningsprocedurer att fungera rationellt, fordras samarbete och forskning — och forskning igen. De föreslagna träforskningsinstitutet är en illustration till vad som nu sagts. Det skall bestå av en central forsknings- institution, uppförd och bekostad av staten, samt ett antal centrallaboratorier, bekostade och drivna av de olika trä- förädlingsindustrierna. Det kommer sålunda att bli ett centrallaboratorium för cellulosa, ett för massa, ett för wall- board etc. Men det är en sak att få tillräckligt många och tillräckligt välutrustade forskningsinstrument. En annan är att fylla laboratorierna med lämplig personal, d. v. s. med kvalificerade forskare. Man tänker sig därför ett intimt samarbete med Tekniska högskolan och den centrala forskningsinstitutionen, man planerar införandet av en teknisk licentiatexamen, forskarestipendier o. s. v. Allt detta är utan tvivel effektivt och bra, men man bör nog inte heller glömma de utomordent- liga forskningscentraler och forskareskolor vi redan ha på åtminstone två platser i landet: The Svedbergs fysikalisk- kemiska institution i Uppsala och Manne Siegbahns fysika- liska institution i Stockholm — några andra att förtiga. Där fostras stora skaror av unga forskare, vilka inte alla kunna påräkna att hamna på akademiska lärostolar. Deras kunska- per och skolning bör därför komma det tekniska arbetet till godo. Vi kunna redan konstatera vilka ovärderliga tjänster en forskare som The Svedberg gjort och alltjämt gör vårt näringsliv — om man i det sammanhanget pekar på sådana saker som hans metod för framställning av syntetiskt gummi med acetylen som utgångsmaterial och hans metod för till- verkning av polyvinylacetat, utgångsmaterialet för framställ- ning av emaljlack, som har användning för elektrotekniska isoleringsändamål, så har man bara antytt några av de vägar, där samarbetet mellan ”rena” forskare och industrierna ute i landet visat sig fruktbärande. Vetenskapsmannens uppgift är att komma de lagar på spåren som styra naturens krafter — därifrån är det knappt ett tuppfjät till den stolta devis, som vår ingenjörsvetenskap bär i sin sköld: att ställa naturens krafter i människans tjänst. fa heebs TEKNIK för ALLA 7