Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teknik och naturvetenskap, av Karl Modin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rganisationen av vår tekniska forsk-
ning har sedan någon tid stått i
brännpunkten för såväl myndigheternas
som industrins intresse. Tidningarna
| ha flödat av artiklar och notiser om
olika kommittéers förslag, debatter i
ekonomiska och industriella föreningar,
utlåtanden och betänkanden. Den tek-
| niskt oerfarne skulle av allt detta lätt
| ha kunnat få den uppfattningen, att be-
| greppet teknisk forskning var något
— alldeles nytt, något som nu dykt upp
och samlat intresset ungefär som vitaminerna gjorde på sin
tid. Så är emellertid långt ifrån fallet, men begreppet tek-
nisk forskning är i vårt land i närvarande stund en sak med
minst två sidor.
I själva verket kan man tala om teknisk forskning här
hemma sedan åtminstone 50 år tillbaka. Det kolossala upp-
sving som vårt näringsliv kunnat inregistrera under det
närmast gångna halvseklet får till största delen tillskrivas
det oförtrutna arbete som våra forskare i laboratorierna och
våra ingenjörer i verkstäderna nedlagt på att systematiskt
utvidga gränserna för vårt tekniska kunnande. Teknisk
forskning har alltså funnits länge i vårt land, men däremot
kan man tryggt påstå att den ingalunda varit rationellt
organiserad. Och det är just det man nu vill göra — där
ha vi alltså det nya som kommit debatten kring denna forsk-
ning att flamma upp.
et tjänar ingenting till att förneka att vi alltför länge,
trots vårt ofta omtalade intresse och vår fallenhet för
tekniska ting, försummat att organisera våra resurser på
området. Åtskilliga av de stora ledande industrierna ha
visserligen några tiotal år haft välutrustade forsknings-
laboratorier, där duktiga såväl ingenjörer som ”rena” veten-
skapsmän varit i arbete. Och de resultat som där uppnåtts
ha utan tvivel lett till stora framgångar för vederbörande
industriföretag. Men de rön som gjorts ha s. a. s. varit före-
tagets egendom, de ha mera sällan kommit industrin i gemen
tillgodo, och följaktligen ha de endast indirekt haft betydelse
för folkförsörjningen i stort. Detta kanhända låter litet
märkligt i någras öron, men det följande torde avslöja det
dunkla talets mening.
I en kristid som den nuvarande gäller det att inventera
tillgångarna för att se efter i vilken utsträckning vi kunna
stå på egna ben. Särskilt starkt, åtminstone i allmänhetens
ögon, har detta framträtt i fråga om våra kemiska industri-
råvaror, och bland dem intas främsta rummet i fråga om
popularitet av cellulosan. Våra duktiga kemister ha trollat
fram det ena ersättningsmedlet efter det andra ur den till
synes outtömliga rikedomskällan skogen. Det har gått här
som överallt annorstädes inom kunskapens område: ju mera
man kommer underfund med, desto mera inser man, att det
återstår mycket mera att lära. Vi ha fått upp ögonen för
att ur det mesta av vad vi hittills ansett som rena avfallspro-
dukter, kan utvinnas nya nyttigheter — att locka fram dem är
forskarens sak. Och vi ha samtidigt upptäckt så intima och
åtminstone skenbart underliga samband mellan dessa olika
nyttigheter, att det blivit allt tydligare, att inte bara forsk-
ningen utan också framställningsprocedurerna måste orga-
niseras.
Låt oss bara tänka på vad som skett, när vi började fram-
ställa fodercellulosan! Att denna vara blev aktuell just nu
under detta krig, berodde givetvis på de två senaste årens miss-
växt på kreatursfoder — själva metoden att få fram foder-
cellulosan var känd redan under förra världskriget. Vid
tillverkningen av fodercellulosa fick man samtidigt fram
stora kvantiteter sulfatterpentin, och tack vare ing. Skär-
bloms arbete, kunde man ur denna framställa bl. a. toluol,
vilket i högsta grad blev välkommet för vår sprängämnes-
industri, som behöver stora kvantiteter av den varan. Hittills
hade man uteslutande fått den från gasverken i den mån den
inte importerats. Men sulfatterpentinen visade sig inne-
hålla mycket mera. En viss destilleringsfraktion ger terpi-
neol, ett ämne som visat sig kunna ersätta den hittills im-
porterade amerikanska produkten pine oil, vilken i sin tur
var en oundgänglig nödvändighetsvara för de av våra anrik-
ningsverk, som syssla med flotationsprocessen. Ett sådant
anrikningsverk är det som behandlar den norrbottniska apa-
titen, ur vilken vi få fosfat, vilket sedan ligger till grund
för den viktiga framställningen av fosfatgödningsmedel.
Utan apatiten vore sålunda våra lantbrukare illa ställda,
eftersom intet råfosfat nu kan importeras. Och utan pine
oil ingen anrikning av apatitmineralet. Nu räddades situa-
tionen av terpineolen, och därför är cirkeln kreatursfoder-
sulfatterpentin-terpineol-apatit-fosfat-gödningsmedel «sluten.
För att få hela detta komplex av framställningsprocedurer
att fungera rationellt, fordras samarbete och forskning —
och forskning igen.
De föreslagna träforskningsinstitutet är en illustration till
vad som nu sagts. Det skall bestå av en central forsknings-
institution, uppförd och bekostad av staten, samt ett antal
centrallaboratorier, bekostade och drivna av de olika trä-
förädlingsindustrierna. Det kommer sålunda att bli ett
centrallaboratorium för cellulosa, ett för massa, ett för wall-
board etc.
Men det är en sak att få tillräckligt många och tillräckligt
välutrustade forskningsinstrument. En annan är att fylla
laboratorierna med lämplig personal, d. v. s. med kvalificerade
forskare. Man tänker sig därför ett intimt samarbete med
Tekniska högskolan och den centrala forskningsinstitutionen,
man planerar införandet av en teknisk licentiatexamen,
forskarestipendier o. s. v. Allt detta är utan tvivel effektivt
och bra, men man bör nog inte heller glömma de utomordent-
liga forskningscentraler och forskareskolor vi redan ha på
åtminstone två platser i landet: The Svedbergs fysikalisk-
kemiska institution i Uppsala och Manne Siegbahns fysika-
liska institution i Stockholm — några andra att förtiga. Där
fostras stora skaror av unga forskare, vilka inte alla kunna
påräkna att hamna på akademiska lärostolar. Deras kunska-
per och skolning bör därför komma det tekniska arbetet till
godo. Vi kunna redan konstatera vilka ovärderliga tjänster
en forskare som The Svedberg gjort och alltjämt gör vårt
näringsliv — om man i det sammanhanget pekar på sådana
saker som hans metod för framställning av syntetiskt gummi
med acetylen som utgångsmaterial och hans metod för till-
verkning av polyvinylacetat, utgångsmaterialet för framställ-
ning av emaljlack, som har användning för elektrotekniska
isoleringsändamål, så har man bara antytt några av de vägar,
där samarbetet mellan ”rena” forskare och industrierna ute
i landet visat sig fruktbärande.
Vetenskapsmannens uppgift är att komma de lagar på
spåren som styra naturens krafter — därifrån är det knappt
ett tuppfjät till den stolta devis, som vår ingenjörsvetenskap
bär i sin sköld: att ställa naturens krafter i människans
tjänst.
fa heebs
TEKNIK för ALLA 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>