(Forts. fr. föreg. nr.) — Gott, sade han. Fjorton, om jag räknar rätt. De kommer na- turligtvis för att se, vad det blir för resultat av brevet. Allt vad vi har att göra, är att gömma oss ett styc- ke från stigen och låta dem gå för- bi oss och sedan skynda till byn, så fort vi nånsin kan. Gidge stannade och lyssnade. Stigen var nu en svart, dyig tunnel. Någonstans framför dem hördes ett egendomligt dunkande ljud. Gidge vände sig om mot Red och viskade: — Det är något stort djur, tän- ker jag. Har ni geväret färdigt? Seledanger trivs utmärkt i sådana här sumpmarker, har jag läst. Brr! — ”A-aj!” mot låret och skrek högt. Gidge vände sig blixtsnabbt om och sköt. Han hade hunnit uppfatta, från vil- ket håll kastkäppen kom, men han hade ingenting annat att sikta på än en rörelse bland sockerrören. Knallen från 4035an sjöng ännu i Varm Tussin > VID HOSTA — Milt och behagligt slemlösande vid Iluftrörskatarr, bronkialastma 3 och förkylningshosta. Med a j bruksanv. 1: 25 apotek LINDHOLMS DROGHANDEL | Bildad 19092 Tel, 8325 47 Stockholm 21 I FEV FASA Lan a WRAS VIA Vv FIAPEPPSERIEAE PN va SEEN VY 18 TEKNIK för ALLA Red slog handen ; | 2 s PAN, Vi få AV WARREN HASTINGS MILLER TfÅ:s följetong öronen på dem, när — O-ti-irr! — O-t-irr! De två armborstpilarna ve- no hastigt förbi dem från var sitt håll med ett ilsket och hotande surr. Gidge hukade sig ner och tryckte på samma gång ner Red bredvid sig. — Vi har råkat in i ett bakhåll på något vis, viskade Gidge. Res er inte upp, rör er inte, men använd era ögon! Gör det mycket ont? — Jag fick ett hugg av den här. Det bränner som eld, sade Red. Tror ni, den är förgiftad? Han stack en kastkäpp av järnträ i Gidges fria han. Gidge kände på bladen med fingrarna. — Hoppas den inte är det. De ser ut att vara rena ... Ett fruktans- värt, mordiskt böl dränkte hans ord i ett oljud som från en grov fab- riksvissla. Så hörde de Griffs röst skrika med ett tonfall av intensiv oro: — Se upp, chefen! Seledang! Någonting formlöst och otydligt kom rusande mot dem. Den sum- piga marken skalv under det snab- ba dunket av stora klövar. Det fanns ingen tid till några ord nu. Gidge böjde sig ner bakom sitt ge- vär och sköt. Pang! Av rekylen flög hans axel nästan en hel fot bakåt, så att han var nära att förlora balansen. Pang! Bed hade avlossat ett skott med sitt lättare gevär mot den stora svarta massan, som hastigt kom emot dem. Intet av skotten hade på minsta sätt hejdat djuret. Pang! Gidge sköt omigen — på tio stegs håll — och grep sedan tag i Red och rullade in i bambusnåret tillsam- SAMMANDRAG. Ett amerikanskt bolag erhåller beställning på utförandet av en järnvägsbro i Indo-Kina. Det är upptakten till den äventyrsfyllda be- rättelse, vars personer äro de amerikanska ingenjörerna Brandt — vanligen endast kal- lad Gidge — expeditionens chef; samt George Griffin, kallad Griff, Red Buckley och huvudpersonen Cornelius Menagére, vanligen kallad Corny. Trots sin ungdom har Corny fått chefens tillstånd att medfölja expeditio- nen till Indo-Kina. Han har nämligen yppat för Mr Brandt, att han som ung pojke varit i Indo-Kina och där förlorat sin far, som spårlöst försvunnit i djunglerna och nu av alla betraktas som död — utom av sonen. Brobyggnadsarbetet börjar nalkas sitt slut och Corny får Gidges löfte att medfölja Mr Wellington på dennes expedition uppåt landet för att söka efter sin far, vilken han förmodar vara en bonz vid namn Men-Gya och vilken Wellington en gång träffat. Corny sammanträffar med bonzen, som är Cornys far, men han känner inte sin son. De stanna i klostret över natten, och bonzen blir intresserad av Corny. Under tiden fortsätter arbetet på bron. Red och Griff göra vissa mätningar, och vid ett tillfälle går den sistnämnde ned i snårskogen i ravi- nen för att söka reda på en källa, varvid han plötsligt står öga mot öga med en grupp: vildar, som överfalla honom och föra honom fången uppåt bergen. Han lyckas fly men möter om natten en ilsken seledang i djun- geln, och hans liv hänger på en tråd. Vid bron upptäcker man hans försvinnande och börjar söka efter honom. KR mans med honom. Seledangen for fnysande förbi, hans horn svepte över det ställe, där de nyss hade stått. Red såg, att han redan höll på att vända för att anfalla på nytt, och han flämtade: — Jag har laddat, Mr. Brandt. Han siktade hastigt och sköt. Ett fasaväckande vrål av smärta genomskar natten och fortsatte oav- brutet. Reds skott hade krossat ena frambenet vid bogen, så att sele- dangen föll. Han snurrade runt och hans väldiga kropp och stampande klövar knäckte bamburören tvärt av som stickor. Gidge och Red