miner för att antyda, hur bra det skulle gå att hacka denne nakne vite man i småbitar med den. Griff log. Han gjorde efter hövdin- gens fingertecken och upprepade högt och tydligt orden Riz! — Poisson! för att visa, att han hade uppfattat villkoren. Till Gidge skrev han: ”Käre chef! Jag har av en Moi- och två Kha- män blivit bortförd till denna by på södra sluttningen av Pou Hac. De be- gär femtio säckar ris och femtio kor- gar fisk för att släppa mig. Ni har inte så mycket i förrådsskjulen, men jag tror, att de skulle nöja sig med mindre. I varje fall kan jag få stå i skuld hos er för varorna så länge. Dessa människor svälter på grund av koleran i Vinh. De har ingen rätt att begära tribut av brobyggarna, men för min personliga del skulle jag vara benägen att ge dem allt, vad vi kan undvara”. Veckans bästa kriminalnovell finner Ni alltid som dessutom varje vecka bjuder på spän- nande resor till okän- da världar, ett fängs- lande idrottsäventyr — skrivet av den fram- stående sportjourna- listen Björn Leroy. Pröva Er intelligens på pristävlingarna och korsordet i den läsvärda tidningen VECKANS AVENTYR Utkommer tisdagar e 35 öre 20 TEENIK för ALLA Så gjorde han ett uppehåll. Gidge skulle troligen se saken på rakt mot- satt sätt. Osentimental och nyktert praktisk som han var, skulle han framhålla, att det aldrig blev något slut på dessa tributhistorier, när man väl hade börjat med dem. ”Aldrig i livet I” skulle Gidge svara på detta. Griff skrev vidare: ”Om ni inte kan gå in på det, Mr Brandt, så skulle det vara lätt för er och Red att över- manna dessa människor, om ni kom- me snabbt. De håller för tillfället på med att tratta sig fulla med arrack- rom ur en stenkruka. Jag skulle kun- na fly och komma till er, det är bara det, att de har tagit ifrån mig alla mi- na kläder. Djungeln nattetid är ingen lämplig uppehållsort för en naken prästson! Ni kanske hittar mig uppe i ett träd någonstans, förresten!” Han avslutade brevet med en me- ning, som lämnade avgörandet åt Gid- ge, och vände sig sedan till höv- dingen. — Du känner Y-Yen, The Boh? frågade han. Hövdingen nickade trumpet. — Han slåss för bron, sade Griff. Vi betalar honom, han betalar dig, du icke göra krig mot bron. Förstått? Det tycktes inte tjäna till någonting. Griff hade hoppats att till ömsesidig båtnad kunna sammanföra dem, men denna fredstrevare resulterade bara i att hövdingen med ett valkigt finger pekade på brevlappen och sedan på sin öppna mun. — Vi hungrig, sade han. Måste be- tala. Det fanns ingenting att svara på det. Griff rev ut bladet ur anteck- ningsboken, och hövdingen ryckte det till sig. Han vinkade till sig en yng- ling, som bröt av en smal gren från Griffs träd, klöv dess ena ända med tänderna och stack in brevet i den. Hållande grenen högt i luften gav han sig springande av inåt skogen. Griff beräknade, att det skulle ta honom un- gefär en timme att hinna fram till bron. Orgien fortsatte. Några av krigar- na började bli redlösa, deras ögon ble- vo glasartade, de ramlade omkull och somnade omedelbart. Andra blängde argt på Griff och lekte med sina kast- käppar. Hövdingen höll sig nykter. Han måste vakta sin värdefulla fånge. De andra började gräla och bråka om saken, och till sist trotsade en av un- derhövdingarna honom. Han svängde berusat sin kastkäpp, gav till ett bru- talt och grymt skratt och slungade INTET ÄR NYTT 4 UNDER SOLEN SVA NG Åtminstone på Stockholms gator ser man ju numera dagligen elek- triskt drivna trehjuliga cyklar, som varuhusens bud använda på färder till och från kunderna. Det är i viss mån en återgång till ti- digare konstruktioner. Det är nämligen inte stort mer än hundra år sedan man konstruerade ett fordon "med endast två hjul och sålunda överlät åt den åkande att själv hålla balansen. Däremot äro trehjulingar mycket gamla. Denna bild visar ett fordon från 1655, som drives framåt med en vevmekanism, som den åkande själv klarar av. Det är ju precis samma idé som användes i fordon för personer, som råkat ut för benskada och därav blivit krymp- lingar och som de själva veva fram. Människan tjänstgör ju här som motor, som förbränningsmo- tor, och vi få inte glömma att människan som förbränningsmo- tor betraktad ingalunda har någon dålig verkningsgrad, men hon är för ”dyr” och det ”bränsle” hon behöver kostar också för mycket pengar. Det är ju en av orsakerna till att muskelarbetet, det må vara utvecklat av människor eller djur, alltmer och mer ersättes av det ar- bete, en motor av en eller annan konstruktion kan prestera. Men — nöden har ingen lag, och det kan- ske inte kunde skada, att vi lite var satte fart på ”människomo- torn” i livsmedelsbristens tider. TSAR vapnet. Hoirr! Rakt mot Griff surrade det, ett hungrigt och dödsbringande vapen, som flög fram genom skymningen. Han böjde huvudet. Tock! Stålbladen fastnade i trädet, just där han nyss hade haft huvudet. Hövdingen gläfste fram gutturala förbannelser och började slå i högen med en klubba. Griff började dunka huvudet mot skaftet på kastkäppen, så att stålbladen lossnade ur trädstam- men. Den föll ner bredvid låret på honom. Han förde foten bakåt och pe- tade till den med tårna, så att den kom