schema, d. v. s. i detalj bestämmer hur varje rörelse skall ske. Detta tillgår ofta så, att någon specialist på komiska grimaser eller groteska kroppsrörelser får ”spela upp” scenen, för att därmed ge idéer till rörelserna. Varje anima- tor har också framför sig på ritbordet en spegel, där han själv kan pröva sig fram till ett passande ansiktsuttryck eller till en lustig grimas för att sedan kunna ge filmfiguren samma uttryck. Där har man alltså förklaringen till att alla dessa kända tecknade djurfigu- rer äro så utomordentligt mänskliga i sin mimik. Sedan sålunda rörelsesche- mat är fastställt i sin helhet, delas rörelserna upp i smärre delrörelser, var- efter själva uppteckningen av faserna kan börja. På huvudtecknarens lott kommer, dels att i varje särskilt fall av- göra hur många faser som måste teck- nas, för att rörelsen skall ge intryck av fullständig kontinuitet och dels att teckna t. ex. utgångsfasen, två eller flera mittfaser samt slutfasen för varje rörelse. Han måste i varje fall genom de faser, han tecknat, ge en klar bild av hur hela rörelsen är tänkt. Han använ- der sig därvid av ganska tunt halv- genomskinligt papper av bestämt for- mat, som i överkanten är perforerat med tre eller fyra hål exakt passande till nabbar, som äro infällda i ritbordet. Denna anordning är nödvändig för att man alltid skall kunna placera papperet med en tecknad fas i exakt samma läge i förhållande till ett annat papper med nästa fas o. s. v., och utgör filmteck- ningens A och O, utan vilken det inte vore möjligt att fasthålla de olika rörel- semomentens förhållande till varandra genom hela proceduren. Exakt samma nabbar med motsvarande hål i teck- ningsmaterialet finnes också hos kopis- ten och vid fotograferingen. Huvud- tecknaren tecknar alltså på detta sätt första fasen, lägger ovanpå denna ett nytt papper på vilket han tecknar en lämplig mellanfas, därpå ett nytt pap- per och en ny mellanfas och till sist slutfasen. Han kan sedan genomlysa dessa papper underifrån och på så sätt kontrollera att faserna inbördes stämma. Huvudtecknarens teckningar gå sedan till mellantecknaren, som placerar dem på sina nabbar och fortsätter uppteck- ningen av de mellanliggande faserna för att på så sätt så småningom fullstän- diga den bildserie, som tillsammans skall bilda hela rörelsen. Det är en utomor- dentligt svår konst att på rätt sätt av- väga de små, nästan omärkliga föränd- ringarna hos figuren, så att rörelsen blir jämn och naturlig utan ”knyckar”. Det är en hart när otrolig skicklighet och en fabulös noggrannhet, dessa tecknare besitta, för att icke tala om det oändliga tålamod, de måste: ge prov på, då de månad ut och månad in måste teckna samma figur oavbrutet. Någon person- lig konstnärlig ambition få dessa teck- nare inte ha, utan måste alltid slaviskt följa av andra givna förebilder. Det be- rättas också att en av Disney's anima- tors vid ett tillfälle efter en lång tids dagligt umgänge med Mickey Mouse fick ett nervöst sammanbrott och förtvivlat skrek: ”Are we men or mice?” En av Disney's kameraman i arbete med Kalle Anka. Celluloiden är så klar att man endast ser den tecknade figuren. Bilden nedan: Fotografering. Obs. bakgrunderna på bördet i förgrunden; och fotograferingsplanen vid sidan av fotografen. TEKNIK för ALLA 5