en 24 september 1941 var det 500 år sedan den tyske läkaren Theophrastus Bombastus von Hohenheim, som själv kallade sig Paracelsus, begrovs i Salz- burg. Gravskriften, som författats av senare släkten, berömde hans underbara läkarkonst och hans kärlek till de fat- tiga, vilka han testamenterade alla sina jordiska ägodelar. De i hans oskattbara handskrifter givna föreskrifterna använ- des mestadels av enkla människor, som bättre förstodo att uppskatta mästarens hälsoläror än de i arabisk-latinska form- ler förstenade läkarna. Det var även ett par namnlösa anhängare, som rädda- de hans testamente undan fullständig förintelse. I dag känna vi till över 100 skrifter av hans hand. Under hans livstid utkom, Han dyker upp på de avlägsnaste krigsskådeplatser under denna stormiga tidsperiod, får anställning i Holland som fältskär, omgjordar sig med ett svärd, som samtidigt får bliva en symbol för hans kamplust och är med när Kristian II erövrar Stockholm samt när turkarna år 1552 erövra ön Rhodos. ”Fyrtio slags kroppens sjukdomar har jag botat”, ly- der hans försvar mot de stugsittare, som klandrade honom för hans kringflackan- de liv. ”Med landsstrykare har han vänt naturens blad och hundratals gån- ger fått mottaga tacksägelser av lands- knektar, av pestsmittade, ja, till och med förnäma furstar och storborgare.” Mån- ga gånger fick han vara med om pati- enternas otacksamhet och till och med markgreven Philipp av Baden nekade att ACEL vid sidan av hans stora sårläkebok, be- skrivning på Pfeffers hälsobad, en liten bok om pesten och två skrifter om den ”franska sjukan” samt ett halvt dussin så kallade ”prognostices” eller ”prac- tica”, jämte politiska betraktelser, väder- leksförutsägelser och uttydningar om jordbävningar och kometer. Dessa skrif- ter studerades under 16:de århundradet av alla kända lärda, ja, t. o. m. kejsare och kungar. Den allra viktigaste delen av Paracelsus” skrifter, Paragranum och Poaramicum offentliggjordes först cirka trettio år efter hans död, emedan hans fientligt inställda samtida antingen di- rekt förhindrade dess tryckande eller vi- sade sig så ointresserade att nödiga me- del ej kunde uppbringas. I sin ungdom fick han följa med sin fader, som också var läkare och troli- gen även lärare i en bergverksskola, ner i de djupa silvergruvorna. Han blir in- vigd i konsten att anrika metall och får noggrant lära sig alkemiens sju grader. Bergverken och dess mineralhemligheter blir hans ungdomsupplevelse, och när han sedermera mognar till en läkekon- stens revolutionär, sker detta icke minst genom hans fanatiska tro på mineraler- nas ”krafter och förtjänster”, genom vars skickliga beredning till arcana (saltförennigar) han lyckades utföra de otroligaste kurer. Under sina senare fö- retagna vandringar i Europa besökte han hyttor och gruvor på olika platser, varför han lika väl kände till de span- ska, svenska som de tyrolsk-dalmatiska och siebenbirgiska malmförekomsterna. Men hans fader lät honom även få hu- manistisk bildning, och sannolikt avlade 28 TEKNIK för ALLA 1500-talets medicinske Luther han sin mogenhetsexamen i Wien. Sedan vandrade han över Brennerpasset och genom Venetien till det berömda uni- versitetet i Ferrara där han efter en tvåårig kurs avlade doktorsexamen som liv- och sårläkare. Därpå började han en nio år lång vandring genom de flesta europeiska länder. Det påstås till och med, att han uppehållit sig i Moskwa och vid ett tillfälle hållits fången av den turkiske sultanen samt besökt Egypten. Paracebsus. en läkar- konstens revolutionär, humanist och bergs- vetenskapare, var med när Kristian Il tågade im 1 Stockholm och trodde på mineralernas kraft och förtjänster Cv SÅ Emedan han ansåg, att en läkares värde berodde på hans praktiska erfa- renhet, och att bara teoretiserande utan praktik är värdelöst, lade Paracelsus utan betänkande sig till med de erfa- renheter fältskärer och skarprättare samlat och slog sig i sällskap med bön- der som samlade medicinalväxter. Han kom underfund med hur hästhandlarna satte liv i sina krakar genom att ge dem arsenik, hur smederna botade hästarnas sår med kopparsalvor m. m. Med sin skarpa blick såg han vilken förvirring, som rådde inte bara i högskolekretsar utan även hos det vidskepliga folket och hur ”läkekonsten kanske botar en men fördärvar tio”. Därför kämpade han mot tidens fördärvliga företeelser och utpekade för folket de enkla hälsoreg- ler naturen själv anvisar och dess out- tömliga läkekraft. Man kan förstå vilken uppståndelse Paracelsus vållade med sina nymodighe- ter på den ståndpunkt läkarvetenskapen befann sig vid denna tid. Denne kät- tare hade kastat stridshandsken och den upptogs med den påföljd, att offentlig- görandet av hans läror förbjöds. Vad som icke minst bidrog härtill var, att han fördömde de från medelhavsländer- na importerade drogerna, som av apote- karna försetts med ”alnslånga”, konsti- ga namn och som voro i dåligt tillstånd, när de anlände till förbrukaren. Paracelsus förmådde givetvis icke gö- ra sig gällande mot sådana angrepp utan började åter resa samt höll på därmed tills han avled i Salzburg. :« : (Kosmos.)