Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Telefonapparaten. En översikt från Bell till »petmojen«, av Nils Hunnefelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lagrad växelström. Via transformatorn
T överföras variationerna, d. v. s. tal-
växelströmmen, till linjen.
id den Watsonska apparaten skedde
omkopplingen mellan å ena sidan lin-
jen och å andra sidan ringklockan, sig-
nalinduktorn eller telefonen för hand.
Detta var naturligtvis en osäker metod,
som medförde att apparaten ej gav sig-
nal vid påringning, om den som fört fö-
regående samtal glömt ’att ställa om den.
Snart nog konstruerades en automatisk
anordning, .den s. k. klykan, bestående
av kontaktfjädrar, som intaga ett läge,
då mikrofonen är pålagd och ett annat
då den är avlyftad. Vid moderna ap-
parater är endast klockan ansluten till
linjen, då klykan är nedtryckt: När
mikrofonen avlyftes, kopplas vid lokal-
batteriapparater dels mikrofonbatteriet
till, dels hörtelefonen. HSignalinduktorn
är försedd med en centrifugalkontakt,
som ger förbindelse med linjen endast
då man vevar på induktorn. Vid en
centralbatteriapparat förorsakar mikro-
telefonens avlyftande, att strömmen från
stationsbatteriet börjar flyta och att hör-
telefonen blir inkopplad via induktions-
rullen. Någon särskild uppringning be-
höver ej göras, ty så snart strömmen
börjar flyta, påverkas ett signalorgan
i vederbörande växel.
Hörtelefonen är fortfarande i stort
sett av samma konstruktion som Bells
ursprungliga modell, ehuru den förenats
med mikrofonen till en enhet, mikrotele-
fonen. Den består alltså av en dubbel-
böjd permanent magnet, vilkens poler be-
finna sig mycket nära en membran av
mjukt järn. Kring vardera polen lig-
ger en spole lindad med många varv av
mycket tunn koppartråd, och genom det
tillsatsmagnetfält, som den genom spo-
larna gående talströmmen förorsakar,
kommer membranet att sättas i rörelse.
Denna blir en upprepning av membra-
nets svängningar i den mikrofon, i vil-
ken talet omvandlas i växelström, och då
luften av membranet sättes i svängnin-
gar, hör mottagaren vad som yttras i
andra ändan av ledningen.
L. M. Ericssons väggapparat utan batte-
riskåp, äldre modell.
Automattelfon-
växel, inbyggd i en
jättetelefon, de-
monstrerad å Gö-
teborgsutställnin-
gen 1923.
Den permanenta magnetens skänklar
voro ursprungligen mycket längre än
vad de äro hos den moderna s. k. doste-
lefonen. Hörtelefonen fick därigenom
sin karakteristiska form med ett långt
handtag att hålla i. Denna modell, som
utom vid telefonapparater även använ-
des vid växlarna, befanns emellertid va-
ra obekväm vid expedieringen i dessa
senare, Mikrofonen, vid abonnentappa-
raterna fästad vid apparaten, var fast-
skruvad i växelbordet. Nu önskade man,
att mikrofonen skulle vara förenad med
hörtelefonen till en enhet, förbunden med
växelbordet genom en sladd. Detta skul-
le underlätta kopplingsarbetet därige-
nom att telefonisten finge större rörel-
sefrihet, när mikrofonens plats ej var
fixerad. Det var iSverige som denna
kombinerade mikrotelefon uppfanns och
utarbetades. Man fann därvid snart nog
att de långa hästskomagneterna i hör-
telefonen kunde undvaras. Mikrotelefo-
nen fick därigenom sitt sedan länge kän-
da utseende . Den hade använts lång tid
i Sverige och hunnit bli mycket populär,
innan den kom i allmännare bruk i län-
der som Amerika och England. Att Sve-
rige ej heller på senare tid behöver stå
tillbaka för någon, när det gäller till-
verkning av mikrotelefoner, utgör den
L. M. Ericssons funkisbetonade bakelit-
produkt, som vi taga i vår hand så
snart som vi använda en ”petmoj”, ett
bevis på. (Ordet ”petmoj” är inom pa-
rentes sagt förfärligt och borde undvi-
kas. En modern automatapparat är fak-
tiskt något av en klenod; värd en bättre
benämning.
NER de första telefonapparaterna sked-
de signaleringen med ström från ett
batteri — ibland mikrofonbatteriet —
och vanliga galvaniska ringklockor, d. v.
s. ringledningsklockor, så som f. ö. ännu
är fallet vid mindre lokaltelefonanlägg-
ningar. Redan i den tidigare nämnda
Watsonska apparaten fanns emellertid
en ”magneto-elektrisk generator av
lämplig konstruktion” för åstadkomman-
de av ringström, och i senare lokalbatte-
riapparattyper: ingår elltid en signalin-
duktor, bestående av två eller flera per-
manenta hästskoformade magneter, mel-
lan vilkas poler ett ankare av Siemens-
typ bringas att rotera. Signalström-
men får påverka en ringklocka, som för
L. M. Ericssons bordstelefon i första ut-
föramndet. É
TEKNIK för ALLA 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
