Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägstelefon, av Nils Hunnefelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ter och andra utefter linjen. Även för
detta ändamål behövs en linje, där sam-
tal kunna föras över kortare sträckor,
och till vilken alla banvaktstelefoner m.
fl. äro inkopplade. Dessa samtal böra
självfallet ej störa eller inkräkta på de
samtal, som t. ex. tågledaren behöver
föra.
En annan grupp ärenden, som ford-
rar goda kommunikationer, äro vagn-
beställningarna
Om en station finner att den för mor-
gondagens lastning behöver t. ex. tre
öppna vagnar, så får den inte förfara
så, att den ringer till stationerna i när-
heten och frågar om de ha några vag-
nar disponibla att sända. Skulle alla
stationer göra på det sättet, skulle följ-
den bli kaos och onödig tomvagnsdrag-
ning i oändlighet för att inte tala om
de orättvisor i fördelningen, som skulle
kunna uppstå vid vagnbrist. Därför
måste vagnrörelsen ledas centralt. Det-
ta tillgår så att alla stationer dagligen
pr telefon få lämna rapport till sek-
tionsledningen om «antalet tillgängliga
vagnar och om vagnbehovet. Dessa
rapporter sammanställas sedan, behov
väges mot tillgång, och vagnorder upp-
göras och utsändas därefter till statio-
nerna. Endast genom denna centrala
ledning är det möjligt att ratjonellt ut-
nyttja befintligt vagnmaterial.
S.J. har egna långlinjer
Vid omfattande järnvägsnät, som t. ex.
S. J., måste det också finnas möjlig-
heter att föra mycket långväga samtal.
Järnvägsstyrelsen måste t. ex. ha möj-
lighet att stå i kontakt med distrikts-
kanslierna, och dessa i sin tur behöva
förbindelser med <sektionsledningarna,
de lokala förvaltningsorganen. ’Inom
och vagnfördelningen.
De wvisionära signalerna förmedla kon-
takten till tågpersonalen. Här en s. k.
blocksignal med nummerplåt.
vidsträckta järnvägsnät återfinna vi
alltså delvis de behov som gjort sig gäl-
lande inom den kommersiella långdi-
stanstelefonen: interurbanledningar som
medge en god kvalitet på talöverförin-
gen och som, äro driftsäkra. S. J. bygg-
de redan på 1920-talet egna interurban-
ledningar; ytterligare ha tillkommit i
och med den med elektrifieringen sam-
En bild från en tågledarcentral, där den moderna järnvägstelefonen har en mycket
viktig uppgift att fylla.
4 TEKNIK för ALLA
manhängande övergången från luftled-
ningar till jordkabel. De skilja sig ej
från telegrafverkets långlinjer och ut-
nyttja samma tekniska hjälpmedel som
dessa, såsom ringöverdrag och förstär-
kare. Liksom telegrafverkets rikslinjer
förbinda centralstationerna med varan-
dra, utgöra järnvägarnas interurban-
linjer direkta förbindelser mellan hu-
vudstationerna. Medelst växlar på des-
sa kan sedan överkoppling ske till an-
dra linjer.
Den typiska järnvägstelefonen har
fått en annan utformning. Principen
innebär, att flera telefonapparater in-
kopplas parallellt till en och samma
linje, som genomlöper en längre ban-
sträcka. Vid varje station anslutes
alltså ’en eller eventuellt flera appara-
ter till ledningen. Samtliga telefonap-
parater äro vanligen permanent anslut-
na, d. v. s. någon växel behöver ej utom
i vissa undantagsfall anlitas.
Bantelefon med morse-
anrop
De är huvudsakligen två system, som
användas i större utsträckning: ban-
telefon och selektortelefon. Strängt taget
kan man ej längre — åtminstone vid
S. J. — skilja på de båda systemen, ef-
tersom en del bantelefonlinjer försetts
eller komma att förses med selektorer.
Vi -använda i denna artikel termen
”bantelefon” i dess betydelse av den ur-
sprungliga typ av järnvägstelefon, som
ännu finnes kvar vid många av de min-
dre, enskilda järnvägarna. Vid detta
senare system äro alla anslutna appa-
rater av induktortyp, d. v. s. ringsignal
åstadkommes genom vevning precis som
vid telegrafverkets lokalbatteriappara-
ter. Vad det rent tekniska utförandet
beträffar skilja sig bantelefonappara-
terna i så måtto från vanliga apparater,
att ringklockornas magnetspolar måste
ha särskilt högt motstånd. Detta beror
på att många apparater ju samtidigt
äro anslutna till linjen, varför var och
en av dem förbrukar en del av ring-
strömmen. Denna förbrukning blir na-
turligtvis större ju lägre motståndet i
apparaten är. Vid den äldre bantelefo-
nen ge alltså samtliga anslutna appara-
ter signal, då någon induktor kring-
vrides. Följden blir att stationerna
måste ha anropssignaler som skilja sig
från varandra, och man har åstadkom-
mit detta genom att tilldela dem signa-
ler bestående av morsetecken, d. v. s.
långa och korta. En lång signal blir då
t. ex. tre varv med veven, en kort
ett varv. Hemliga samtal kunna själv-
fallet ej föras, eftersom apparaterna
äro direkt anslutna till linjen med möj-
lighet till avlyssning för dem alla. Det-
ta att alla anslutna apparater bli upp-
ringda för endast ett samtals skull är
naturligtvis en olägenhet, som minskas
genom att apparaterna delas i två grup-
per, varav apparater i den ena upprin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
